På fot istället för på hjul…

Ulaanbaatar den 2 juli 2011.

Det har varit en lång, lång dag. Mycket fotvandring. Men i morse när jag skulle ut och söka både efter frukost och en tvättinrättning så möter jag ett par som bor på samma hotell som mig. Dom kom på motorcykel igår kväll vid 22-tiden. Vi slog följe till en hotellrestaurang för att förtära en frukost, i mitt fall blev det en mongolisk soppa på fårkött och pannkakor samt en kopp te. Vi vart sittande och talade med varandra rättså länge. Dom skulle byta bakdäck på sin motorcykel, dom åker två på en BMW.

Vid frukostbordet på ett annat hotell…

Efter kanske en och en halv timme så skiljs vi åt för våra olika uppdrag. Jag frågade killen i receptionen om han visste var jag kunde få mina kläder tvättade. Hans första reaktion var att han inte visste någon tvättinrättning, men när jag hade gått ut kom han springande efter mig och sa att han kände till en. Han bad mig komma med in igen och där ritade han en karta.

Den oersättliga kartan. Till mycket hjälp i sökandet…   😉

Jag vandrar stan, huvudgatan i stort sett till slutet, och tillbaka ett par gånger letande efter ”Metro Express Wash”. Frågar folk som pekar åt höger jag går åt höger och när jag börjar ge upp och frågar nästa pekar dom åt vänster. Så håller det på i stort sett hela dagen. Jag går in och frågar i butiker, samma resultat ibland åt höger och ibland åt vänster. Kan det vara den berömda Thai-mentaliteten, man ska inte förlora ansiktet och därför pekar åt något håll istället för att erkänna sin okunskap. Det är lite buddistiska drag här i landet, inte på långa vägar så utpräglat som i Thailand så klart. Men jag har sett någon form av litet tempel på en bergs topp och lite dekorations band på träden som exempel.

Barn tycker om vatten över allt i hela världen…

Vid busstation är det minst sagt liv och rörelse.

Busstation i en annan vinkel. Spännande eller hur…

Hur som, tillbaka till storyn. Kommer in i en sko och väskaffär, mannen som har den börjar frenetiskt ringa runt och till slut så låser han affären och lotsar mig till ett, som dom kallar det, ”Super Market”. Där börjar han fladdra runt lite konstigt och pratar med expediter både hit och dit. Jag trodde han hade förlorat spåret så att säga. Till slut tar han ut mig och säger åt mig att sätta mig och vänta på en mur utanför. Han visar på sin klocka att vi pratar 15 minuter och sa drar han sin väg. Jag kan inte sitta stilla så jag vandrar runt i ingången till ”Super Market” eller som jag skulle vilja säga ”livsmedelsbutiken” och helt plötsligt ser jag att det står ”Metro Express Wash” på ett litet stånd i butiken. Jag går dit men det finns ingen på plats så jag ställer mig där och väntar. Vad händer, mannen kommer infarande och ger mig en flaska vatten sedan försvinner han igen!? Han pratar bara mongoliska och därför fungerar inte våran kommunikation.

Så här ser ingången till ”Super Market” ut. Att det ska finnas en inlämning för tvätt är mycket svårt att se…

Detta är ”Metro Express Wash”. Svårt att hitta är bara förnamnet men trägen vinner…     😉

Nåja, efter kanske 15 minuter dyker en flicka upp och öppnar ståndet. Vi pratar lite priser och tid. Sedan frågar jag hur länge hon  har öppet. Till klockan 20:00 är hennes svar. Inga problem, klockan är 16:00 och jag har tre kilometer till hotellet för att duscha och hämta alla kläderna. 17:30 är jag tillbaka och lämnar in byken. Det blir ytterligare en natt då tvätten är klar i morgon kväll vid 18-tiden. Det gör inget, jag går in i Super Market som jag tycker är en välsorterad matvaruaffär. Köper en svamp att tvätta packväskorna med och en lite kraftigare borste så man kan borsta av motorcykelstället. För nu ser man ut som flugornas herre med inälvor och vingar spridda över hela jackan och delar av byxorna. Det blev en påse bröd, två mongoliska öl (en mörk och en ljus) samt en kvarts melon och tepåsar. Vattenkokare på rummet.

Villa kvarteren breder oxå ut sig…

När man är ung duger inte bron som jag går på. Man måste söka utmaningar och spänning i livet…

Det är ju så att när man börjar dagen med nytvättat visir och har bra sikt så nog faan kommer någon jätteinsekt farande och hamnar mitt i synfältet, splashh. Tänk att sådant kan hända mig nästan varenda dag. När han eller om det nu är en hon har förpestat sikten för mig, då är det som att det inte finns fler. Inga fler den dagen i alla fall. Hur kan det vara så?!

Så här kan småbutikerna se ut. Allt skrivet på mongoliska vilket är helt oläsligt för mig. Sökandet efter tvättstället var in och ut i massor av sådana här små butiker…

Ska försöka nå mina spanska vänner för en middag på tre…

Detta publiceras senare i kväll…

Mina spanska vänner, Fernando och Veronika fick jag inte tag på och tjejen i receptionen fattar inte ett dugg. Nåja, vad är det man säger, bra man reder sig själv (så tycker jag nog inte riktigt…). Jag drar ut på stan, tänkte hitta ett ställe där mongolerna käkar. Springer in på bakgatorna utan större resultat annat än dessa så kallade ”Super Market”, alltså livsmedelsaffärer. Dom finns över allt, det är inflation på sådana. Något det är gott om också är hotell. Massor av hotell!? Kan det verkligen vara någon beläggning över huvud taget eller är dom nöjda med 5% på årsbasis?! Som tur var inte mina problem…   😉

Litet mysigt hotell! Hur många rum kan det få plats i den här byggnaden?!     😉

Vid buss stationen, där hittar jag ett matställe. Tittar in och det sitter bara mongoler. Jag går in och fram till tjejen vid kassan och börjar min teater. Tar en meny, blundar och pekar på något. Hon blir förlägen, men jag frågar OK? Hon nickar jakande och sedan vill jag ha sallad, det förstår dom. Inga problem, hon pekar på en sallad, den dyraste och jag accepterar den också. Dricka fixade sig inte riktigt, jag var sugen på vatten men det vart iste från Coca-cola Company. Brukar försöka välja bort allt som det står Coca-cola Company på men ibland får man ge sig. Potatissallad och någon kötträtt med ris och stekt ägg ovanpå med mongolisk smak, gott, mycket gott. Blir en retur imorgon kväll men en ny rätt. Hela kalaset gick på skrämmande 4.800 tugrik, tror att det blir runt 25 spänn. Prisvärt…   🙂

En av bakgatorna. Eller i alla fall inte huvudgatan så att säga. Hela staden verkar vara under konstruktion på något sätt…   😉

Slutrapporterat för idag…

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till På fot istället för på hjul…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *