Merhjul

Första söndagen var vi ute och åkte motorcykel, min hobby. Det var en trevlig och regnfri sväng som gick mot Kaeng Krachan dammen och lite längre norr ut. På vägen såg vi ett ”träslott” under konstruktion. Jag vart så nyfiken så jag måste åka fram till det och ta en bild. Då kommer byggmästaren fram och språkar med Ning, vilket resulterar i en visning av hela byggnaden. Ett fantastiskt hus i teak. Bara teaken hade gått på nästan 30.000.000 Bath och inte nog med det, det hade tagit byggmästaren sex år att hitta tillräckligt grova träd som fick fällas. Teaken är skyddsklassad, vilket inte gör att det är så lätt att få tag i virket. Men som så mycket annat här i landet så handlar det nog bara om att öppna plånboken och man får säkert då fälla trädet man hittat. Jag låter bilderna tala…

Häng med in…

Mycket trä, eller rättare sagt allt är trä. Allt är kanske inte teak men någon form av ädelträ…

Imponerande snickerier…

Vilket hus. Undrar hur man håller alla träätande insekter borta?

Det är så många detaljer så man blir helt vill…

Övervåning med balkong…

Byggmästaren och Ning utanför ”träslottet”…

Snickeriverkstaden, allt har snidats och gjorts här. Nu ska rostfria galler tillverkas så att tjuvarna får lite svårt att se insidan…

När vi sedan återvänder till Hua-Hin så har vi ”missat” regn och rusk. Det hade tydligen kommit en riktigt riklig regnskur. Den typiskt tropiska varianten som gör att man blir dyngsur på en halv sekund. Fast vi saknade den inte på motorcykeln.

Varför dricka från strandkanten när man kan gå i drickat…

Bro, bro och breja…

Middagsrestaurangen på vägen hem…

Sedan vart det en ny söndag men denna gång i bilen. Det gick till ”Thai Watsadu” som är ett byggvaruhus. Jag hade köpt en bänkslip som inte funkade så bra. Ena sliphjulet oscillerade så pass mycket att det inte gick att slipa en borr. Det vart alltså att lämna tillbaka den och få ett tillgodokvitto. Här i landet på låtsas gäller, om man lyckas få ett, ett tillgodokvitto bara i en månad. Nåja, det finns många bra verktyg att handla där så jag känner ingen stress. Vi åker sedan vidare till Tha Yang där det blir ett besök i en järnaffär som jag har hittat och som verkar riktigt bra sorterad och innehåller en hel del bra saker. Där köps en lite bättre bänkslip med 8″-hjul. Den hade dessutom en starkare motor då den oscillerande dessutom var lite för klen för min smak.

Kalkbrottet som blivit park…

En hel del turism på denna heliga dag…

Vår biltur ska vara två dagar och alltså ha en hotellövernattning då det är en ”stor” Buddha dag. Allt är då stängt och öl, vin och sprit är ej möjligt att vare sig bli serverad eller få köpa. Det är med andra ord torrlagt hela landet. Vi åker till Khao Ngu Stone Park, ”orm bergs stenparken” och går runt bland alla andra turister, dock thaiturister. Jag är ända vitingen så man blir ordentligt uttittad, stör mig inte längre, jag är van. Det är ett före detta kalkbrott som man har gjort promenadvänligt med vatten i gruvgropen. Den såg inte så djup ut, utan det är nog snarare att betrakta som ett dagbrott.

Trappa med den vanliga ISO-certifieringen à la Thailand. Ingen ordning på steghöjderna…

Ljusfabrik, eller vad man nu ska kalla det. Mycket stearin eller om det kanske är parafin?!

En pärla på parkeringen…

Så ser den ut från andra sidan. Fin tycker jag…

Längre in i ljusparken fanns även detta fynd…

Sedan går färden till Suan Phung, översatt något liknande ”bi-parken”, fast det är bara en massa turistattraktioner här oxå. Samma sak här, bara thaiturister, vilket jag faktiskt trivs med. Vi har varit här i omgivningen med Nings Honda firma på en schweizisk får farm, alltså en kopia på en fårfarm i Schweiz. Det är ju landet ”copycat” och allt härmas och kopieras, alltså även fårfarmer. Denna fårfarm hade en helikopter som man kunde köpa en tur med men som inte fans tid till då Honda-firman hade ett ”tight” tid schema. Nu tänkte vi ta den där helikopterturen runt bergen på gränsen mot Burma/Mayanmar. Då hade dom inte helikoptern kvar, kanske inte hade råd att serva den.

Thailand översvämmas inte bara av vatten utan även av skyltar…

Ning sitter och ser orolig ut. Se så krampaktigt hon håller i väskan. Vad är det hon ser?

Det kanske var tiden som oroade henne. Nu verkar hon ha koll på klockan…

Sopkorg eller papperskorg. Men med ordet ”bin” så har thailändarna kul. Det blev ett bi ovanför…

Här kastar man inte gamla burkar. Här gör man turistattraktion av dom…

Skyltar och en cykel. Skyltar finns som sagt över allt. Även efter vägarna, svårt att hitta för dom är så många…

Fika paus på detta nobla ställe…

Som klippt ur en 50-tals film, nästan i alla fall…

Ryggstöden är registreringsskyltar. Annars är dekorationen som vanligt, skyltar. Det finns en hylla med oljeburkar oxå…

Här kan man låna domkraft om man fått punka. Verktygslådorna ser tomma ut…

Hotellet var av det enklare slaget men med frukost och till turistpris, 1.000 Bth, som jag tycker är mycket utanför Bangkok. Brukar bara gå på cirka en 5-hundring. Vägen tillbaka vart det besök på en vacker restaurang som vi sett tidigare och där kom regnskuren som heter duga. Det öste ner väldigt länge så vi fick låna ett paraply för att kunna ta oss till bilen. Det regnade så man nog hade kunnat simma till bilen genom dropparna som bildade någon form av vattenridå. Försiktigt körande ett antal mil tills det vart torrt väder och pedalen kunde flyttas ned lite längre. Summa summarum, borta bra-hemma bäst…

Man slutar aldrig förvånas över det här landet. Här kan nog nästan vad som helst hända och inte bara det, det kan hända när som helst. Nu mer är vattnet som kommunen skickar i ledningarna så skitigt att det är svårt att avgöra om vattnet i vår tank är tanken för fekalier eller rent ut sagt skittanken. Det är inte drickbart, och har aldrig varit det. Men att koka kaffe, te och ris samt duscha och borsta tänderna i, har det varit användbart till. Nu råder förbud på alla plan att använda vattnet till någon form av matvaror.

