Saynshand den 22 juli 2013 klockan 23.00.
Resan från Ulaanbaatar till Dzamïn-Üüd som brukar ta cirka 5 dagar vart nästan fixad på en dag. Man har faktiskt dragit fram asfalterad väg nästan hela sträckan. Vägen är asfalterad 70 kilometer söder om Saynshand och i Saynshand blev det lite felkalkylering när vi tankade. Bensinen fick vi 17:30 på eftermiddagen i Saynshand. Jag frågade Bjarne om vi inte skulle stanna för dagen men han ville vidare. OK, sa jag och hängde på. Är vägen fortfarande fin de resterande 230 kilometrarna så ska det inte vara några problem sa jag till Bjarne. Då kändes dom 230 kilometrarna rättså korta. Kanske en körning på 3 till 4 timmar. Helt OK för mig också då vi når målet innan solen går ner. Vi drog vidare…
När asfalten försvann efter 70 kilometer vart jag lite frågande igen. Ska vi köra vidare eller vända, vi vet ju inte hur det ser ut längre fram. Bjarne ville vidare och jag följde med. När vi kört ytterligare 40 eller 50 kilometer började solen stå riktigt lågt och vägen försvann helt. Det började bli öken körning. Jag tog då ett eget beslut och sa till Bjarne att jag åker inte vidare. Jag vänder här och tycker du ska göra det också. Det är rent ut sagt inte hälsosamt att köra i öknen när det blir mörkt. Jag vänder här och kör för att nå asfalten innan solen går ner. Ska du hänga med?
Han fortsatte och jag vände. Jag hann faktiskt hela vägen tillbaka men det gick väldigt fort även på vägarbetena. Jag har ingen som helst lust att chansa på vare sig det ena eller andra sättet. Förra resan gick i öknen på inga vägar och det är inget jag har lust att göra i mörker. I min värld är det en idiotisk chansning. Hoppas det går bra för Bjarne. Han är vuxen och får ta sina egna beslut och därefter även reda upp den eller dom situationerna som kan uppstå. Varför så bråttom? Bråttom till vad?!
Jag vet inte vad som driver Bjarne. Men bråttom verkar han ha. Nåja, jag blir inte ledsen om vi kommer till Thailand och min flickvän på kort tid, men det får inte vara med livet som insats. Jag vill nog ta det lite säkrare och vi vet dessutom inte ens om vi blir insläppta i Kina. Det får vi nog reda på i morgon eller övermorgon. Ska bara försöka hitta igen Bjarne…
Dzamïn-Üüd är en väldigt liten stad eller kanske snarare gränsort ute i öknen vilket gör att det i stort sett bara är, eller i varje fall var, en asfalterad gatukorsning med några hus i dom olika riktningarna bortsett från vägen till gränsen som var asfalterad hela vägen, 1 eller 2 kilometrar. Mycket svårt att gömma sig i den staden…
