Ulaanbaatar den 2 augusti 2013 klockan 15:45, GMT +8. Nu har jag fått mitt straff för att jag inte var nogrannare när jag vände tillbaka från Kina. Det var så att när Kineserna vägrade släppa in motorcykeln så fick jag så klart vända vid gränsen. Men dom är skyldiga mig 5 yuan från i år och 5 yuan från 2011 som är någon form av vägavgift. Tar tillbaka dom pengarna från Kinesiska myndigheterna vid passande tillfälle. Det som händer är att dom kanselerar mitt visum och jag blir så att säga åter viserad i Mongoliet, men jag tullade aldrig in motorcykeln igen. Det var mest för att jag var så jäkla trött och bara ville tillbaka till något hotell och slicka såren från misslyckandet. Personlig lathet!
Här byggs lådan runt hojen…
Den blir lika fin som den förra lådan hojen reste i…
Dax för locket…
Hur som helst. När jag nu började rota i nytt visum till Ryssland så skulle det ta tolv arbetsdagar och det var såklart inte säkert att jag skulle få det. Har ju ingen resebyrå och inga hotellnätter förbokade. Tar kontakt med ett gäng speditionsfirmor och får napp av en. Dom hänvisar mig tillbaka till Oasis som är ett guesthouse för europeiska och andra turister med samma äventyrslystnad som jag har. Jag kör dit motorcykeln och köper en trälåda till den. När jag är där träffar jag en, har för mig, tysk. Han och frun hade sålt av allt hemma i Tyskland, så numer åker dom bara runt på jordklotet. Hade passerat hela arabvärlden och tyckte inte att det var något farligt i den sträckningen. Nu hade dom samma inplanerade rutt som jag hade men dom hade betalat för en kinesisk guide, 5.000 €. Han kunde åka i deras bil men han fick inte övernatta där utan fick söka något billigt pang på dom olika nattstoppen. Jag fick också veta av honom att jag hade inte kunnat dela guide med honom då guiden var knuten till bara ett land i taget, i detta fall alltså Tyskland. Hade jag velat slå följe med dom så hade jag fått skaffa en egen guide som då skulle vara knuten till svenska resenärer. Så var det med det…
Tyska parets gula motorhem. Kan det vara tre rum och kök? Stor är den i alla fall…
Nära immigrationsmyndigheten ligger denna idrottsarena…
Folk vid busshållplatsen dit jag ska efter mitt immigrationsbesök…
Sagt och gjort, jag och en mongolisk man på Oasis bygger in motorcykeln i köpt trälåda och sedan åker jag till transportfirman som ska frakta godset till Stockholm via Tyskland. Där får jag då veta att jag saknar ett dokument, roligt eller hur… 😉
Bussbiljett av Mongoliskt snitt…
Mr Battsatsral som VD:en heter säger att varken jag eller motorcykeln finns i landet och därför inte heller kan lämna landet. Han ger mig instruktioner att åka först till Immigration Office och sedan till Custom Office. Immigration ligger på vägen ut till flygplatsen och det hinns inte med samma dag då klockan har gått för fort som vanligt. Nästa dag vaknar jag tidigt för att ta mig ut till Immigrationskontoret. Har kollat på nätet att både buss 11 och 22 går dit. Jag åker buss 22 då den går utanför LuxOil hotell. En resa på 400 tugrik. Väl på plats så säger en av immigrationskontorets personer att jag är inne i landet, att dom så att säga har backat in mig men inte motorcykeln och den har han ingenting med att göra. Han säger åt mig att söka upp huvudkontoret för tullen som ligger nära ”Dashchoylon Monastery”.