Så här ser vatteninstallationen ut. Bakom slangvindan sitter en pump som skickar in vattnet i huset. Filtret som sitter före tanken släpper igenom 5 mikron.

Det har blivit dyrare med filter, påslag på 100%. Troligt vis strålande affärer just nu…

Sköljer filtrena varannan vecka och det när dom inte vill släppa igenom vatten något mer. Man hör att tanken aldrig blir full, det pölar i evigheter eller pölar inte alls vid konsumtion. Till slut går dom inte att använda, oftast efter fyra renspolningar.

Nu har jag både klorerat tanken och även använt vad dom kallar ”sansom”,  som fungerar som ett flockmedel och är även svamp och bakteriedödande. Man köper det som stora kristaller för några Bath styck. I Sverige kallas det Alun men dess rätta namn är Kalium sulfat. Det jag inte visste var att när jag kastade ner Alun kristallen i tanken så fräter den där den hamnar. Alltså har det nu blivit ett läckage där den legat. Tanken har börjat läcka.

Så här aptitligt ser vattnet i tanken ut. Man vill inte ens sticka ner handen och det ska man diska och tvätta sig i. Koka mat på det här är inte att tänka på…

Nåja, det tog några veckor och under den tiden har vattnet i duschen varit OK. Före de kemiska behandlingarna fick jag både klåda och små utslag från ”skitvattnet”. Nu är det beställt en svetsare som ska svetsa igen frätskadan. Det är inget jag ger mig på, inte ännu i alla fall. Min svetsning med TIG:en går så sakta framåt men att svetsa tankar är inte riktigt min grej ännu. Tanken ska vara av rostfri plåt men den är av thailändsk rostfri plåt och det är inte samma kvalitet som i västvärlden. Säkert bara en kopia.

Jävlar, tanken har börjat läcka! Är det jag som är dålig rörmockare vid installationen av avtappningskranen under tanken?

Nä, det är värre! Kaliumet har troligen frätt hål i den rostfria tanken. Vi får försöka svetsa på en plåtbit och sedan hänga Kaliumkristallen i någon form av nät så den inte ligger mot plåten.

Hua-Hin kommun har lovat att fixa till vatten kvaliten så den blir godtagbar men det ska dom ha åtta månader på sig för. Nu grävs det lite över allt i stan och jag misstänker att det har med vattnet att göra. Fast som vanligt så gräver dom lite här och lite där. Undrar vad det ska vara bra för och varför man inte börjar ute i dammen där vattnet utgår från. Jag misstänker utan att ha kunskap i ämnet, att det är ”pick-upen” som trillat ner på botten och suger slam. Har lite svårt att se hur en trycksatt ledning ska suga in ”skit”. Den borde, om den är läck någon stans, bara trycka ut rent vatten. Men det kanske är jag som är korkad som vanligt.

Tänk om det varit en diamant, då hade jag varit rik. Nu är det bara Kalium kristallen och priset är 27 Bth, cirka 7 kronor. Kalium kristallen fungerar alldeles utmärkt som naturlig ”deodorant” i armhålan.

Annars är allt som vanligt i solens land även nu under regnperioden, kanske lite fuktigare både i luften som ”humidity” alltså luftfuktighet och som regndroppar då och då. Ja, hur som helst så har vi våran stora kruka med dricksvatten, riktigt gott dricksvatten som några av mina vänner uppskattar när dom kommer på besök. Det är från himlen det vattnet, ordagrant.

Det har varit både Valborg och första maj. Jag laddade och övade sångrösten någon vecka innan helgen kom för att kunna gå ner på byn (Hua-Hin) och sjunga Internationalen med en röd flagga och något plakat på första maj. På plakatet hade jag tänkt ha text som t.ex. ”Ner med korruptionen inom polisväsendet” eller ”Stoppa militärens censurering av åsikter”. Men Ning vart orolig och såg framför sig hur jag hämtades för att bli placerad i en av militärens korrektions läger. Där brukar dom som är intagna bli ordentligt misshandlade, det har nog med åsiktskorrigeringen att göra. Några har fått lämna korrigerings läger i urna.

Dom här grabbarna verkar ha nära till urnan oxå…

Nu ska det svetsas…

Nåja, jag lyssnar på henne och vill inte göra henne till änka redan så vi resonerade runt något annat sätt för helgfirandet. Det vart en hoj-sväng, ovanligt va…

Piss paus i skuggan…

Den gick söder ut och Ning tyckte att vi borde åka till ”Bankrutt” (på thai ”Ban Krut”) vilket passar en svensk fattig pensionär. Packa kläder för två dagar och en natt, det går snabbt.

Sea&Sea Villa med både pool och hav. Svårt att välja, men det vart mest hav…

Egen pool när man hyr de större ”bostäderna”. Vi hade bara ett hotellrum…

Upp på Honda CRF:en som fått ny olja i motorn från Castrol. Lika dyr här, som i Sverige, men det känns bra att veta att kvaliten inte har tummats på. Trycker in Chumporn på GPS:en och så bär det iväg. Det blir konstigt nog 60 procent gropig grusväg och 10 procent gropig belagd väg, ibland betong ibland asfalt och sista 30 procenten riktigt bra små landsvägar. CRF:en är som gjord för dessa underlag, den sväljer granatkratrarna i 60-70 blås utan att man märker så mycket. Inte ens Ning som sitter bak klagar på groparna även om hon var orolig när vi började rulla fram bland alla hål.

Efterrätt på en norsk-svensk grann resort. Bra mat…

Sen utcheckning och på med hela töjet. Varmt som bara…

Vi kom strax söder om Hua Yang som är en svensk koloni och for runt på en massa återvändsvägar ner mot havet, tills vi hittade en resort som hette Sea&Sea Villa och var precis nybyggd, inte ens helt färdigställd. En underbar strand som vi hade för oss själva. Glasklart havsvatten och en temperatur på vattnet som jag uppskattar till 37 till 40 grader. Alldeles varmt när man gick ut i det salta havet, underbart…

Min dam ser trött och sliten ut. Hoppas det inte är jag som sliter ut henne…

Så mycket bada som jag gjorde detta dygn har jag inte gjort de senaste 3-4 åren sammanlagt. Badar inte ofta nu mer. Vattnet runt Hua-Hin känns inte rent. När man kom till Hua-Hin för första gången var Hua-Hin som en liten fiskeby och nu har det förvandlats till en halvstor stad. Vatten kvaliten har blivit oerhört mycket sämre.

