Nu är det i det närmaste en månad sedan Edvin och jag var på Indiska ambassaden för att få tillstånd att köra genom landet till Nepal. Jag har gjort ett flertal påstötningar utan att det lett till någon respons. Jag har ringt några gånger oxå för att påminna om vår önskan och också för att vi inte ska sorteras ner i den undre delen av pappershögen ”att göra idag”, helt utan resultat. Den sista frågan jag ställde var om vi behöver söka ett vanligt personligt visum att ha parallellt med tillståndet för att få beträda den ”restricted area-zonen” eller om det innehöll behövligt vanligt visum. Inget svar, i alla fall inte ännu och det efter fjorton långa dagar med påstötning i det ärendet oxå. Som sagt, känner en enorm uppgivenhet. Edvin har föreslagit flygresa med motorcykelhyrning i Nepal, men det är ju inte det jag vill. Om jag ska flyga till Nepal så är ju Ning en självklar resekamrat såklart och så är det MC-äventyret jag traktar efter, inte se Nepal, även om det säkert är häftigt i sig. Det som oroar tidsmässigt är klimatet i Kathmandu som ligger på altituden strax ovan 1.300 meter och vintern på norra halvklotet. Jag har ingen lust att göra om min ungdoms synder att åka motorcykel över bergstrakter i snöstorm eller inte ens i något som liknar vinterklimat.
En söndagsutflykt. Skulle bara åka och tanka, men…
Det här är vad jag tycker om. En väg som är ett äventyr i sig. Det blir många vändningar då den tar slut lite här och där. Dock så åker vi på fel hoj, även om jag tycker om denna gamla trotjänare som jag köpte av Ning. Det var så vi träffades…
Tillbaka till Hua-Hin, jag var förbi kanalvägen som jag skrev om i förra inlägget, nu när det har varit mycket nederbörd. Vägen som är iordninggjord är nu lappad för minst tredje gången, troligen så finns inget godtagbart underlag utan det är bara komprimerad lera som man lagt ut asfalt på. Jag återkommer om vägen blir värre, vilket troligen inträffar rätt så snart.
Svart och vitt! Jag ska lacka om hojen så den oxå blir svart och vit. Man ska ju vara osynlig för åsiktspolisen…
Och nu tillbaka till Thailand som land, där generalen har skrivit sin tredje sångtext som han så frikostigt skänker till sitt folk. Den har följande lydelse, alltså dess lyrik:
“Hope and Faith”
Hope and faith create great power
Holding hands and hearts, walking forward towards the destination
Don’t give up or be shaken, though tragedies obstruct us like thorns
Combine our powers to get through this, for Thainess
Two hands, one heart of all the nation’s Thais (repeated)
Let’s hold hands and declare our nation glorious eternal!
Just be honest, just be united, steadfast in goodness forever (repeated)
Just have faith, just have strength in your heart / What you hope for will come true
Om ni vill ladda ner den i era MP3-spelare så finns den på nättidningen khaosodenglish.com. En fantastisk ballad eller vad man nu ska kalla det. Då kungen var jazz-frälst så är det en form av jazz i den här oxå. Alla måste så klart tycka om jazz. Nings brorsa spelar alltid jazz i bilen, vilket jag tycker låter fördjävligt, alltså inte all jazz men den som han spelar är pling-plong jazz och har troligen någon förankring i det kungliga smaksinnet. Det finns jazz jag tycker om, bara så ni vet, men det ska vara harmoni och rytm i den inte bara en hög med osynkroniserade toner.
Mitt ute gym! Jag löptränar tre gånger per vecka och avslutar med lite muskelträning av överkroppen här. Kanan och tunnan brukar jag lämna orörd… 😉
Någon enstaka gång så ”hänger” Ning med. Denna gång försöker hon bli längre. Hon tycker inte om sträckbänken hemma… 😉
Nu gick en journalist ut med att han tycker landet har blivit svart och vitt utan att det finns någon reflex över tidsrymden för sörjandet, det kanske varar för evig. Många som har något som inte är svart och vitt har blivit antastade och anmälda för ”royal defamation” med risk för fängelsestraff på cirka 14 år. Den sista tokiga anmälan var en kvinna som stod och skänkte ut mat till sörjande vid palatset, hon hade röda naglar. Man blir matt av deras syn på kungahuset och kungen. Journalisten hade oxå en notering där en man i grön tröja har klistrat på en lapp på ryggen där det står att ”denna tröja är svart”. Mycket fyndigt då det kanske är ebb i kassan för folk som inte har fingrarna i syltburken. Det fanns oxå en oro över alla människor i musikvärlden och andra nöjes arrangörer som blir utan jobb på obestämd tid. Dessa människor kanske börjar sörja mer över sin ekonomi än över kungen då familjen troligen får nöja sig med vatten som föda i brist på inkomster. Jag personligen har blivit lite försiktigare i min vokabulär, tycker inte om tanken att ingå i det internationella fotbollslagen som finns på deras ”attitydskorrektionsinstitut”, läs t.ex. Bangkok Hilton eller liknande. Förr hade varje dag en egen färg som man kunde bära, jag har glömt den färgskalan i förhållande till dagarna. Det var färger som kungen klädde sig i och det vart en regel utan tvång. Nu är det tvärt om tvång utan regel. Turistparadiset, välkommen till en svartvit värld…
