Ulaanbaatar den 22 juli 2011, kl 09:00. GMT +8.
Ny duschad och så har jag gjort i ordning två rättså stora kartonger för posttransport till Karlskoga Hotel. När jag har lämnat in dom så finns ingen återvändo, då måste jag flyga ut ur landet och hojen måste iväg med något fraktbolag på vilket fraktsätt som helst. Ja, det finns en möjlighet till, att sälja eller skrota den här i Ulaanbaatar. Den idén känns rättså dålig. XT:en ser rättså skamfilad ut men är i bra kondition rent mekaniskt (när jag bytt avgasventilen, satt dit ny glidbult i bakre bromsoket och riktat fotbromsen vill säga). Den är fullt kapabel att göra om äventyret. Det är dessutom bra att den inte ser ny och dyr ut ur stöldsynpunkt, kanske även när det kommer till det slutgiltiga dokumentet som tydligen har med marknadsvärdet att göra. Carneten alltså!
Igår var jag inne i grannaffären och handlade mina äpplen och några påsar te. Ägarinnan säger stolt att affären handlar med varor från Ryssland och därför håller lägre priser än övriga affärer. Det har jag faktiskt märkt. Skillnaden är inte på något sätt ruinerande men varför betala mer än man behöver?! När jag håller i äpplena och frågar om dom kommer från Chile, för det gör dom i andra affärer säger hon att dom här äpplena dom kommer minsann från Japan. Hur många becquerel är det jag får i mig nu då!? Ja, det är som sagt var farligt att leva, man kan dö…
Nya rummet är stort, har stort fönster mot gatan och har dessutom en förträfflig bredbandstillgänglighet. Bredbandsanslutningsmöjligheten är inte till för gästerna men det är en öppen anslutning så det är bara att tuta och köra. Man tackar och bockar. Skit skönt jämfört med att använda mobiltelefonen som modem, det är inte bara långsamt det är dessutom väldigt fladdrande kontakt i det här landet. Bra ena minuten för att helt försvinna den andra. Nu är det stadigt och man kan kolla på annat också.
Den 23 juli 2011, kl 08:30.
Det vart tre kartonger totalt och när jag skulle betala frakten på den sista så räckte inte pengarna. Visst inga problem säger jag till postkassörskan jag går och tar ut lite mer pengar i ATM-maskinen i entréhallen. Sagt och nästan gjort. I entréhallen står två stycken ATM-maskiner och ingen tycker om mitt kort, MasterCard. Ja, vad gör man nu då?! Tillbaka till postkassörskan och säger att dom inte fungerar, vi diskuterar ett tag och jag säger att jag går till någon bank i närheten eller en annan ATM-maskin. Det som fattas är i storleksordningen 15 till 20 svenska kronor. Jag far runt i omgivningarna utan att hitta någon som tar mitt kort, konstigt för jag kan se att mongoler får ut pengar på sina kort. Testar en liten summa, det går inte heller. Efter någon timmes snurrande går jag stukad tillbaka till postkassörskan och berättar att jag inte lyckas få ut några pengar ur någon ATM-maskin i någon av dom omkringliggande bankernas maskiner. Vi kommer överens om att jag ska komma tillbaka på söndag mellan 09:00 och 14:00 då hon jobbar. Visst gör jag det, svarar jag och så går jag ut från posten.
Går till vänster den här gången och en bit bort ligger ett väldigt flott varuhus, bara märkeskläder och det är personlig service i varje liten butik som är inrymd i varuhuset. Oerhört flott. Där måste dom ju ha en väldigt bra internetanslutning så klart, för jag tror att det är den som stökar med mitt kort. In i varuhuset och fram till vakten och frågar var jag kan hitta en ATM-maskin. Hon svarar att det finns ATM-maskiner på både tredje och fjärde våningarna. Närmast är det till tredje våningens ATM-maskin och jag går dit och gör ett uttag! Inga som helst problem…
Klockan är nu kvart i sex på eftermiddagen så jag får lite fart mot posten så dom inte hinner stänga. Visst, med fem minuter tillgodo så kliver jag in och betalar det sista på paketfrakten.
Vilken jävla dag, jag är genom svettig av allt farande i denna tryckande fuktiga värme.
Sedan har jag även fått kontakt med ett koreanskt fraktbolag via e-post. Han svarade nästan omgående att han skulle flytta över kontakten till sin agent i Ulaanbaatar. Jag tror jag redan nämnt det! Hur som det här är några dagar sedan. Nu är det tid att stöta på igen. Jag skickar ett påstötnings mail till Mr Song på Chun Jee Shipping Co och han svarar nästa ögonblickligen att han ska påskynda ärendet.
Efter någon timme så ringer en kvinna upp mig och säger att hon ska försöka ordna paketering och transport via Kina åt Chun Jee Shipping Co. Hon skall återkomma i ärendet när hon hittat någon som kan ”boxa” motorcykeln, alltså göra en låda att ställa den i. Hon frågar också om det är panik för i så fall skulle hon kunna lagra undan den för 1 dollar per dag. Jag frågar då vad det är för tidsperspektiv vi talar om när det gäller lådtillverkningen. Hon tror det ska kunna bli av på måndag. OK, svarar jag. Då behöver vi inte lagra undan den, den står bra i hotellgaraget tills på måndag.
På vägen från posten går jag förbi en resebyrå och preliminärbokar en flygbiljett till Bangkok, torsdagen den 28 juli 2011, kl 06:25 är jag på väg via Hong Kong till Bangkok. Äntligen!!!
Fast det klart, man måste ha båda plan B och plan C i reserv, kanske inte bara i det här landet. Om inte ”boxen” blir av på måndag då går jag till DHL för en diskussion och plan C är att söka upp rätt myndighet i Mongoliet för att förlänga visumet för mer aktionsradie vad gäller tidsramarna.
Nu är det söndags morgon och jag ska klä mig i söndagskostymen och besöka kyrkan… 😉
Nä, det var såklart bara ett skämt, jag går inte i kyrkan!!! Jag ska göra ingenting…
