180 kilometer ifrån Irkutsk. Och klockan bör vara GMT +6.
Jag börjar med att be mekanikern på Yamaha Center om ursäkt, likaså min X-hustru Anette för mina plumpa uttalanden/skrivanden. Fick en uppläxning av Li, min dotter, i vett och etikett på InterNet. Jag står med ”pansar tanks hjälmen” i händerna och skäms, ber så mycket om ursäkt, väldigt mycket. Nu när jag ändå är på defensiven vill jag även be Ryska folket om ursäkt för mina förutfattade meningar, tankar och idéer om dom. Det är ett oerhört trevligt och hjälpsamt folk. Jag skäms över vad jag trodde var ryskt. Men, det är det som är bra med resandet, man lär sig förstå och se andra kulturer och folkslag. Deras sätt är så klart jämförbart med vårat fast det kan finnas skillnader i dom olika folkslagens möjligheter till utveckling. Det är det som skapar differenser mellan länder och folkslag. Men skillnaderna är bara småsaker…
Jag är imponerad över Ryssland, ryssarna och den teknik man ser…
Nu till något helt annat igen…
Sorry, det ska in en bild här men det funkar inte och klockan är mycket. Orkar inte mer…
Jag har rest parallellt med tre ryska motorcyklister under tre dygn, vi har alltså varit på samma hotell i förgår natt och natten som var. Dom tre ryssarna är två grabbar, en på HD och en på en väldigt fin Trike (hemma byggd trehjulig motorcykel) och så en tjej på någon V-twin som jag inte riktigt vet vad det var. Killen på HD:en berättade att han tappat muttern till bakhjulsbulten föregående dag och hade jätte problem att hitta en ny mutter då det är tum-gänga på HD:en. Han sa åt mig att vara försiktig så inte något skakade loss. Jag tyckte vägen var rättså bra dagen före och tog honom inte på allvar. Där vi bodde fanns en verkstad, i vilken grabbarna som jobbade där, gjorde en ny mutter åt honom. Fantastiskt eller hur!?
Min hoj tickar på, det blir mer och mer tick! Undrar när bomben exploderar… 😉
Hur som helst så kommer vi iväg samtidigt imorse. Jag åker sist i skaran och vi åker väl tretio kilometer så blir det motorcrossbana av vägen. Skitkul tycker jag och gasar förbi gänget och försvinner bort från dom. Ja, motorcross i alla ära, 40 minuter och två varv. Det här var 200 kilometer med hål så stora att man kunde stoppa ner lastbilshjul i groparna/hålen. Det skulle ändå inte varit jämnt på vägen. Ibland var det stora stenar som knytnävar och ibland var dom mindre i en salig blandning. Ja, hur som helst så börjar det skramla bakifrån min underbart vibrerande XT600. Jag stannar så klart och rycker och drar i allt som jag tycker skulle kunna skramla. Allt sitter som det ska. Gasar vidare, börjar bli allvarligt trött på motorcrossen. Dammar gör det också. Alltså, jag kör ifrån alla åt mitt håll men jag möter massor med långtradare som rör sig väldigt långsamt och diverse SUV:ar som tycker det är skitkul och gasar utav bara den också. Tillslut tappar jag orken, stannade och tittade efter den… 😉
Nä, det var skitsnack! Det var så att jag skulle bromsa bakom en tradare som åker åt samma håll som mig och har möte med en annan tradare. Finns ingen bakbroms!!! Det var en panikbroms, både hand och fotbroms sattes ann så mycket det gick. En broms fanns alltså inte. Tar skogen eller vad man nu ska kalla det. Av åt höger i alla fall…
Lite tid till eftertanke, går runt hojen och tittar. Tror att bromsslangen har pajat eller bromscylindern har fått en sten på sig. Nej, nej, något så simpelt är det inte. Jag har tappat bulten som broms oket glider på och därmed också bromspadsen. Aldrig hört talas om något liknande…
Blir redigt ledsen, känns som allt ska gå galet. Kör vidare med bara frambroms och får därmed tänka på avstånden till allt som rör sig och som kan dyka upp. Jätte hållen, dom kommer plötsligt. Det lovar jag!!!
