Vilken dag…

Någonstans utan för Ulaanbaatar den 5 juli 2011, kl 21:40 GMT +8.

Ja, vilken dag. Checkar ut vid 10:30 surrar packning som är nytvättad och är alldeles ren och fin. Till och med packremmarna är tvättade och så jag förstås både kropp och klädsel. Ut ur Ulaanbaatar är inte det lättaste, dom har nämligen inga vägskyltar så det är till att försöka köra på solkompassen, alltså hur skuggan faller. Det tar två timmar att köra genom stan, snacka om trafik kaos. Det är ett evinnerligt filbytande och tutande alltså riktigt kaosigt. Sedan måste jag ju stanna några gånger och fråga om det är vägen till Choyr som är nästa ”stad” eller vad man nu ska kalla det. Tillslut ligger asfalten framför mig och kaoset bakom mig, inget ont kan hända. Jag bara sitter och njuter av framfarten och vyerna. Ser att det är kolsvart himmel bakom mig men blått och fint framför. Alltså åker jag åt rätt håll. Stannar och tar lite kort på några blommor efter vägkanten, ser ut som svenska modellen. Det kanske kommer ett expertutlåtande på det.

Den här såg spännande ut, tror inte jag sett den i Sverige…

Så här ser den ut när man tittar närmare. Ser nästan ut som chili men är inte det…

Vi kör väll blått och…

Gult…      😉

Hög svenskt eller hur?!

Hoppar på och gasar iväg igen. Så tar asfalten slut och det blir ett gytter av körda stigar, huller om buller. Vart ska jag åka??? Får syn på några människor och åker fram till dom och visar upp min ”roadbook” altså orterna på både svenska och mongoliska. Pekar på ”Choyr” och sedan även på ”Saynshand”. Dom snattrar på med sin mongoliska men jag förstår att jag ska följa järnvägen som finns på min högra sida.

Följ järnvägen! Ja, jag gör väl det…

Tror att det bara är 10 kilometer någonting som är väglöst. Efter 30 kilometer så börjar det regna också, vad mer ont kan hända mig?! Kör i regn på en ny motocrossbana till ackompajemanget av åskans dån och fantastiska blixtar. Jag är inte rädd för åska och blixt men att åka motorcykel ute på stäppen och alltså sticka upp lika fint som man gör på sjön är ingen rolig känsla. Sedan blir det halt som bara den. Önskar att jag hade bytt däck till lite mer crossbetonade saker. Åker om kull så det bara tjoar om det i en lerpöl. Försöker resa hojen med packningen på, det är rökt minst sagt. Bara att stå där i leran och börja ta av en riktigt lerig packning. Gissa mina tankar…

Usch!!! Ser inte roligt ut…

Det drar ihop sig för mig oxå…

Vad mörkt och fint det ser ut. Vägen torr ännu…

En slank han hit o en slank han dit…

Packningen är bärgad, nu ska allså hojen upp i halkan…

En packväska fick sig en redig kyss och det saknas ett spänne. Jag har reserv med mig byter imorgon. Får upp cykeln och kör den till lite mindre leriga domäner och där börjar jag hänga på packningen och rikta till handtag och backspeglar. Kunde varit värre…


Hojen rest och bärgad efter vurpa nr 2…

Tid att tvätta fötterna i stövlarna. Spännande överfarter utan bro det tycker jag om…

Fortsätter på crossbanan och helt plötsligt blir det en flod som jag måste forcera. Nä, nä, den gubben går jag inte på. Kör jag omkull där då är det nog slut på det mesta skulle jag tro. Står och kollar in bilarna men dom stannar lite här och var men ingen försöker ta sig över. Jag åker tillbaka och försöker hitta något annat ställe och hittar en väg under konstruktion. Åker upp på den och kör mot floden. Men tji var det. Där fanns inget annat än flodens framfart. Ska jag vänta tills den har sinat?! Det står bilar lite här och var och alla bara väntar. Det blir nog ett halvt dygn om det ska sina i den floden. Jag bestämmer mig för att vada över och känna om det är lera och hur djupt det är. Det är i alla fall där dom håller på och konstruerar vägen så det borde vara en bra botten är mitt resonemang. Sagt och gjort ner i vattnet och det klart att det går över stövelskaften, alltså fyllda dojor och redigt strömt. Kul, kul, kul, tur det inte är vinter. Men det är hårt underlag hela vägen genom floden, om än stenigt på botten. Märker ut upp och nerfarterna som verkar bra för en någorlunda trygg överfart. Tillbaka till hojen och så är det bara att gasa. Galant!!! Jag är över!!! Vinkar till några bilar som står längre bort och väntar, tror dom fick blodad tand och försöker komma fram till min position för att göra egna försök.