Här brinner det bra. Har dom kanske lyckats få fyr på rishalmen? Det brukar inte vara så lätt, konstigt nog…

Vi fortsätter på vår fina väg…

På hemvägen vart det ett middagsstopp på en fiskrestaurang som vi tycker om. Den ligger på strandpromenaden i Prachuap Khiri Khan. Sedan diverse små vägar och tillslut hemma hos våra överlyckliga hundar som tydligen har saknat oss. Trevligt att någon saknar en…

Det har varit lite rörelse runt oss med besökare från Sverige som kommit och gått. Det för med sig lite guidning eller vad man ska kalla det. Trevligt men ”att göra listan” ligger ogjord tills besöken har återvänt till ett snöigt Sverige.

En tidigare sväng med stora djur som hotar bilister och motorcyklister…

Var vi var?! Ja, läs själv på skylten…

Buske med vita blad som omgav de små gula blommorna. Det var första gången jag såg denna buske…

Stor spindel som var svår att upptäcka. Konstigt konstverk lyckades han i alla fall prestera…

Ning och jag fick några dagar tillsammans, alltså, hon var ledig från jobbet under Songkran, deras vattensprutande thailändska nyår. Det vart en tur som skulle ha slutat i Thi Lo Su waterfall, men så vart det inte. Jag tillhör de små vägarnas riddare och det tar lite längre tid än motorvägen. Det var en sväng för att kolla om offroad-Hondan är vänlig för både färd, stjärt och rygg. Så var inte fallet.

I den här omgivningen var det tydligen modernt med trävirkeshus. Vi såg många olika, varav det här är rena träslottet. Undrar hur dom håller termiterna borta det det är gott om dom…

Minnesplakett från störtat plan mitt ute i grönsakerna…

Teaklöven är otroligt stora även om träden är unga…

Sitsen ska breddas en aning för att man ska kunna åka utan skavsår i häcken, gör jävligt ont efter två dagar och troligen ser man ut som en babian där bak. Till Ning köpte vi en kudde efter som sitsen även var för kort, eller om jag är för lång, det ska jag låta vara osagt.

Dagen efter ”Guns n’ Roses” besök i Bangkok. Det var en bra konsert om än inte den bästa jag varit på. Tyvärr var jag för sen med att köpa biljetter till ”ColdPlay” som var en månad senare och vart utsålt…

Den här krokodilen har varit med förr på foton, men jag tycker om den…

Trappan har gjorts enligt ISO9000 som synes. Den går upp till en nergång i en grotta. Det här är den bättre vägen upp på berget…

Niclas samlar krafter för nästa etapp mot grottans mynning…

En vacker syn! Nu är det nedstigning på dessa ISO9000 trappor. Ibland helt obefintliga…

Det är här grottan finns…

Och för att komma till den tycker myndigheterna att följande kondition bör råda…

Det som sedan är klassiskt för Thailand är när man frågar om vägen. Dom man frågar pekar åt alla möjliga och omöjliga håll. Alla små vägar, som vi frågade om, gick att åka fram till vattenfallet. Det visade sig vara fel. Tre stycken slutade med terrängkörning och i slutändan en vägbom med en vakt som sa att det inte går att åka vidare. Den sista berättade även att folk som gett sig in i området har blivit skjutna av Burmeser. I alla fall så kom dom aldrig tillbaka. Kan det verkligen stämma?!

En annan grotta som man måste ha guide med sig. Här har han glömt nyckeln till entrédörren så det blir entré genom bågfil. Chickt…

Den var stor och det fanns många gångar och salar…

Här är gänget grottforskare, Danne, Ning, Nit och Niclas. Bakom kameran är våran guide så klart…

Ning återvänder upp ur underjorden…

Niclas och Nit ser ut som dom är lyckliga överlevare från grottäventyret…

Sist men inte minst kommer vår trevliga guide, han som var bakom kameran tidigare…

Det är vår även här! Träden blommar något otroligt i alla tänkbara färger…

Det kan vara något stort och randigt kattdjur som fått sig ett skrovmål, det tror jag nog mer på än att någon springer runt och skjuter folk. Det borde, även om ytorna är enorma, höras av någon. Sedan kan man fundera på varför man ska skjuta någon som är på väg från punkt A till punkt B och inte har något av värde.

Kanske är det en sådan här man ska skaffa för att slippa ha ont i baken?

Är det här man möter tigrar, bortsett från den man har bak på motorcykeln?

Vad skulle det stå i mäklarannonsen? Sjönära eller…

Många våningar på den här bostaden. Väldigt annorlunda byggnad…

Ja, varför inte bygga sitt boende på vattnet. Det kan ju inte bli översvämning i huset då det troligen flyter…

Det vankas mat…

Här var träden gula! Den här trädsorten kryllar det av, oerhört vackert när man är ute och åker…

Men andra färger existerar oxå…

Badjävlar?! Nä, Carabaou…

Ja, det vart inget vattenfall men det vart i alla fall en motorcykeltest. Nu ska sakerna åtgärdas så att det kan bli en längre resa in i Lao och då utan smärtan där bak.

Nya färger i träden…

Försök till Lhasa kopia?

Och här har Stålmannen sin firma. Vill ni ha adressen så kan jag skicka över den mot betalning i Kryptonit… 😉

Som ni nog har märkt så har min skrivklåda lagt sig men min kära hustru har en modern mobiltelefon som hon älskar över allt annat, troligen mer än mig, där hon lägger hela sitt liv under sin pseudonym ”NingSnow” på ”Facebook”. Där kan ni se allt vi äter och allt vi gör. OK, inte riktigt allt, men det mesta i alla fall. Hennes ”Facebook” uppdateras troligen à la minute” samtliga dagar i veckan. Oerhört ambitiöst, så följ oss där. Jag kommer då och då när det kliar i fingrarna att fylla på med foton och text här på ”merhjul.se” oxå, men inte regelbundet. Listan att göra måste kortas ned…

Vi skulle ha åkt till Pattaya och kollat på en utställning av is, men jag vart nerkyld av Nings älskade fläkt och fick hals- och huvudont. Resan ställdes in, för jag var chauffören. Det var inget jag kände för. Det skulle ju ha varit cirka 800 kilometer med en sprutande AC, som jag i och för sig brukar rikta både upp och ner eller på Ning, för om den hade blåst på mig så hade jag nog hamnat på ”hospitalet”. Jag är väldigt känslig för drag och fläktblås. Drag finns nästan inte i landet då det naturliga luftrörelserna är lugna och varma, men fläkten, den tål jag inte. För många år sedan fick jag något som liknade ryggskott av att en fläkt stod en natt och blåste på mig. Det var tre dagar jag var tvungen att rulla ur sängen och komma ner på alla fyra, för att därifrån försöka ta mig upp på två ben. Sådana misstag gör man bara en gång! Efter en långsam morgon med halsduk runt halsen så började det krypa i kroppen och vi bestämde oss för en MC-tur, som vanligt. Små vägar och nya vägar, det är vad som gäller, och riktningen vart nordväst. Ja, väderstrecket var väldigt ospecifikt så klart men i någon form var det så.

Det kom lite is till Hua-Hin oxå… 😉

Efter lite kryssande så hittade vi en liten restaurang som vi stannade och åt på. Vi fick då berättat av en australiensare att det var många från golfbanan som åt där men lite senare. Vi kom alltså i tid kan man säga. Idag skulle golffolket få lamm, men vi fick, och ville ha thaimat. Efter matpausen passerade vi Springfields golfbana som inte låg långt från restaurangen. Jag har noll koll på golfbanor då jag är medlem i VVG, en förening med några få medlemmar, och förkortningen står för ”Våga Vägra Golf”. Det är en ovanlig förening här i Thailand. I stort sett alla spelar golf, vad ska dom annars göra? Sitta på en bar? Inget vettigt alternativ. Nåja, jag spelar inte golf och jag sitter inte på någon bar, inte längre i alla fall. Det är ungefär tio år sedan jag lämnade barlivet, och det känns skönt. Ingen huvudvärk eller tröghet vid uppvaknandet, och alla dagar känns som de perfekta dagarna att göra det man vill på. Förr var dagarna rätt suddiga och jag hade även vissa problem när jag kom tillbaka till Sverige och skulle underteckna årsbokslut och liknande handlingar, det vart väldigt darrigt och svårläst. Ja, ja, nu är det ett minne blott.

Vår/min 150cc Yamaha Exciter och så Ning såklart…

Studerar strömningarna från bron. Inte mycket vatten den här tiden, inte mycket vatten någon tid i Hua-Hin som är regnfattigast i Thailand… 🙂

Dessa söndagskörningar blir på blandat underlag. Ibland asfalt, betong och grus. Även, fast, torr lera finns som vägbeläggning. Gropar och hål är det över allt med olika dimensioner. På de små vägarna håller djungeln på att erövra vägen på många håll. Växtligheten försöker ockupera vägbanan och drar sig in mot mitten. Charmigt för oss som har växt upp i en miljö som är växtfientlig. Här får man se upp så man inte tappar en kärna på fel ställe. Då får man rätt snart börja röja den typ av växt som kärnan kom från.

En blomma av något slag. Vacker…

Papaya – det är väl ett träd?! Vet faktiskt inte men dom blir rätt så höga med klasar av papaya hängande i toppen…

Mullbärsträd. Det har vi satt två stycken på vår tomt…

Tiden går och meningen med bloggen att skriva om hojresan till Nepal har så att säga stannat av. Visumet till Indien lyser med sin frånvaro och när man läser i tidningarna här så är det en form av inbördeskrig i den provins som vi skulle komma in i. Som vanligt så är det muslimer som fajtas, vilket det verkar vara över hela vårat klot. Även Burma/Mayanmar verkar ha stora problem med den kärleksfulla religionen som utan förvarning skjuter några poliser eller andra medborgare som man på något sätt hyser agg mot. Vart det leder till återstår att se men en från min sida okvalificerad gissning är att det blir en krympande tolerans mot den ”religionen”.

Bin eller getingar är svårt att svara på men dom behöver inga väggar runt sitt bo utan sätter ”bikakan” direkt på grenarna…

Dom kan bli lite ”stingsliga” om man är för närgången. Det här boet är precis vid vårat hus och dom respekterar oss och vi dom, alltså inga problem…

Det har varit många turer till Nakhon Phatom då Nings pappa har legat sjuk i lite mer än ett år och nu börjar närma sig sitt slut. Han fick strupcancer och blev då opererad, det vart slang in i halsen vilket gjorde att det var svårt att tala med honom. Första tiden någorlunda pigg men med ett snabbt förlopp så vart han sängbunden. Successivt så tynade han så sakta bort och jag vart chaufför till familjen. Några gånger var det panikutryckning då man trodde han skulle dö inom några timmar. Det var en av gångerna som en slang lossnat och födan han skulle få via slangarna hamnade någon annan stans i kroppen, elände är bara förnamnet. Liggsår vart nästa elände som drabbade honom och den stackaren fick inget smärtstillande då läkarna enligt den kulturella synen ansåg att han skulle dö av det. Han måste ha haft fruktansvärt ont då även operationerna gjordes med lokalbedövning. Men efteråt då? Dö, det var det han gjorde men det var enligt mitt sätt att se det på, en långsam och smärtsam död.

Enligt hörsägen så är det här familjen Thaksins spruckna dröm. Det skulle bli student-bostäder men på mark som inte ägdes av familjen och blev alltså stoppat när det uppdagades. Det är gott om ”spruckna drömmar” här i landet

Ning i en av dessa otaliga marknader som finns och öppnas lite överallt i landet. Det formligen kryllar av marknader med allt möjligt till salu och alltid massor av mat…

Jag var med kompisen Ove och tittade på korgmöbler som han skulle ha till sitt hus. Jag hade sett ett ställe på vägen till Cha Am där det skyltades med sådana möbler och följde då med för att visa honom vart jag sett dom. Det var en liten extra upplevelse då det var källan till korgmöbler som troligen säljs lite här och där i regionen. Det var ”fabriken”. Ove hittade det han sökte men fick vänta cirka två veckor på de fåtöljer han ville ha, dom vi såg var redan sålda och nya måste tillverkas.

Bättre att gå direkt till källan, så klart… 🙂

Mycket att välja på…

Trevlig modell på rätt ställe…

Eller den här på ”Alla hjärtans dag”!?

Det har blivit ändrade visumregler till landet. Konstigt men dom har blivit hårdare samtidigt som man oroar sig över att turismen krymper. Verkar som den militära makten inte riktigt har koll på vad som påverkar vad, kan det vara så?! Eller är det så att man eftersträvar en annan typ av turism, ha plånboken lätt tillgänglig och sedan ”töm och glöm”. På det sättet kan många fattiga överleva på den västerländska turismen utan att samhället behöver skydda dom ekonomiskt. Dom rika är fruktansvärt rika och dom fattiga bor under korrugerad plåt. Ingen som helst fördelningspolitik i landet. Fast det är inget som berör mig, annat än att man ser dessa människor som jobbar 7-dagars vecka med 52 veckor om året som arbetstid. Några har lyckats få ett andrum en dag i veckan genom att helt enkelt inte driva sin affärsverksamhet en av veckans dagar. Det blir ett hål i kassan som dom själva anser och tycker det kan vara värt. Tuff tillvaro i paradiset.

