Jag och Affe betämde oss för att göra en tur runt Pranburi dammen. Det har jag gjort minst 3 gånger tidigare men då på vinterhalvåret, alltså i väldigt torr väderlek. Nu är det regnsäsong med allt vad det innebär. Vi bestämde möte uppe hos Affe klockan 11. Vi åker till en bensinstation för att se till så det finns bensin för färden, och vidare åka vägen via templet Huay Mongol ner till Pranburi dammen. I Affes soi så ligger en död orm. Han slog ihjäl den på morgonen men tyckte att den kunde ligga kvar på vägen för att thailändare har panisk skräck för ormar. Dom hoppar högt nästan bara dom ser en slangstump…
Ormen med nästan avkapat huvud. Farlig, vet ej…
Vi åker mot dammen och vidare över själva fördämningen för att sedan ge oss in på en smal dålig grusväg. Det är i alla fall en grusväg. Efter kanske någon timme kommer vi ut på andra sidan av grusvägen och en lite nyare betongväg där vi möter regnet. Inte roligt med regn även om vi har räknat med det. Varmt vatten från himlen, men jag åker hellre i solsken eller i alla fall utan nederbörd. Vi sätter på oss medhavda regnskydd, inga avancerade grejor. Jag har en regnjacka och Affe har en poncho. Blöt om byxorna blir jag men som sagt varmt vatten och T-tröjan någorlunda torr. När vi är som blötast så är det dax att äta lunch. Klockan har hunnit bli närmare 14, och under lunchen så slutar det regna. Som en kamrat i Sverige brukade säga när vi var ute och åkte hoj, ”det var väl onödigt” och så kände jag det nu oxå. Det kunde ha regnat under lunchen så hade vi varit torra. Det är behagligare att åka i torra kläder än att åka i blöta kläder som så sakteliga ska torka av fartvinden. Fartvind förresten, betongvägen övergår i lerväg och man kan säga att fartvinden avtar ordentligt. Är det benämningen bris, som gäller då?!
På norra sidan av dammen. På en återvändsväg som slutar i en av oss, ej besökt restaurang.
Västra sidan av dammen och nu är det lite blötare som synes…
Hur som helst så masar vi oss långsamt fram i den hala leran med alla dess ojämnheter. När det är någorlunda plant och stabilt underlag kan man njuta av den vackra omgivningen men det är vid få tillfällen man vill släppa ögonen från vägen/stigen/spåret. Vad ska man kalla det?
Plant och fint även om det är halt fläckvis…
Soi 4, alltså en avtagsväg. Undrar vart den leder? Till Burma?
Våra värstinghojar. Jag önskar mig en enduro-hoj i julklapp…
När klockan har blivit 16:30 så når vi civiliserade trakter igen och får asfalt under hjulen. Jag berättar stolt för Affe att min GPS har lagt ett spår vi kan kolla i efterhand på i datorn och se vad och hur vi har kört med en massa data runt färden. Tyvärr så blev det inget spår i GPS:en! Innan jag åkte hemifrån så pillade jag lite för mycket på GPS:en och lyckades tydligen få den i någon form av limbo, det fanns inte något sparat alls. Affes kommentar är att vi får väl göra om resan så vi har ett spår som minne…
Som vanligt med mina utflykter så blir materialet svårt förvanskat av naturen. Ska det gå att återställa den i det nyskick den var i före färden…