Åker på vägkonstruktionen så länge det går men man måste av och åka i leran igen. Det går kanske ett par timmar i helvetet och så slår jag runt igen, inte så fort den här gången. När jag håller på att lossa packningen kommer tre damer på en motorcykel och går omkull alldeles bredvid mig. Hon som kör är i övre tonåren sedan har hon en lillasyster på kanske tio år som ser livrädd ut för mig och sedan är det en minsting på 5 år kanske. Tonåringen och jag byter kommentarer även om det är på olika språk. Hon får upp cykeln, 150 kubikaren, och alla sätter sig på. Jag vinkar glatt för deras avfärd tonåringen nickar tillbaka och lillasyrran ser mest lättad ut för att komma bort från det stora farliga monstret, mig alltså.

Hojen är bärgad. Börjar bli jobbigt det här och så tar det tid att lossa och sätta på allt igen…

Okej! Inget mer omkullkörande bestämmer jag mig för. Fotbromsen behöver riktas men det blir morgondagens mekande. Backspegeln pekar åt fanders, sliter den till rätta. Och så blir det vidare åkning i paradiset…

Mitt ute på steppen ligger en bensinmack!? Jag åker dit för att fråga om jag är på rätt ”väg” eller vad man nu ska kalla det. Rätt spår kanske passar bättre. Ut kommer en ung grabb på kanske 17 år från huset som alltså även är bensinmacken. Följ järnvägen får jag till svar, fast på mongoliska. Då kommer pojkens mamma ut och frågar om jag vill ha en kopp te på mongoliska. Det är några av dom ord jag lärt mig, alltså te. Jag visar på mina leriga kläder och säger att det blir nog svårt. Hon bara skakar på handen, inga problem med att jag är lerig. Och det är väl i och för sig kanske inte så konstigt med tanke på att hela omgivningen är en stor leråker. Kan tro att hon har sett lera i hela sitt liv. Sagt och gjort, jag accepterar inbjudan till denna, faktiskt vackra kvinna som troligen är i min ålder. Får en stor kopp te och en kaka. Smakade faktiskt underbart i allt blött och lerigt och regnigt elände. Tackar och bockar djupt. Känns nästan vemodigt att lämna deras enkla hydda när man blivit så väl mottagen men resan måste gå vidare. Kör i detta inferno tills jag ser något som ser ut som ett litet större samhälle. Åker in för att försöka hitta ett hotell. Frågar runt och tillslut så blir jag lotsad till detta enkla pang. Ingen dusch men det är mörkt ute så det får bli så här. Alternativet skulle vara tältet och det är sämre. Kvinna som har det blir jätteglad över mig och hjälper mig till rätta med tofflor, tar mina hojstövlar för att torka dom. Ja, jag blir helt enkelt ompysslad. Det får vara allt för idag…

Morgonen den 6 juli 2011.

Jo, och så en sak till ni som ringer till mig kom ihåg att jag är alltså 6 timmar före er. Jag får samtalen mitt i natten och ids inte gå upp och svara. Den eller dom som ringer på ”riktiga” tider, låt det gå fram massor med signaler då telefonerna oftast är nere i någon ficka inlindade i plastpåsar eller annat elände. Det är inte som hemma man bara rycker upp den ur fickan inte. Sedan är det ju så att jag tillbringar mycket av tiden i sadeln på min järnhäst och då hör jag inte ens telefonerna. Sedan så är nummer presentatören konstig här i Mongoliet jag kan inte se vem som har ringt.

Gårdagens 12-timmars åkning kollade jag nu på morgonen den 6 juli har resulterat i att jag kommit 80 kilometer närmare gränsen till Kina. Det är från Ulaanbaatar till gränsen c:a 700 kilometer. Undrar om vägen är ”lika fin” hela sträckan?! Ja, det ska ni få rapporterat det lovar jag…

 

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vilken dag…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *