Ännu en dag i Ulaanbaatar och den har varit fullt sysselsatt med ambassadbesök. Jag har hört under resans gång att det inte går att köra in med eget fordon i Kina. Fernando berättade om en som åkte ut ur Mongoliet men vart stoppad vid Kinesiska gränsen. Han vart alltså fast i ingenmansland. Det redde upp sig men tog några dagar. Vet inte om jag ska sätta så där stor tilltro till berättelsen men jag vart lite orolig och tänkte kolla upp det hela. Alltså en dag till i Ulaanbaatar. Ringer svenska konsulatet i Beijing och frågar dom om hur det fungerar. Det kunde dom inte svara på utan tyckte jag skulle ta kontakt med en kinesisk ambassad, det finns en här i Ulaanbaatar. Där för vart jag kvar. Dom hade öppet på måndagar mellan 10:00 och 12:00 på visa avdelningen. Jag åker dit efter tipps vilken buss jag ska ta. Bussbiljetten kostar 400 tugrik, strax under 2:50 svenska surt förvärvade pengar…
Gammalt och nytt, sida vid sida. Det tycker jag om…
Här reser man ett nomadtält, så ser alltså stommen ut…
Och så här ser dom ut när dom är påklädda…
Det här tältet tillhör en bättre bemedlad familj så klart. Annars är dom odekorerade och ser därmed väldigt enkla ut. Dock vackra eller hur…
Väl vid ambassaden blir jag inte insläppt och vakten snackar bara mongol. Jag står kvar där och vi blir fler och fler som inte blir insläppta men det konstiga är att vissa som kommer får gå in. Konstigt!!!
Stor herre och så små soldater att offra…
En mongolisk mc-polis på sin 200 cubikare…
Jag har varit framsynt och sparat telefonnumret till ambassaden så jag ringer och säger att jag inte blir insläppt och att jag har visum men vill ställa några frågor. Han ber mig återkomma klockan 16:00. Tja, vad gör man. Inte mycket att sätta emot. Strular runt lite och hittar ett stort varuhus. Där har dom en häftig camping utställning. I nomadernas land, camping utställning den var intressant. Vilka häftiga grejer dom hade. Vissa saker var våra vanliga attiraljer men dom hade rätt mycket på kökssidan. En riktigt fin väska, liten och nätt, med tallrikar och bestick samt två vanliga glas och två vinglas. Ja, det fanns lite andra små grejer i den också.
Mongoliets symbol mot en regntung himmel idag igen…
Har sett något liknande i Sverige men den var klumpig och skulle väll vara lite lyxig. Det här var bara ren och skär camping men ändå väldigt förnämlig. C:a 150 kronor och den hade varit min. Problemet är vart jag ska ha den på hojen. Nä, tyvärr, jag reser vidare utan den…
Snabb mat hak, här borde dom ha…
Drycken som jag bojkottat. Nä, det är inte drycken jag bojkottat det är företaget och deras affärssystem. Men jag är rättså ensam så det märks nog inte i deras försäljnings statestik, eller…
Sedan gick jag in på en pizzeria som jag såg på vägen till Kinesiska ambassaden, vart sugen på en pizza. Fin restaurang och jättegod tomatsallad men pizzan var som i många andra länder, fyra kilo ost och fet som bara den. Tog en med tonfisk på så jag satt och petade ut det som var gott. Vatten och kaffe sedan notan. Jag brukar göra en enkel överslagsberäkning och hade kommit fram till runt 20.000 tugrik. Det dyraste jag ätit hittills. Notan kom och var på 34-tusen någonting. Kollade den och hittade något konstigt som inte hörde till mig. På kallar servitrisen och hon tar notan till kassörskan och efter ett tag kommer servitrisen tillbaka med den och en ursäkt. Nu var den på c:a 22-tusen tugrik, en hundralapp med andra ord. Helt OK någon gång då och då. Annars så brukar jag äta för c:a 25 kronor måltiden. Det var alltså lyx, det såg jag på inredningen också. Salladen får fem stjärnor i ”Guide DanneA” och pizzan får tyvärr en överkryssad stjärna. Så kan det bli…
Här börjar villa bebyggelsen…
Nationalister här som över allt i resten av världen. I bakgrunden lite mer av villabebyggelsen, den är gigantisk…
Hoppar på buss 27 för att hoppa av vid tvättinrättningen och kommer bara någon hållplats då bussen krockar med ett härligt brak för att inte säga hur alla for omkring i den. Ingen skadad bara skador på bussen. Ut och vänta på nästa buss. Chaufförerna var inte riktigt ense om vad som egentligen hade hänt så dom stod kvar där och tjafsade när jag åkte med näst kommande 27:a. Tvätten klar och ut vänta på 27:an igen och så till hotellet för att lämna tvätten och sedan vända för att komma till ambassaden 16:00. Tiden går fort när man har roligt… 😉
Är inte det här en turkisk symbol eller är det så att turkiets symbol härstammar från tiden då mongolerna regerade…
27:an igen och snart så var jag vid ambassaden. Inga problem att komma in. Går och pratar med en person som står och delar ut ansökningsblanketter och han börjar rådfråga en kollega om hur det fungerar i mitt fall. Jag får självklart åka in i Kina, men motorcykeln, det kunde dom inte svara på. Det bestämmer tullaren. Ja, ja, det får vara hur som helst. Jag åker imorgon och tror att jag har två eller tre resdagar till gränsen. Det är inte så långt men jag vill komma på förmiddagen eller senast middagen till gränsen. Vis av tidigare gränsövergångar så vill jag ha tid. Sedan vill jag ha tid på andra sidan gränsen också. Inte kul och komma in i Kina mitt i natten och börja fara runt efter ett hotell. Min kinesiska är mycket, mycket bristfällig…
Se så dom bygger. Först gjuter man våningsplan, sedan murar man igen allt utom fönsteröppningarna, sedan klär man in huskroppen med friggolit som sedan putsas...
Tillbaka till hotellet med buss 27. Konduktören kände igen mig och fixade en sittplats på bussen. Hon tyckte nog att jag varit i farten tillräckligt. Hoppar av vid ändhållplatsen, nära hotellet och hoppar in i ett Super Market. Handlar disktrasor, ett ölglas till kvällens två köpta öl, bananer två stycken och en glass. Det vart också dyrt, strax under 50-lappen. Nu är det kväll på hotellet. Klockan är 19:00 när jag har skrivit klart det här. Nu ska det bara publiceras och bildsättas…
