Dzamïn-Üüd den 23 juli 2013 klockan 20.30. Jag vaknade tidigt och började den vanliga proceduren med att packa alla prylar. En jäkla härva med sladdar till alla apparater och annat. Sedan gick jag ner och hämtade motorcykeln som dom envisades med att jag skulle köra ner i garaget. Garaget var mer att likna vid en jordkällare. Ställde den på framsidan och började den traditionella vandringen med väskor och packsäck. När man är klar med packningen brukar jag klä på mig ”rymddräkten”. Den är varm och skön.
Liten restaurang på vägen från Ulaanbaatar. Man anar storleken på vildmarken i bakgrunden…
Det är en vacker miljö när det blir kulligt och bergigt. Skuggorna blir så mörka i solljuset så det är lätt att gömma sig i dom. Bara att ställa sig i skuggan så är man svårupptäckt…
Lite bergigare miljö. Vackert eller hur?!
Började rulla gårdagens väg en gång till men denna gång vart starten mellan 10 och 11 på förmiddagen. De första 110 kilometrarna gick lätt så klart. Asfalt och sedan började vägbygget och det vart grov sten med en massa vallar på vägen för att hindra, om inte oss motorcyklar så i alla fall biltrafiken från att använda ”vägbygget”. Väldigt stallpigt och det skakar och knakar i hojen. När jag tycker att jag skakat nog åker jag ut i öknen och kör vid sidan av vägbygget. Lättare? Det vet jag inte om det är men det är inget som man måste köra förbi och det rullar med jämn och lugn fart. På vallen för vägbygget kommer några hojar åt andra hållet och en vinkar glatt så jag kör mot vägvallen för att träffa dom. Det är en från Chile och fem från Malaysia som ska åka norr ut. Det är nästan bara BMW-hojar och en Yamaha 660 Tenerre. Trevligt gäng. Dom frågar om jag åker ensam och när jag berättar att min kamrat fortsatte igårkväll till Dzamïn-Üüd så sa dom att dom inte hade sett någon motorcykel där. Då vart jag jävligt orolig.
Resans hitintills dyraste hotell och dessutom det i särklass sämsta…
Läcker installation…
Män i rymddräkt…
Efter en mängd lyckönskningar och hedersbetygelser så åkte vi åt varsit håll. Jag körde ner från vägbygget och fortsatte i ökenspåren. Jobbigt är förnamnet men det rullade på i mellan 20 och 50 kilometer i timmen. Det var ju bara 120 kilometer jag skulle göra. När jag stannar för att dricka lite vatten så upptäcker jag att jag har tappat vattenflaskan. Den har så klart skakat loss och försvunnit. Lite stressande men vad göra?! Bita ihop och bli törstig.
Är det en hägring?! Nej, den satt tyvärr många mil tidigare än min upptäckt av vattenbristen…
Det är i och för sig lätt att hitta vatten i öknen. Den gröna fläcken indikerar säkert vatten, eller vad tror ni?
Efter en mängd ansträngningar och strul så ser jag tillslut Dzamïn-Üüd som en hägring i fjärran. Det kändes bra för då satt nästan tungan fast i munnen. Kör in till torget och går och köper en glass och 1,5 liter vatten. Glassen är mat idag och vatten är guld.
Ett lik av plåt men dog nog inte av vattenbrist utan av annan anledning…
Nåja, jag drar i mig halva flaskan på stående fot utanför affären. Sedan smaskar jag i mig glassen och sköljer ner den med resten av vattnet. Sedan börjar jag åka runt för att se om jag kan se Bjarnes motorcykel. Den var hur som helst inte synlig så då skickar jag ett medelande på e-post och frågar var han är. Svaret kommer efter en bra stund och då är han tydligen i Saynshand och har tydligen stannat kvar där. Ja, ni kan ta del av hans e-post i tidigare inlägg här…
Kan det här vara vattenbrist eller finns det tjuvjägare i omgivningen…
Det var en tuff dag, ökenkörning. Klockan är inte mycket, bara 21.00 men när det här är uppe ska jag knyta mig…
