227 kilometer ifrån Kina…

Saynshand den 7 juli 2011, kl 14:00. GMT +8

Jag tog en natt till här och gjorde några små ärenden. Till posten för att skicka hem saker jag inte behöver i packningen längre. Fodret till Gorotex-stället, kartbok över Ryssland, samt guidebok över Ryssland och lite annat smått. Packningen vart 4,8 kilo lättare enligt Mongoliska postverket och jag vart 46.300 tugrik fattigare.

Kanske mitt i stan, hur som helst så är det centrum med posten bara 50 meter bakåt från min position…

Processen gick till så här. Jag frågar efter posten i hotellreceptionen, hon, ägarinnan följer mig ut på gatan och stoppar en taxi. Säger åt mig att det är för långt att gå. Kan så vara. Jag hoppar in i den skralltiga bilen som verkar vara utan stötdämpare. I den sitter, som tydligen är brukligt här, redan två passagerare. I framsätet sitter en äldre dam och i baksätet en ung mamma med sin, kanske 5-årige son. Jag hoppar in i baksätet och så säger hotellägarinnan att jag ska till posten. De e bara till å åk…

På posten är dom kultiverade. Dom säljer Jack London böcker på Mongoliska…

Först ska den gamla damen (säkert inte en dag äldre än mig) av inne bland skjulen. Taxin skumpar fram i terrängen (ingen väg bara naturmark) bland diverse diken och annat. Här är det inte höger eller vänstertrafik, här är det komframtrafik. Förstår ni då vad jag menar? Alltså man kör där det passar. Möter man någon så försöker man ta det bästa spåret, till höger eller vänster om den mötande är inte så noga, bar man får bästa spåret i terrängen…

Här ska jag in och äta…

Mätt och belåten. Det var gott fast jag gärna hade valt att äta Thaimat, mer grönsaker alltså…

Tja, det funkar men det går inte fort. Sedan blir det den unga mammans tur. Han kör henne till ”huvudgatan” och samtidigt pekar han snett bakåt och säger till mig ”shuudan” som alltså betyder post. Jag betalar 500 tugrik och kliver också av och går mot det jag förmodar att han pekade på. Då ser jag på en fasad en MobiCom skylt. MobiCom är mongoliets ledande teleoperatör som även jag har SIM-kort till och som behöver en påfyllning för att ni ska kunna läsa det här. Går in genom porten. Står helt plötsligt i ett trapphus. Läser på dörrarna om jag kan hitta någon skylt med MobiCom på. Inte på nedre planet, tar trappan en våning upp och möter en kille som ser ut som han sett spöken (det har han, han har sett mig…).

Orienterings karta över stan…

Kan det här vara en orienteringskarta över järnvägsnätet i stan?!

Jag visar telefonen och säger refill. Han far runt och snackar med folk innan för lite olika dörrar. Tillslut kommer en något äldre herre ut och säger att det är på andra sidan gatan och så säger han åt en ung kille att lotsa mig till MobiCom affären. Den ligger ett kvarter bort så det är ingen långpromenad. Han följer mig in i MobiCom affären och förklarar för den som är där att jag vill ha refill till mitt SIM-kort. Min lots ska ge sig iväg så jag tar honom i hand och tackar artigt. Sedan blir jag erbjuden en stol och får samtidigt frågan hur mycket jag vill fylla på med. Jag pekar på miniräknaren och får den. Slår fram 5.000 (alltså tugrik) och ger honom pengarna och han tar telefonen och tar fram ett kort som han skrapar fram en kod på och sedan knappar han in det i telefonen. Den ger en ljudsignal för inkommande SMS och i det står det att jag har 5.000 tugrik att ringa för.