Det händer inte mycket här i paradiset! Förra helgen var det en massa evenemang, inte alla var i närheten av Hua-Hin. Det var musikfestival i Khon Kaen som arrangörerna tyckte var Thailands svar på Woodstock. Jag var inte där då hela arrangemanget var marknadsfört på Facebook, jag har inte Facebook och vill inte ha det heller. Alltså gick det inte att se om Jimi Hendrix var där. Han hade fått mig att åka dessa 800 kilometer eller vad det nu kan vara, troligen längre. Nåja, det finns några thailändska band som hade fått mig att åka. Det finns så klart bra musik här oxå, men utan att kunna kolla så vart det ointressant. Är man arrangör av Woodstock så bör man nog ha en hemsida på nätet oxå, inte bara Facebook. Här som i övriga världen finns det en uppsjö av kvinnliga artister som försöker bli kända genom att vara lättklädda. Konstigt då det finns lättklädda damer över allt, till och med i bilreklamen eller Bangkoks Motorshow som formligen kryllar av damer som försöker visa mer än lagen tillåter.

Ett hörn av vardagsrummet och ut mot gränden vi bor i…

Det vart båtrace i Khoa Tao istället. 20 kilometer från Hua-Hin och alltså nästan gångavstånd. Ning och jag möter upp Ove på hennes klasskompis kaffé/restaurang på soi 106 som går under namnet RowHouse. Det blir en enklare måltid för Ning, hon är thai och alltså ständigt ätande. Jag och Ove nöjer oss med olika sorters kaffe. Därefter blir det avresa till Khao Tao på våra moppar. Mycket folk som det alltid är i det här landet vid någon form av evenemang. Båtarna är långa uppdelade i olika klasser genom antalet roddare. Det är samtidigt en väldig kommers runt det hela, allt möjligt säljs och självklart massor av matstånd då det är som jag alltid påpekar, det viktigaste i thaikulturen. Ja, det klart efter familjen som står i en alldeles egen värdering, troligen strax under kungen.

Ove och Ning vid pölen där racet ska gå av stapeln…

Det är rörigt både på vattnet och på land. Långa båtar. Tror Ove räknade till lite över sextio roddare i någon av klasserna…

Där borta är målgången, den vita byggnaden som skymtar i fjärran…

Så här ser den ut. Den påminner om palatset jag besökte i Amritsar i Indien, men mycket mindre. Det var det palatset som finns med i Bond-filmen Octopus…

Vi slår oss ner på kajkanten och beskådar tävlingarna, det har blivit mycket vatten i pölen så både jag och Ove får skorna blöta. Men som sagt det är varmt både på land och i vatten. Vi avslutar vid sen eftermiddag genom att följa Ove till hans hus för att sedan åka vidare hem till oss. Dagen är till ända.

Rivstart!? Kan man göra en rivstart på/i vatten…

Dax att åka hem på våra moppar…

Vår infartsväg som skulle göras genom att vår granne, skolan skulle ta bort sina vattentankar har gått i stöpet. Rektorn lurade Ning att skriva under ett dokument som hon inte riktigt förstod innebörden i, innebörden var att dom inte skulle behöva ta bort tankarna. Jävla stil, men det är precis vad man kan vänta sig. Thai är det förljugna folket. Man lurar varandra och ljuger om det mesta. Det är något man lär sig så sakteliga genom erfarenheten av att bo här. Delvis för att dom inte får förlora ansiktet, ett galet påfund som gör att inget beslut någonsin går att ändra hur tokigt det än är. Den andra anledningen är att framstå som framgångsrik, förmögen eller liknande. Det är bara att dra på så mycket tyglarna håller, många gånger är det lätt att genomskåda men blir någon form av ”sanning” i alla fall. Det har nog med ansiktet att göra det oxå.

Sneddat hörn för att bilvägen skulle bli farbar med bil. Så blir det nu inte. Det blir en ren moppeväg, smal men fungerande…

Nåja, efter en lång irritation så bestämde jag mig för att göra en moppeväg in där bilvägen skulle vara. Det blir en smal väg men jag äger ännu ingen bil och är måttligt intresserad av bil dessutom. För att vara lite elak mot skolan och rektorn så lutar vi vägbanan mot tankarna vilket ska blir roligt när det faller en 80 till 100 mm regn på någon timme. Tankarna är ju inte täta mellan sig och på insidan ligger skolans domäner där jag tror eleverna lagar sin mat bland annat. Jag rekommenderar gummistövlar nästa regnsäsong till eleverna. Kanske rektorn kan bidra med ekonomi för inköpet av gummistövlarna till eleverna. Vi har även lämnat vikarna mellan vattentankarna utan betong för att kunna låta klängerväxterna som växer vilt täcka tankarna som är minst sagt fula. Det borde vara helt överväxt inom ett par månader. Här går det undan i naturen!

Tja, ni ser vad jag menar med ”anskrämligt”. Men på några månader är det en grön vägg. Vackert…

En kväll när jag satt i köket/vardagsrummet kommer en för mig främmande krabat krypande på golvet. Den hade en svag stil/likhet med en skorpion men det var även väldiga skillnader till en skorpion. Frågade Nings grabb som var i närheten och som uttryckte skräck. OJ! OJ! En skorpion, jättefarlig! Det förstod jag att det inte stämde men frågan kvarstod, vad är det för insekt? Är det möjligen någon av bloggens läsare som kan bidra med lösningen på vad det är?

Liten spännande insekt. Vad är det för något?