Åker lite försiktigt vidare utan att röra bakbromsen, vill inte trycka ut bromskolven ur oket. Då blir det större reparationer. Harvar på i evigheter på motorcrossbanan. ”Böa” = tråkigt på thai. Efter lång tid och mycket besvär så kommer jag till ett samhälle som kryllar av bilverkstäder, lämpligt med tanke på vägarnas beskaffenhet, eller hur!? Åker in på en i mängden. Byn heter Nizhneudinsk (tror jag) och grabbarna hjälper mig att skruva fast oket så det inte skramlar sönder. Det är en provisorisk lagning för att decimera större skador. Dom tycker jag är en rolig typ så det blir både te och kaffe. Sedan blir det fotografering från alla håll och kanter. Jag ger den som jagade runt efter en bult 50 rubel. Trevliga, mycket trevliga. Jag blir bara så ödmjuk när människor ställer upp så där på en gång. Jag tror att jag är hjälpsam normalt men efter dom här upplevelserna så ska jag verkligen tänka på att vara hjälpsam mot människor som behöver handräckning på något sätt. Det uppskattas…
Sorry, det ska in flera bilder här men det funkar inte och klockan är mycket. Orkar inte mer…
Fortsätter min resa och stannar på en bensinmack för att tanka och jag frågar killen i ”Fort Knox” om det finns något ”gastnitza” i närheten. Han störtar ut och ritar en karta till mig. Pratar som vanligt bara ryska, men det roliga är att dom pratar på som om man fattar allt som dom säger. Det är lika över allt… 😉
Jag följer kartan och med lite mer hjälp så hittar jag en jättefint hotell för 1.400 rubel natten.
Nu är det god natt igen, har flyttats fram en timme till. Har alltså gått förbi Ning! He, he, he…
Klokt av Li att påpeka…
Det är trevlig läsning trots allt.
Vet du vad jag kom att tänka på?! Det är som att resa i sagornas värld, husen ser ut som sagohus. Nästan lite Hans o Greta över dom på något sätt, fast dom är inte gjorda av pepparkaksdeg. Eller, kanske ska testa å smaka på ett…
Håller med Jesper och fint av dig att be om ursäkt.
Hoppas du har det bra! Kram
Tjena Jenny!
Jo jag har det bra på något sätt, vet bara inte riktigt vilket… 😉
Rätt roligt men väldigt mycket mediterande när man sitter innesluten i hjälmen och tankarna bara fladdrar i alla världens riktningar. Det är sådana enorma ödemarker och nu har traffiken glesnat så man sitter för sig själv i någon form av naturupplevelse.
Ha det bra, kramar från farsan…
Följer dina äventyr varje dag, undrar om du kunde ange GPS kordinaterna så skulle det bli lätt att se var du befinner dig?
Tjena John!
Jo visst ska jag kunna det. Har sparat alla, kallas det rutter, från GPS:en. Har bara så dålig uppkoppling hela tiden att jag inte har labborerat med kunskap och filer. Tänkte försöka omvandla dom till filer som funkar i Google Maps men som sagt det är inte lätt utan bredband. Nu är jag 100 kilometer från Mongoliska gränsen på väg A165.
Ha det vi hörs
DanneÅ
Hej Danne .
Har följt dina vedermödor längs vägen .
Verkligen kul läsning . Har inte bestämt mig om jag är avundsjuk eller inte .
Men det du upplever är få förunnat . Hoppas nu bara hojen håller ihop hela vägen .
Å andra sidan verkar det finnas mek-kunnigt folk över större delen av Ryssland . Skall bli spännade att följa dina fortsatta äventyr .
Kör försiktigt .
Bästa Hälsningar
Johan
Tjena Johan!
Ja, ibland så känns det som det är för mycket motgångar men sen glider det på som om inget ont ska kunna hända. Man sitter och lyssnar på musiken i MP3-spelarn och vacker natur bara passerar revy. Oerhört vacker på sina ställen. Rekommenderar en resa i Ryssland, man behöver ju inte åka så här långt. Trevliga människor och oerhörda ytor av natur.
Jag håller tummarna för att den tickar på utan större problem, har dock bett Ning kolla reservdelar i Thailand för den händelsen att det brakar samman. Då får det bli kinesisk lagning med Yamaha delar… 😉
Vi hörs, kul att du hänger med
DanneÅ
”En dag på motocrossbanan” – kan ju bli en filmtitel! Actionkomedi, eller? 🙂
Du har väl en del glädje av allt kajkande i endurospåret nu! Får du stå upp och köra mycket? undrar Berzan
Tjena Berzan!
Jag skrev ett svar till dig men det försvann ut i Cyber space… 🙁
Jag kommer igen…
DanneÅ
Sådär, nu har jag hämtat andan. Sitter på hotellrummet i Ulaanbaatar och det verkar finnas bredband. Jag hittade i alla fall ett okodat och det känns bra.
Jo, jag satt rättså mycket i början men tillslut tyckte ryggen att den hade fått nog av att vara stötdämpare åt huvudet så då tog jag det lite makligare och ställde mig upp. Cykeln är ju tung med packning och allt så någon djärv körning på crossbanan vart det inte. Höll tillslut ett makligt tempo, fast jag fick ju köra om långtradarna som nästan stod stilla. Tåligt släkte i Ryssland. Jätte hål och en jävla massa hjul som ska missa dom… 🙂