Jag fick lära mig hur man kan misstolka en artikel, det var en artikel som kom via e-post till mig och som jag läste för att sedan vidarebefordra den till vänner och bekanta. Artikeln handlade om ett rånförsök som slutade med att rånaren vart ordentligt misshandlad. Det var väl lite överdrivna skador på rånaren i artikeln, men jag såg i alla fall någon form av rättfärdigande i misshandeln då rånaren hade haft en kniv som vapen. Den gick vidare utan att jag gjorde några större reflektioner runt den. En vän skriver tillbaka och säger att artikeln inte är sann och ställer frågan om jag läst den om Anna Kinberg-Batra.
Gent emot dessa har jag och Ning inte någon auktoritet. Dom gör precis som dom vill…
Det är söndag och den enda lediga dagen i veckan som Ning har. Vi har planerat att äta lunch med några vänner som ringer och säger att dom tyvärr får besök från Bangkok och alltså lämnar återbud på lunchen. Jag känner mig inte riktigt Tarzan, med andra ord lite dålig, halvfart eller vad man ska kalla det, och tycker att återbudet var skönt då jag inte riktigt kände för att sitta och umgås runt ett matbord om än med aldrig så trevliga vänner. Det får bli den vanliga typen av utflykt via motorcykel till någon destination runt Hua-Hin. Ning tycker att resan ska gå mot Sam Roi Yot nationalpark. Vägarna vi åker är små, smala och slingriga, ibland är det snarare stigar än vägar och det är kuststräckningen vi åker. Inte alltid med havet inom synfält men vi följer kusten söder ut. När vi kommit förbi Pak Nam Pran ringer det i min mobiltelefon. Jag stannar och tar fram telefonen och ser att det är min son som ringer. Det är tidig morgon i Sverige och jag får en oroskänsla att något har hänt. Jag säger i telefonen att jag ska ta av mig hjälmen och när det är gjort och jag tar telefonen till örat så är det en osande svada i den. Jag missade inledningen till samtalet men förstår ändå vad det handlar om. Min son är fly förbannad på mig och säger att han som slog ner rånaren hade flera domar på sig för misshandel och att han, som ”rånoffer” även hade dementerat artikeln. Han fortsatte och sa att rånaren inte var en rånare utan en som blivit oskyldigt nedslagen/misshandlad av amerikansk polis. Rånaren var ”svart” vilket gjorde min son förbannad på mig för att han presenterades som ”neger” i artikeln. Är man färgad så kan man komma från alla möjliga ställen utom norra halvklotet som är solbefriat, så om man ska kalla någon för neger må ju vara fel även om jag inte ser det som något skälsord. Jag har lärt mig att skälsordet är ”nigger”. ”Rånaren” kunde lika gärna ha kommit från det soliga Thailand där jag bor. Dom är svarta här oxå, i alla fall farmarna som jobbar på risfälten eller i jordbruket. Dom kan vara riktigt svarta i huden vilket jag skrivit om tidigare. Hur som helst så läste han artikeln som att det var rashat, neger, inte att det var en ”rånare”. I och för sig så ändras ju karaktären på artikeln om jag hade gjort lite efterforskningar runt artikeln. När jag började kontrollera varifrån artikeln kom, så visades den kom från en minst sagt tvivelaktig och skruvad sida där historien om Anna Kinberg-Batra oxå fanns. Jag kan så här i efterhand förstå hans ilska över artikeln men han kanske skulle ha ställt en fråga varifrån jag fått artikeln och om jag hade någon bakgrund till den. Så vart det inte nu. Jag har nog varit stämplad som rasist av mina barn i alla år, trots att jag levde en lång period med människor från Mozambique, flyktingar undan inbördeskriget på 70-talet. En spanjor fanns oxå i vänskapskretsen som flytt från Franco och så var det en Brasilianare som var av indianskt ursprung och som hade det tufft i Brasilien på grund av sitt ursprung. Fast det var ju långt innan mina barn fanns och det är väl inte något jag har berättat om i någon större utsträckning. Vänner kommer och går i livet, nya dyker upp och några försvinner in i skuggorna utan någon egentlig anledning. Det bara blir så att man tappar kontakten, det kan finnas en massa anledningar till det. Sedan är jag ju gift med en thailändska, så det där med rasism vill jag nog inte känna igen, inte själv i alla fall. Att jag inte tycker att hela Sverige ska överbefolkas med människor som ska leva på vårat surt förvärvade och gemensamt uppbyggda samhällssystem, är en annan sak. Dom som kommer till Sverige och börjar jobba har jag aldrig haft något emot, dom bidrar till vår gemensamma välfärd. Men dom ska oxå följa våra lagar, regler och värderingar, så som synen på kvinnan som en jämbördig varelse som ska visas samma respekt som man själv förväntar sig själv. Gör dom det så tror jag att majoriteten av ”ursprungssvenskarna” skulle välkomnar dom. Det kom en hel drös invandrare på 50 och 60-talet som man har svårt att hitta i Sverige idag. Det går att hitta dom på deras namn men inte på något annat sätt, dom är så att säga integrerade i samhället och har alltså blivit ”osynliga”.