Den har drag av skorpion, men är trotts det väsensskild från sin farligare släkting?! Är dom besläktade måntro…

I övrigt så tror jag att jorden är platt, för det har kyrkan sagt! Den som sa emot var med dåtidens vokabulär, motsvarande dagens vokabulär, rasist, fascist, nazist eller något liknande epitet. Man lyckades tysta mannen som hävdade att den var rund. Dumma idéer en del har. Han som försökte påstå att den var rund hotades med bränning på bål men var på grund av sitt kändisskap ”bara” satt i husarrest. Den dumskallen hette Galileo Galilei. Kan man tänka sig en knasigare tanke, jorden är rund. Hur skulle den kunna vara det när dåtidens kunskapsvetande säger att den är platt, då är den platt. Dessutom är jorden universums medelpunkt, allt snurrar runt jorden, även solen. Klart som korvspad! Känns det igen? Det är samma sak som händer idag, man omyndigförklarar de som har en annan uppfattning en den som de etablerade medierna och politikerna har. De med den absoluta sanningen har alltid tolkningsföreträde, i det här fallet, politikerna, journalisterna och ett gäng kommunister/socialister. Dom förestår den absoluta sanningen, har någon en annan tanke så väntar okvädingsord. Man får inte ens diskutera med utgångspunkt från en annan åsikt för då är man, jag repeterar inte deras ordval, ni vet vad man är om man tänker eller tycker fel. Tänk om kyrkan hade lyckats tysta Galilei. Vad för värld hade vi då levt i? Hade vi levt i en värld som påminner om en CD-skiva? Vad hade då varit på undersidan av vår CD-skiva till värld? Vad hade hänt om man kom till kanten? Och en massa andra konstiga funderingar som går att sätta in i perspektivet. Det är tur att Galilei inte lät sig tystas!

Ha ha ha, precis som alla PK-korrekta. Dom finns nu mer som påminnelse i min trädgård. Vem föreställer Sveriges statsminister? Och vilka är de två andra då…

Det finns en grupp även idag som vågar stå emot alla knasiga åsikter även om man blir kallad för en massa öknamn och även får en yxa huggen i ytterdörren. Dom som står längst fram i stormen är modiga och förtjänar alla fritänkares respekt. Vilken mobbning får inte den modige Jimmy Åkesson utstå. Att han orkar är för mig en gåta. Alla kastar skit på honom! Alla blir bjudna på kalas, och så pekfingret mot Åkesson, ”men inte du!” Är inte mobbning förbjuden enligt lag? Fast det klart, det finns inte lag och ordning i landet längre. Polisen verkar ha lagt ner sin brottslösningsavdelning och ledningen verkar mer intresserad av sitt lönekuvert än att utföra uppdraget han är utsedd till. Troligt vis är han rädd för att göra något som etablissemanget inte tycker om. Kan det vara så enkelt eller är han köpt?!

När man följer svensk ”etablerad” press och sedan hör hur övrig massmedia och någon eller några professorer påstår att kriminaliteten ständigt sjunker så måste snart alla poliser bli arbetslösa. Det är en önskvärt scenario och början på ett drömsamhälle. Man får gratulera regeringen för deras framgångsrika styrning av landet Sverige.

Dagens ingredienser. Det ryker om andedräkten, som vanligt…

Vildhundarna vid Pranburi dammen blir utfodrade av khun Kjell…

Den var nästan tom för någon månad sedan, alltså Pranburi dammen. Nu ser det bättre ut och vi behöver inte oroa oss för vattenbrist…

Själv lever jag i en militärt styrt land där man endast kan få ett års uppehållstillstånd om man kan visa upp en någorlunda välfylld plånbok. Kan synas dåligt, men det har vissa bra sidor oxå. För mig är det väl en nackdel även om jag inser att öppna gränser skulle göra thailändarna marklösa. Det skulle troligen resultera i att mycket av marken skulle hamna i utländskt ägande. Alltså är deras restriktiva invandringspolitik gynnsam för den thailändska befolkningen. Sjukvård och tandvård får vi utlänningar självklart stå för själva. Varför stannar man då här? Jo, det är för att det inte finns någon vinter och inte någon period utan sol. Här i Hua-Hin är det mellan 28 och 35 grader året runt, skulle jag vilja påstå. Det kan sjunka ner lite till men det är ovanligt och det kan oxå vara någon grad varmare även om dessa ”extrema” temperaturväxlingar är ovanliga. Det som diffar är luftfuktigheten, kan vara ångbastu vissa dagar med känslan av betydligt högre temperatur. Men normalt är det 32 behagliga grader och vanligtvis sol. Trevligt för oss motorcykelfrälsta då även regnet är varmt, om det mot all förmodan skulle falla sådant.

Tur att inte solen gassade som den brukar. Välklädda är vi i alla fall…

Ett stopp hos Nings mamma som bor på vägen upp till Black Mountain…

Nu till helgens hojtur, den som skulle lufta min äventyrscykel. Det verkar inte bli någon sväng till Nepal då det är dödstyst från Indiska ambassaden. Edvin har nog gett upp och köpt flygbiljett till Nepal, Kathmandu. Han flyger dit och hyr en motorcykel där. Han har även frågat mig om jag var intresserad av att hänga på då vi båda har fått visum till Nepal. Men för mig är det själva hojresan som är grejen, kanske inte direkt Kathmandu som sådant, även om det kan vara både vackert och intressant att se. Han flyger ut den 9 november, vi får se om jag har hunnit få något från Indiska ambassaden för då kanske jag gör ett eget försök att ta mig igenom Mayanmar och vidare.

Vackert med strömmande vatten…

Det är ju inte en älv som rinner här…

Lianer utan Tarzan…

Men, titta där, en Jane! Var är apan? Kanske bakom kameran…  😉

Hur som helst så vart luftningen av CRF:en en sväng till Pala-U och dess vattenfall, nu när det regnat mycket. Jag har varit där många gånger men mestadels under torrsäsongen då det inte rör sig så mycket vatten genom flodfåran. När det är torrsäsong kan det vara roligt att bada i bassängerna som har uppstått genom tidens nötning. Fiskarna brukar vara framme och nafsa en på skinnet. Tror dom äter hudavlagringar när man badar då. Nu vet jag inte om jag skulle vilja kliva i vattenströmmen som forsar fram. Ser vanskligt ut helt enkelt. Strid ström även om det kanske inte är att jämföra med en svensk älv som forsar fram då dessa kan ha betydligt mer vatten som rör sig.