En gatuvy, man ska se upp för hålen i gatan. Ni ser att stenen ligger vid sidan av hålet den borde täcka. Bra när det är mörkt…  😉

Tackar och går tillbaka till huvudgatan, frågar efter ”shuudan” och några pekar på ett grått hus. Jag går dit, går in genom porten. Där är det flera små butiker. Frågar i en av dom och expediten följer mig ut på gatan och tecknar att jag ska runt hörnet. Jag tackar som vanligt och rundar hörnet. En port. Måste vara innan för den. Kliver in i ett nytt trapphus men direkt till höger ser jag en symbol som ser ut som ett kuvert. Där måste det vara. In genom dörren och hälsar på expediten. Försöker förklara att jag vill köpa en kartong för att skicka hem saker till Sverige. Oj vilken kakafoni det blir där inne det börjar springa runt expediter och ingen verkar fatta någon ting. Till slut kommer en äldre dam och lägger sig i. Efter två minuter har jag ett skylt ex av en kartong i passande storlek. Frågar efter blanketten att skriva på och en sådan kommer fram också. Nu är det tillbaka till hotellet. Vet ju inte vad det heter men att det ligger på andra sidan åsen. Stoppa en taxi gör man genom att vinka som om någon kör för fort. Alla bilar verkar vara taxibilar. Jag vinkar och första bilen stannar. Tecknar åt honom att jag ska till andra sidan åsen. Han nickar och vi är på väg. På vägen vinkar en annan och han stannar och plockar upp honom också. På vägen mot åsen ligger skjulen på både höger och vänster hand, den här killen skulle in bland skjulen på vänster hand. Det blir skjulen först och sedan tillbaka ut på vägen och upp över åsen. Där tecknar jag att han kan stanna vid en liten affär. 500 tugrik fattigare igen, här går det undan. Jag var inne i den igår och kollade vad dom hade, då såg jag paket tejp. Nu inhandlar jag en rulle och går till hotellet som är granne med affären.

River runt i packningen och tar bort det jag redan har räknat upp tidigare i texten. Kartongen blir välfylld och det är bra, inget som skramlar runt i den. Tejpar den flera varv och sedan blir det snöre runt den och så fyller jag i blanketten med min dotter Li som mottagare.

Bra längd på fordonet…

En MC-affär innanför den blå dörren! Den måste besökas. Ska kolla om dom har lite bättre däck till min hoj. Men nix, det hade dom inte…

Går ut på gatan och en bil stannar och ser frågande på mig samtidigt som han säger ”shuudan”, jag nickar och frågar om han är taxi. Han nickar och jag hoppar in i framsätet. Så skumpar vi iväg. Kommer till ”shuudan” och går in med mitt välpaketerade paket. Blir om möjligt ännu mer kaos när jag vill skicka det. Efter 40 minuter och en mängd samtal och annat stohej så säger dom att jag ska åka taxi med en av postkassörskorna. Varför vet jag inte men visst jag gör vad som krävs. Vi går ut och hon stoppar en taxi och sedan åker vi till andra sidan stan. Jag får så klart betala kalaset, alltså taxiresan för oss båda, 1.000 tugrik. När vi går in i byggnaden ser jag att det är Mongoliska tullverket. Där inne tar en kvinnlig tullare och sprättar upp mitt paket och kollar innehållet sedan stämplar hon lite här och där på diverse papper och även på min ifyllda tallong. Nu får vi skjuts av en tullare tillbaka till centrum och posten med ett öppnat paket. Inne på posten får jag en rulle tejp och äran att slå ihop paketet igen. Sagt och gjort.

Lite fågelperspektiv över Saynshand. Från åsen som jag åker över för att komma till centrum…

Det är den här jag skulle göra resan med nu när jag har huvudskydd och allt för fordonstypen…    😉

Visst ser den kraftfull ut. Man skulle inte behöva veja för någon och vad lätt att ta sig fram i terrängen…

Där nere ligger mitt hotell. Det är oxå därifrån jag kom, bara rakt där bortifrån ingenstans…

Det har tagit 4 timmar att få iväg paketet från start till mål så att säga. Sedan promenerar jag tillbaka till hotellet med ett stopp för mat på en restaurang. Efter maten fortsätter promenaden förbi en MC-affär och vidare till åsens topp och en tanks samt lite fotografering. Jag skulle ha poserat med min fina pansarhjälm/huvudskydd här vid pansarvagnen, det skulle ha blivit en bra bild…    😉

Sedan åter till hotellet. Imorgon går färden mot Dzamïn-Üüd och gränsen mot Kina. Lite mindre packning, både viktmässigt och volymmässigt.

Det vart tre publiceringar på en dag. Tiden att ladda upp allt det här är lite mer än tre timmar. Inget bredband här inte och ett jäkla tålamod när det bara trillar ner hela tiden. Men mina vänner njut av det ni ser och ha det bra. Bra har jag det på något sätt…   🙂