Vi skulle ha åkt till Pattaya och kollat på en utställning av is, men jag vart nerkyld av Nings älskade fläkt och fick hals- och huvudont. Resan ställdes in, för jag var chauffören. Det var inget jag kände för. Det skulle ju ha varit cirka 800 kilometer med en sprutande AC, som jag i och för sig brukar rikta både upp och ner eller på Ning, för om den hade blåst på mig så hade jag nog hamnat på ”hospitalet”. Jag är väldigt känslig för drag och fläktblås. Drag finns nästan inte i landet då det naturliga luftrörelserna är lugna och varma, men fläkten, den tål jag inte. För många år sedan fick jag något som liknade ryggskott av att en fläkt stod en natt och blåste på mig. Det var tre dagar jag var tvungen att rulla ur sängen och komma ner på alla fyra, för att därifrån försöka ta mig upp på två ben. Sådana misstag gör man bara en gång! Efter en långsam morgon med halsduk runt halsen så började det krypa i kroppen och vi bestämde oss för en MC-tur, som vanligt. Små vägar och nya vägar, det är vad som gäller, och riktningen vart nordväst. Ja, väderstrecket var väldigt ospecifikt så klart men i någon form var det så.
Det kom lite is till Hua-Hin oxå… 😉
Efter lite kryssande så hittade vi en liten restaurang som vi stannade och åt på. Vi fick då berättat av en australiensare att det var många från golfbanan som åt där men lite senare. Vi kom alltså i tid kan man säga. Idag skulle golffolket få lamm, men vi fick, och ville ha thaimat. Efter matpausen passerade vi Springfields golfbana som inte låg långt från restaurangen. Jag har noll koll på golfbanor då jag är medlem i VVG, en förening med några få medlemmar, och förkortningen står för ”Våga Vägra Golf”. Det är en ovanlig förening här i Thailand. I stort sett alla spelar golf, vad ska dom annars göra? Sitta på en bar? Inget vettigt alternativ. Nåja, jag spelar inte golf och jag sitter inte på någon bar, inte längre i alla fall. Det är ungefär tio år sedan jag lämnade barlivet, och det känns skönt. Ingen huvudvärk eller tröghet vid uppvaknandet, och alla dagar känns som de perfekta dagarna att göra det man vill på. Förr var dagarna rätt suddiga och jag hade även vissa problem när jag kom tillbaka till Sverige och skulle underteckna årsbokslut och liknande handlingar, det vart väldigt darrigt och svårläst. Ja, ja, nu är det ett minne blott.
Vår/min 150cc Yamaha Exciter och så Ning såklart…
Studerar strömningarna från bron. Inte mycket vatten den här tiden, inte mycket vatten någon tid i Hua-Hin som är regnfattigast i Thailand… 🙂
Dessa söndagskörningar blir på blandat underlag. Ibland asfalt, betong och grus. Även, fast, torr lera finns som vägbeläggning. Gropar och hål är det över allt med olika dimensioner. På de små vägarna håller djungeln på att erövra vägen på många håll. Växtligheten försöker ockupera vägbanan och drar sig in mot mitten. Charmigt för oss som har växt upp i en miljö som är växtfientlig. Här får man se upp så man inte tappar en kärna på fel ställe. Då får man rätt snart börja röja den typ av växt som kärnan kom från.
En blomma av något slag. Vacker…
Papaya – det är väl ett träd?! Vet faktiskt inte men dom blir rätt så höga med klasar av papaya hängande i toppen…
Mullbärsträd. Det har vi satt två stycken på vår tomt…
Tiden går och meningen med bloggen att skriva om hojresan till Nepal har så att säga stannat av. Visumet till Indien lyser med sin frånvaro och när man läser i tidningarna här så är det en form av inbördeskrig i den provins som vi skulle komma in i. Som vanligt så är det muslimer som fajtas, vilket det verkar vara över hela vårat klot. Även Burma/Mayanmar verkar ha stora problem med den kärleksfulla religionen som utan förvarning skjuter några poliser eller andra medborgare som man på något sätt hyser agg mot. Vart det leder till återstår att se men en från min sida okvalificerad gissning är att det blir en krympande tolerans mot den ”religionen”.
Bin eller getingar är svårt att svara på men dom behöver inga väggar runt sitt bo utan sätter ”bikakan” direkt på grenarna…
Dom kan bli lite ”stingsliga” om man är för närgången. Det här boet är precis vid vårat hus och dom respekterar oss och vi dom, alltså inga problem…
Det har varit många turer till Nakhon Phatom då Nings pappa har legat sjuk i lite mer än ett år och nu börjar närma sig sitt slut. Han fick strupcancer och blev då opererad, det vart slang in i halsen vilket gjorde att det var svårt att tala med honom. Första tiden någorlunda pigg men med ett snabbt förlopp så vart han sängbunden. Successivt så tynade han så sakta bort och jag vart chaufför till familjen. Några gånger var det panikutryckning då man trodde han skulle dö inom några timmar. Det var en av gångerna som en slang lossnat och födan han skulle få via slangarna hamnade någon annan stans i kroppen, elände är bara förnamnet. Liggsår vart nästa elände som drabbade honom och den stackaren fick inget smärtstillande då läkarna enligt den kulturella synen ansåg att han skulle dö av det. Han måste ha haft fruktansvärt ont då även operationerna gjordes med lokalbedövning. Men efteråt då? Dö, det var det han gjorde men det var enligt mitt sätt att se det på, en långsam och smärtsam död.
Enligt hörsägen så är det här familjen Thaksins spruckna dröm. Det skulle bli student-bostäder men på mark som inte ägdes av familjen och blev alltså stoppat när det uppdagades. Det är gott om ”spruckna drömmar” här i landet
Ning i en av dessa otaliga marknader som finns och öppnas lite överallt i landet. Det formligen kryllar av marknader med allt möjligt till salu och alltid massor av mat…
Jag var med kompisen Ove och tittade på korgmöbler som han skulle ha till sitt hus. Jag hade sett ett ställe på vägen till Cha Am där det skyltades med sådana möbler och följde då med för att visa honom vart jag sett dom. Det var en liten extra upplevelse då det var källan till korgmöbler som troligen säljs lite här och där i regionen. Det var ”fabriken”. Ove hittade det han sökte men fick vänta cirka två veckor på de fåtöljer han ville ha, dom vi såg var redan sålda och nya måste tillverkas.
Bättre att gå direkt till källan, så klart… 🙂
Mycket att välja på…
Trevlig modell på rätt ställe…
Eller den här på ”Alla hjärtans dag”!?
Det har blivit ändrade visumregler till landet. Konstigt men dom har blivit hårdare samtidigt som man oroar sig över att turismen krymper. Verkar som den militära makten inte riktigt har koll på vad som påverkar vad, kan det vara så?! Eller är det så att man eftersträvar en annan typ av turism, ha plånboken lätt tillgänglig och sedan ”töm och glöm”. På det sättet kan många fattiga överleva på den västerländska turismen utan att samhället behöver skydda dom ekonomiskt. Dom rika är fruktansvärt rika och dom fattiga bor under korrugerad plåt. Ingen som helst fördelningspolitik i landet. Fast det är inget som berör mig, annat än att man ser dessa människor som jobbar 7-dagars vecka med 52 veckor om året som arbetstid. Några har lyckats få ett andrum en dag i veckan genom att helt enkelt inte driva sin affärsverksamhet en av veckans dagar. Det blir ett hål i kassan som dom själva anser och tycker det kan vara värt. Tuff tillvaro i paradiset.