Lite högre upp och lite mer fall på vattnet…

En liten trädstam i djungeln…

Vägen upp till Pala-U är oxå känt för mängden vilda elefanter som man ska hålla sig på avstånd för. Denna gång slapp vi ifrån dessa. Dom ser inte ut att tycka om människor och dom är stora. Jag har en jäkla respekt för dom. Vi har någon gång fått åka på andra sidan av en lastbil för att skydda oss mot en elefant. Kändes skönt att ha en större lastbil mellan oss och Jumbo. Det var den gången även en elefant på tillbaka vägen och då var det en vanlig liten bil som vi sökte skydd av. Hade Jumbo varit på dåligt humör så hade han nog vänt upp och ner på den lilla personbilen, det gjorde han inte i alla fall. För oss västerlänningar så tar ”parkförvaltningen” 300 Bth i inträde vid Pala-U för att se vattenfallen, det är flera och man får vandra uppåt till olika etage. Denna gång var vi välklädda i värmen med MC-kläder och det blev bara vandring till nivå 2. Jag brukar vända vid inträden som denna men var intresserad av att se mängden vatten i flodfåran. Det var inte som jag sa tidigare, i närheten av en svensk/norsk älv. Vi satte oss på en bro och åt medhavd mogen mango som Ning hade med sig. Jätte gott! Hon har alltid något ätbart med sig, mat är viktigt i hennes värld. I min värld finns den alltid att köpa lite över allt, alltså inget jag packar ner som matsäck. Tillbaka vägen kan man ju inte bara köra samma sträckning så jag vek av till vänster i en korsning. Det vart nya domäner att iaktta. Det är det som gör äventyret, hitta ej åkta sträckor. Ligger det asfalt eller betong så är det bra men alla underlag funkar på alla motorcyklar enligt mitt sätt att se på saken. Det vart en halv dagsetapp om man ser till en Nepalresa, cirka 160 km denna söndag. Allt i lugnt och behagligt tempo såklart…

2016-10-30-13-25-33-dag

Nu är det i det närmaste en månad sedan Edvin och jag var på Indiska ambassaden för att få tillstånd att köra genom landet till Nepal. Jag har gjort ett flertal påstötningar utan att det lett till någon respons. Jag har ringt några gånger oxå för att påminna om vår önskan och också för att vi inte ska sorteras ner i den undre delen av pappershögen ”att göra idag”, helt utan resultat. Den sista frågan jag ställde var om vi behöver söka ett vanligt personligt visum att ha parallellt med tillståndet för att få beträda den ”restricted area-zonen” eller om det innehöll behövligt vanligt visum. Inget svar, i alla fall inte ännu och det efter fjorton långa dagar med påstötning i det ärendet oxå. Som sagt, känner en enorm uppgivenhet. Edvin har föreslagit flygresa med motorcykelhyrning i Nepal, men det är ju inte det jag vill. Om jag ska flyga till Nepal så är ju Ning en självklar resekamrat såklart och så är det MC-äventyret jag traktar efter, inte se Nepal, även om det säkert är häftigt i sig. Det som oroar tidsmässigt är klimatet i Kathmandu som ligger på altituden strax ovan 1.300 meter och vintern på norra halvklotet. Jag har ingen lust att göra om min ungdoms synder att åka motorcykel över bergstrakter i snöstorm eller inte ens i något som liknar vinterklimat.

En söndagsutflykt. Skulle bara åka och tanka, men…

Det här är vad jag tycker om. En väg som är ett äventyr i sig. Det blir många vändningar då den tar slut lite här och där. Dock så åker vi på fel hoj, även om jag tycker om denna gamla trotjänare som jag köpte av Ning. Det var så vi träffades…

Tillbaka till Hua-Hin, jag var förbi kanalvägen som jag skrev om i förra inlägget, nu när det har varit mycket nederbörd. Vägen som är iordninggjord är nu lappad för minst tredje gången, troligen så finns inget godtagbart underlag utan det är bara komprimerad lera som man lagt ut asfalt på. Jag återkommer om vägen blir värre, vilket troligen inträffar rätt så snart.

Svart och vitt! Jag ska lacka om hojen så den oxå blir svart och vit. Man ska ju vara osynlig för åsiktspolisen…

Och nu tillbaka till Thailand som land, där generalen har skrivit sin tredje sångtext som han så frikostigt skänker till sitt folk. Den har följande lydelse, alltså dess lyrik:

“Hope and Faith”

Hope and faith create great power
Holding hands and hearts, walking forward towards the destination
Don’t give up or be shaken, though tragedies obstruct us like thorns
Combine our powers to get through this, for Thainess

Two hands, one heart of all the nation’s Thais (repeated)
Let’s hold hands and declare our nation glorious eternal!

Just be honest, just be united, steadfast in goodness forever (repeated)
Just have faith, just have strength in your heart / What you hope for will come true

Om ni vill ladda ner den i era MP3-spelare så finns den på nättidningen khaosodenglish.com. En fantastisk ballad eller vad man nu ska kalla det. Då kungen var jazz-frälst så är det en form av jazz i den här oxå. Alla måste så klart tycka om jazz. Nings brorsa spelar alltid jazz i bilen, vilket jag tycker låter fördjävligt, alltså inte all jazz men den som han spelar är pling-plong jazz och har troligen någon förankring i det kungliga smaksinnet. Det finns jazz jag tycker om, bara så ni vet, men det ska vara harmoni och rytm i den inte bara en hög med osynkroniserade toner.

Mitt ute gym! Jag löptränar tre gånger per vecka och avslutar med lite muskelträning av överkroppen här. Kanan och tunnan brukar jag lämna orörd…  😉

Någon enstaka gång så ”hänger” Ning med. Denna gång försöker hon bli längre. Hon tycker inte om sträckbänken hemma…  😉

Nu gick en journalist ut med att han tycker landet har blivit svart och vitt utan att det finns någon reflex över tidsrymden för sörjandet, det kanske varar för evig. Många som har något som inte är svart och vitt har blivit antastade och anmälda för ”royal defamation” med risk för fängelsestraff på cirka 14 år. Den sista tokiga anmälan var en kvinna som stod och skänkte ut mat till sörjande vid palatset, hon hade röda naglar. Man blir matt av deras syn på kungahuset och kungen. Journalisten hade oxå en notering där en man i grön tröja har klistrat på en lapp på ryggen där det står att ”denna tröja är svart”. Mycket fyndigt då det kanske är ebb i kassan för folk som inte har fingrarna i syltburken. Det fanns oxå en oro över alla människor i musikvärlden och andra nöjes arrangörer som blir utan jobb på obestämd tid. Dessa människor kanske börjar sörja mer över sin ekonomi än över kungen då familjen troligen får nöja sig med vatten som föda i brist på inkomster. Jag personligen har blivit lite försiktigare i min vokabulär, tycker inte om tanken att ingå i det internationella fotbollslagen som finns på deras ”attitydskorrektionsinstitut”, läs t.ex. Bangkok Hilton eller liknande. Förr hade varje dag en egen färg som man kunde bära, jag har glömt den färgskalan i förhållande till dagarna. Det var färger som kungen klädde sig i och det vart en regel utan tvång. Nu är det tvärt om tvång utan regel. Turistparadiset, välkommen till en svartvit värld…

Nu har det gått några dagar och inte mycket har förändrats från tiden före dödsfallet. Man gick ut, som jag skrev, hårt från början. Ingen musik, det vart bara en kväll, sedan vart påbudet att man fick spela musik i barer och andra nöjesinrättningar men inte så det störde. Riktigt vad det betyder är nog svårt att svara på men jag tror mig förstå att det var volymen som man åsyftade.