Templet från Tullmyndighetensfönster…
Jag i ”väntrummet” hos Tullmyndigheten…
Templet från gatan…
Tillbaka till bussåkandet men denna gång tar jag buss 11 för den ska hamna i närheten eller i varje fall på samma gata som jag ska gå norr ut för att nå tullmyndigheten. Jäkla trafik i den här staden. Rent kaos råder hela tiden och resan tar dryga timmen. Kliver av bussen i närheten av Ulaanbaatars huvudbibliotek. Tror bussen vänder där någonstans vågar inte åka längre utan nu är det appostlahästarna som får bära mig vidare. Kryssar och korsar på diverse små gator som folk visar in mig på tills jag inte riktigt vet var jag är. Då går jag in genom en stor grind och ser en vakt som jag går fram och frågar vart tullmyndigheten ligger. Han pekar på huset bakom min rygg. Snacka om precision…
Regeringsbyggnaden på torget med Djingis Khan på sin tron…
Ny gavel på utställningslokalen för dinosauriebenen…
In till receptionisten som säger att jag ska till rum 303 och rimligt vis borde ligga på 3:dje våningen. Tar hissen upp och dörren till rum 303 står öppen så jag är påväg att kliva in då det kommer en kvinna med en kaffemugg i handen. Hon frågar vad jag vill och när jag förklarar så vill hon så klart ha lite dokument på motorcykeln. Hon ber mig vänta ute i ”trapp/hiss-hallen” eller vad man nu ska kalla det. Alltså utanför kontoret men det står en soffa ute i trapp och hiss planet. Där slår jag mig ner. Efter en dryg halvtimme kommer hon tillbaka och frågar om motorcykeln varit i Mongoliet tidigare. Ja, erkänner jag. 2011 gjorde jag samma resa som i år och det slutade på samma sätt. Jaha, kom hennes svar. Vänta här så ska jag gå igenom våra dokument, säger hon och försvinner in igen. Efter ett tag så kommer hon ut igen till mig och ger mig ett dokument som jag ska ta till transportföretaget och att jag ska få ett dokument i retur. Hon säger att hon väntar på mig under eftermiddagen och jag går där ifrån. Ut på stan igen och ner mot biblioteket för att söka rätt på buss 11. Efter lite letande så hittar jag en bussstation söder om Sühbaatar torget där buss 11 går förbi. Åker tills jag ser VW-firman som jag haft som kännetecken på att transportfirman ska ligga i närheten. Av bussen och in i byggnaden, men här stämmer inte det där med rumsnummren. Jag ska till rum 314 som ligger på 7:de våningen, lite förvillande men så är det. In till transportfirman som blir riktigt oroliga och säger att man inte vaknat i tyskland där deras kontaktperson sitter. Dom placerar mig i kontorets soffa för att vänta på att den globala tiden ska hinna i kapp så att någon vill börja jobba på andra sidan klotet. Efter ett tag så säger jag till en av tjejerna på kontoret att jag måste nog gå ut på en promenad annars somnar jag. Sagt och gjort. Ner med hissen och på vägen ut ligger ett litet kafé som jag går in och tar något som ska likna en hamburgare och en kopp kaffe moca. Väldigt gott och lite energi kommer tillbaka. Sedan ger jag mig ut på en rundvandring i närområdet och passar på att ta ut mer kontanter dessutom. Efter en dryg timme så återvänder jag till transportkontoret och det råder full rusch, troligen inte bara jag som ska transportera saker. In kommer en engelsman, en holländare och en tysk som också har motorcyklar i Mongoliet som dom vill ha hem till sina respektive länder. Deras papper är i ordning och besöket tar därför bara 20 minuter. Jag blir kvar som en inventarie…
Dåliga vägar när man lämnar huvudstråken. Dom är inte heller av någon hög kvalitet…
Gångväg till stora gatan ner mot torget…
När klockan är 17:30 så får jag mina dokument med orden att tullmyndigheten är stängd för dagen och att den öppnar klocka 07:00 imorgon. Nja, så tidigt vill inte jag gå upp svarar jag och det blir ett gott skratt med svaret att det sedan är öppet hela dagen.
Bli inte chokade av min nya ”look”. Jag har hittat ett ställa att ”styla” mig på…
Tar en promenad hem, troligen 9 till 10 kilometer. Har att göra i lite drygt en och enhalv timme, men man får se det som motion av enklaste slag.