Här har det blivit 6 till som ska utmana oss…
Tillbaka till ”negern” som blev oskyldigt nedslagen av polisen, jag tycker nog att den amerikanska polisen får skärpa sig om det är så att dom springer runt på stan och slår medborgare utan anledning. Det får mig att tänka på Stanley Kubricks film ”A Clockwork Orange” där det finns mycket oprovocerat våld, fast inte från poliskåren. Men där går dom oxå runt och spöar folk lite kors och tvärs. Har möjligen amerikanska polisen låtit sig inspireras av filmen? Att amerikansk polis går runt och slår folk oprovocerat, det är faktiskt inte något jag tror på. Oskyldig, det är nog ett eget påstående eller närmaste kamratkretsens vittnesmål. Black Lives Matter rasar över att man skjuter en svart gangster som drar vapen mot polisen. Om jag var polis så skulle inte jag heller bara stå och vänta på kulan, utan oxå försvara mig, även om det är sorgligt att någon ska dö. Framför allt är det ungdomar som har sin vilda tid i ungdomsåren som med en hel del våld och annat otyg i sinnet drabbas av sin egen framfart. Om dom inte beväpnade sig skulle dom inte heller bli skjutna. Det är kanske är så att den psykiska ohälsan utvecklas i vår tid på grund av att man skruvar åt åsiktskorridoren så dagens ungdomar knappt kan andas utan måste gå någon form av balansgång för att bli accepterade av ”gemenskapen”. Jag tror det skapar en oerhörd stress. Jag växte upp med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i bokhyllan vars far, förfasa er nu, var negerkung. Alltså var Astrid Lindgren en väldigt rasistisk person som dom borde ha censurerat, kanske till och med att hon hade blivit överfallen och misshandlad för att hon tycker fel. Det kanske hade gått så långt att hon blivit inlåst såsom dissident om hon levt idag . Att hon var rasist är inget jag tror en sekund på. Det är tiden som har förändrat människornas sätt att läsa gammal litteratur på, ett citat som min far alltid drog, ”så läser djävulen Bibeln” när det var en konstig tolkning på något skrivet. Alltså en tolkningsfråga. Som vuxen tonåring så vart jag väldigt förtjust i TinTin och har samtliga album av hans äventyr. TinTin i Kongo har oxå varit utsatt för påhopp vad gäller dess innehåll. Den som vet något om George Remi, alias Hergé vet oxå att han fick kritik för den när den kom ut på 30-talet. Det ledde till att han började göra mer research runt länder, kultur och karaktärer till kommande äventyr. Jag har verkligen uppskattat TinTins äventyr så ock TinTin i Kongo. Det känns som vi närmar oss bokbålens tid och jag tror att även Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” ligger jävligt illa till. ”Hela världen” förfäras över att man sprängde några Buddha statyer, är det inte lika illa att förstöra gammal litteratur?! Att den blir censurerad och inlåst i något oåtkomligt rum på något bibliotek må vara OK, men att förstöra, förvränga och skriva om…
Ännu så länge så är det vi som bestämmer men det är snart över…
Dessa ärvda skuldkänslor för saker som våra förfäder har gjort ska grävas upp och skuldtynga dagens individer, det är helt förkastligt. Vi svenskar kanske ska börja hata danskarna för att dom ställde till med blodbad under Christian II’s tid som regent. Det dödades en massa svenskar i det som i historieböckerna kallas ”Stockholms blodbad”. Alltså tycker jag att vi skickar Sveriges utrikesminister till Danmark så hon får skälla ut Danmarks regering och skuldbelägga folket. Vi borde avkräva danskarna någon form av kompensation för allt dödandet. Nä, historia är saker som ligger bakom dagens individer. Grymheter i det förgångna är passerat och har inget med dagens samhälle att göra. Det behöver inte innebära att det ska glömmas och förringas men det är inget som skall skuldtynga nästkommande generationer.
Det är en bit kvar till 1.200 cc, fast den går bra i stadstrafik…
Något annat är oxå denna överdrivna känslighet som har dykt upp i samhället och som jag tycker motverkar demokratin. När jag var liten så lät mina föräldrar en tecknare på Gröna Lund rita en karikatyr av mig och min syster. Det är väl kanske inte det porträtt jag uppskattar mest, men att gå till fysiskt angrepp på tecknaren för att han tecknar mig på ett så ”negativt” sätt, tycker jag är en överdriven känsloyttring. All heder åt Ingvar Carlsson som stod ut med att man tecknade honom som en skosula. Han varken bannlyste eller censurerade pressen för det. Tror han tog det med jämnmod. Han kanske inte uppskattade teckningarna men han var man nog att se humorn i dom och log troligen åt det hela.
Det är grönt och frodigt då det är regnsäsong…
Nä, jag efterlyser återgången till demokrati där alla får tycka vad dom vill utan att tycka fel, utan att bli utsatt för våld eller utan att få glåpord kastade på sig. Tycker man inte lika så behöver man inte söka upp vederbörande utan låta honom få ha sina åsikter ifred. Det har helt försvunnit i dagens samhälle.
Jaha ja, då får man dra ifrån ett levnadsår igen. Fyller alltså ett år till…
Vidare tycker jag att man ska stävja all förstörelse som sker. Sveriges vissa förorter, benämnda ”no go zoner” börjar se ut som bilderna från mellanöstern. Det ska inte vara så, det ska inte tolereras. Riktigt vad man gör för att stävja det vet inte jag, men det beror inte på att dessa ungdomar saknar en ungdomsgård utan det är nog andra saker som skaver. Kanske det saknas auktoritet i samhället i sin helhet. Den som försvann efter min generation. Vilken respekt man hade för lärare, polis och även vuxna. Idag blir den som säger till vid ett missförhållande, misshandlad och den som utför misshandeln får nästan ett diplom. Det var klart bättre förr…
