Ulaanbaatar den 1 juli 2011, kl 22:30 GMT +6.
Från mitt hotellrumsfönster i Gusinoozersk, sista natten i Ryssland. Detta är alltså centrum…
Jippi, jag har tjänat en timme! Morgonen var som alla andra mornar. Ett jäkla släpande på packningen. Det är tre tunga kollin plus ryggsäck och hjälm. Jag har oturen att alltid få rummen högst upp, någon hiss har jag inte sett sen jag klev av båten i Helsingfors.
I Ryssland, om den här visar på hotell…
Är då det här hotell för oss med ont i ryggen och ändan, eller är det hotell för människor med ont i huvudet eller man kanske rent av måste ha migrän…
Men man får se det som lite rörelseträning efter att ha suttit både stilla och obekvämt en hel dag. Kan man få sittsår?! Finns det eller är det bara när man ligger man får sår, liggsår?! Ja hur som helst så fick jag allt på hojen och drog iväg som vanligt. Tankade rubel i en bankomat för framtida växling till tugrik som är Mongoliets valuta. Vet ju inte var det finns bankomater i Mongoliet, i Ulaanbaatar finns det men jag behöver bensin på vägen. Hittar ett kafé efter cirka 60 kilometer och alltså bara 40 från gränsen. Liten trevlig stockbyggnad som låg utslängd på slätten. Den såg rättså ny uppsatt ut och var dessutom det billigaste och bästa stället hitintills på resan. 100 rubel för stor soppa och två brödbitar samt en kopp te. Dom vart väldigt intresserade av mig och min resa. Tog fram en gästbok som jag fick skriva i, som tredje person.
Mycket vackert på insidan. Där tog jag tyvärr ingen bild. Rättså tomt runt om som synes…
Ägarinnan fick bråttom ut när hon såg att jag fotade byggnaden. En lins lus med andra ord…
Sedan var det raka vägen till gränsen och allt pappersarbete. Vilken härlig byråkrati det finns. Sex timmar så åker jag in i Mongoliet. Pusst!!!
Lite öde mark i olika väderstreck. Man ser dom trädbevuxna topparna. Vackert eller hur…
Oerhört gott om plats för den som känner för att bli nybyggare, eller kanske jordbrukare…
Det sägs att det är landet med blå himmel, stämmer rättså bra när man ser på bilderna, eller hur…
Lätt att köra om. Man har bra sikt så att säga… 😉
Rundar en väg krök och där finns både bank och telefonförsäljning. Det blir penningväxling, 8.430 rubel ger mig 370.920 tugrik. Svårt att få något grepp om sådana här monopolpengar tycker jag. Sedan gick jag in i dörren bredvid och skaffade ett SIM-kort till mobilen. För information så sa han att det kostar 100 tugrik per minut att koppla upp sig mot InterNet. Jag tankade för 70 minuters surfning, borde räcka.
Kameler!? Hade faktiskt inte en aning om att dom fanns i Mongoliet oxå… 😉
Sedan bar det iväg mot Ulaanbaatar, drygt 320 kilometer. Man kan väl säga som så att Norrbotten är tätbefolkat. Vilka enorma vidder. Nästan bara gräs. Det här måste vara paradiset för hästintresserade. Slätt gräsbevuxet och oändligt. Lokalbefolkningen rider, även inne i byarna. I övrigt så springer det hästar, kameler, kor och får lite över allt. Skor man hästarna i ett sådant här land?! Kan ju inte behövas, det är ju mjukt underlag över allt. När jag kommer in i Ulaanbaatar blir jag full i skratt. Åter igen en motocrossbana, kanske 10 kilometer lång med fordon i båda riktningarna och huller om buller. Alltså inte vänster eller högertrafik utan man vejar och kör som man tycker. Det är säkert 100 meter brett så det är en sabla röra av fordon som kör åt samma håll och även som man möter, rörigt är bara förnamnet. Sedan dammar det så jävligt så det var svårt att se något emellanåt. Det är en ståndsmässig entré till en stad eller hur!? Kör några kilometer med asfalt (självklart med jätte hål i) under hjulen och där får jag se ett hotell som såg bra ut, det är här jag bor i två nätter till att börja med. Ska försöka hitta något ställe att tvätta kläder på imorgon. Ska bli fin till Kina… 😉