Liten fin Honda på 110 cc…
Väl tillbaka på hotellet blir det Skype med Ning och sedan kolla lite på filmkanalen HBO som är engelskspråkig, annars är allt dubbat till mongol. Tidig sömn för en ny dag att utforska diverse busslinjer i Ulaanbaatar. Vaknar klockan åtta och får fukost klockan nio. Frukosten kommer på bricka och är två hårt kokta ägg samt två chokladöverdragna godsaker samt en eller två tepåsar. Vattenkokare finns på rummet. Efter frukosten så går jag ut och tar buss 27 till Sühbaatar torget igen för att vandra därifrån till tullmyndigheten. Det går utan problem och väl där så tas jag emot med trevligt bemötande, överlämnar dom nya dokumenten och blir sedan placerad i samma soffa ute i trapp/hiss rummet. Hon kommer efter en stund ut och frågar om motorcykeln var i Mongoliet även 2012. Nä, svarar jag direkt men sedan kommer jag på att den fastnade ju i Bejing och var där i ett antal månader innan returen till Mongoliet blev klar och alltså slutstation Ulaanbaatar. Jag förklarar för henne hur det kan ha gått till och hon köper det hela med ett leende och säger åt mig att vänta några minuter till. En timme senare kommer hon ut och säger att nu behöver jag bara åka till transportfirman med dessa dokument och lämnar över några papper till mig. Jag svarar henne att dom sagt mig att allt skulle vara klart i och med att jag var hos tullmyndigheten och fick ett papper som lät mig lämna landet. OK, säger hon. Hon säger att hon ska ringa till transportören och prata med dom och så blir jag sittande ytterligare en halvtimme. Då kommer hon ut med ett leende och säger att jag är fri att lämna landet och att transportören kommer till henne för genomgång av dokumenten. Hon ger mig ett papper som gör att jag kan lämna landet utan problem och hon visar också att hon skrivit sitt telefonnummer på dokumentet om det skulle strula till sig. Men det är lördag imorgon säger jag då till henne. Inga problem jag svarar i telefonen då också svarar hon. Jag tackar och lämnar henne och tullmyndigheten. Transportören har troligen inte bara mina dokument att presentera för tullmyndigheten för då hade jag nog fått åka buss igen, eller vad tror ni… 😉
För ett ruskigt bra pris. 2.099.900 tugrik, cirka 9.000 kronor…
Tillbaka till hotellet och köpa flygbiljett till Thailand. Nu är det gjort, imorgon klockan sju går jag ut på gatan och tar bussen till flygplatsen. Jag envisas med att åka buss därför att taxi skojar en på pengar, och det rättså ordentligt även om summorna i kronor är små så tycker jag inte om det. Det var allt för dessa dagar…
Ja du Danne om inget annat så är det en rejäl lektion av tålamod som du har fått dessa dagar, jag hade inte klarat det, inget nytt om Bjarne har du inte stött på honom någonstans ??. MVH Jan
Tjena Jan!
Nja, hade nog kunnat mött honom i Ulaanbaatar men jag avstod från det mötet då jag tycker att han agerade dåligt. Han gjorde som han ville och det är inget jag har något emot men att han sedan belastar mig för att han gjorde ett val som slutade i en omkullkörning och som han belastar mig med att jag är en dålig kamrat för att jag inte följde med mot min vilja, det jag tycker är en idiotisk belastning på mitt agerande. Ska han tvinga med mig i sin vilja. Nej, jag har rätt att säga och göra det jag vill och han kunde ha vänt med mig. Det gjorde han inte, det är hans val och då får han stå för det. Han påstår sig ha vänt, det gjorde han ju uppenbarligen men det var inte då jag vände utan jag tror han vände efter sin omkullkörning och får jag hoppas med större insikt av vad som kan vara hälsosamt…
Hans sätt att se saken är att jag åkte ifrån honom. Hur skulle det ha gått till? Skulle min motorcykel ha någon form av superväxel? Han hade en lika dan motorcykel och han kom inte efter mig när jag stannade och tittade efter honom…
Jag håller med dig Danne, man skall inte äventyra ett äventyr med att utmana ödet det säkra före det osäkra är vad som gäller. Hälsa ALLA som vi känner i Hua Hin.
Du milde vilke en resa! Det har varit kul och intressant att följa. Trist att du inte fick genomföra resan som du tänkt! Många fina bilder. Ha det gott nu och hälsa Ning.
Rebecca & Magnus
Tack mina vänner!
Hoppas vi ses i vinter igen…
Skönt att det löste sig!
Jag har också sneglat på den salongen… 😉