Tempel kontra bostad. Templet är kraftigt förgyllt och enormt påkostat med pengar från den fattiga befolkning som bor som man ser i förgrunden, oftast i en form av skjul, som här…

Volym är en av de saker som nog inte thailändare känner till, den knappen har dom aldrig hittat, så det påbudet är minst sagt spännande. Här har man stora förstärkare och sedan är det ”on” eller ”off” som gäller. Inte alltid så trevligt för omgivningen. Är man då ute på ett musikställe så går det inte att prata om man inte är duktig i teckenspråk eller kanske även att det går att köra med mobilen och SMS. Det är nog därför man ser fyra unga thailändare sitta på en restaurang runt ett fyramansbord med varsin mobil framför näsan. Dom kanske har lärt sig att det är en fungerande kommunikationsväg som är fullt fungerande i alla tänkbara situationer, även där ljudnivån ligger på jetmotorns ljudnivå. Ja, det ser verkligen trevligt ut i dessa umgängeskretsar. Varför går man ut tillsammans?!

Kanalvägen mellan Hua-Hin och Cha-Am som den har varit. Nu ska den byggas ut även om trafiken är väldigt begränsad på den. Kan det vara korruption på gång?

Här syns en del av den igenväxta kanalen och vägen. Den är vacker att åka på och är den jag föredrar fram för stora Phetkhasem Road…

Typiskt Thai – tre tjejer och en hund på moppen. Moppen är en stark ersättare till bilen i landet. Alla har råd med en moppe och hela familjer på upp till fem personer kan man se på väg någonstans med en moppe under sig…

Nu till vår planerade hojresa till Nepal. Det har ännu inte kommit något svar från Indiska ambassaden angående vårt tillstånd att få komma in i den existerande ”restricted area” som tydligen gränsområdet mot Mayanmar tillhör. Det har varit en period med Hinduiska festligheter vilket har gjort att processtiden varit längre än vad som troligen är brukligt. Jag gjorde en påringning och fick då beskedet att ambassaden var stängd i tre dagar på grund av det, sedan finns ju de vanliga lördagarna och söndagarna som dom inte har öppet. Det ska bli en härlig upplevelse att få se världens högsta berg. Vi får ju så klart inte se det från högsta punkten, alltså titta ner på berget, så det blir nog bara en väldigt hög bergskedja som vi ser i horisontvy. Men det är ändå stort i min värld. Både jag och Edvin är intresserade att komma så hög och nära det bara går. Det är synd att man inte kan ta sig till ”base camp” som troligen ligger en minst sagt strapatsrik vandring upp och har en altitud på lite drygt 5.300 meter. Troligen bortom våra möjligheter och kanske även ekonomi.

Från gammal väg till ny väg…

Efter två månader så börjar vägen förfalla och måste alltså repareras. Asfaltsskiktet ska man mäta med micrometer om man ska få ett vettigt mått på beläggningens tjocklek…

Asfaltsskiktet för mina tankar till dessa resande, så kallade ”Irländare” som far runt i Sverige och lägger asfalt sommartid. De lägger så tunt så man nästan ser igenom asfalten och det har dom gjort här oxå…

Det är stora hål och mycket väck i beläggningen, och dessa kort är ändå tagna innan regnsäsongen har dragit igång ordentligt. Ja ska åka och se om man överhuvudtaget har någon beläggning kvar nu när det regnat ymnigt några dagar…

Nåja, vi lever i en Buddhistisk värld, så det får bli i nästa liv. Man måste nog starta lite yngre och inte nu när man är 64 år ung. Edvin har ytterligare några år ovanför mig så vi är livserfarna även om ”bäst före datum” nog har passerats. Men ”still going strong” och mina krämpor ligger inom godtagbar smärtgräns och det där med ”steloperation” känns som en onödig grej. Hur som helst så är min Honda CRF250 klar för att ta min packning. Den bara står och väntar på äventyret efter diverse serviceåtgärder och några små förbättringar. Jag återkommer när det blir en förändring i någon av framtidens spännande händelser. Lev gott under tiden…

Idag fredag den 14 oktober, en dag efter kungens död här i Thailand. Det är intressant att se hur allt utvecklar sig och jag gör en tur på stan under dag tid. Påbudet är att man ska klä sig svart, vilket kan var OK. Men långt ifrån alla var svartklädda, mycket långt ifrån. Kanske 30% var svartklädda och de andra gick i sina vanliga färggranna pallter. Varför dom gör det vet jag inte, kan ske dom inte tillhör rojalisterna, utan den andra sidan. Kanske det är människorna som inte fått ge uttryck för sin åsikt vad gäller ett kungahus. Vad vet jag?!

Det finns väldigt lite information om hur människorna tycker då det ligger ett hot om upp till 15 års åsiktsjustering i vägen för att vädra sin personliga åsikt. Det finns nog inte någon större rättegång heller utan den utförs nog mer på känn, typ upp med fingret och känn åt vilket håll det blåser.

När Ning kommer hem från jobbet så åker vi ut och äter som brukligt är. Det är inte varje kväll men många kvällar då jag inte tycker att hon ska behöva laga maten, vilket hon gör till 90%. Hon vill ha thaimat mer än något, hon är ju thai och allt annat är giftigt. Fast lite har jag nog fått henne att ändra på den åsikten med hot om att jag bara kan äta ”farang mat”, alltså västerländsk mat. Hon har förstått den piken och vågar äta lite västerländskt, men bara ibland. Vi ska enligt hennes önskemål åka till en restaurang som har en typ av mexikansk mat typ burritos. Efter det vill jag av ren nyfiken het, åka ner i barkvarteren då påbudet är att ingen musik får spelas. Musik visar ju att man är glad eller gör att man blir glad, och det får man inte vara.

Nere i utkanten av barkvarteren står en grupp ”åsiktspoliser”, uniformerade individer och verkar vandra runt och kolla att allt är som det ska. Jag trodde det var poliser men enligt Ning är det kommunanställda som har som uppgift att kolla så ingen bryter mot musikförbudet. Fantastiskt! Sorgen måste ha ett visst ansikte tydligen. I tidningarna så är det bilder på människor som står rödgråtna och ber för att ett under ska ske?! Vadå, ska han återuppstå?! Kanske på tredje dagen då för att följa den vanliga proceduren.

Vi tankar moppen och åker hem. Mer skriver jag när något nytt i tidens historiebok dyker upp…