Merhjul

Jag är en orolig själ, alltså ville jag försäkra mig om att ventilerna inte krockar med kolven. Det blev inköp av modellera och WD40. Modelleran bakades ut och lades sedan på kolven med en dos WD40 på. Sedan monterades hela härligheten ovanpå, alltså topp och ventilmekanism. Ventilerna justerades.

Man kan ana insugsventilens avtryck till höger i modelleran…

Nu fick jag göra en insats och veva runt motorn två varv med hylsnyckel. Så, nu till sanningens minut. Nedmontering av allt igen. Det visade sig att ventilerna knappt nuddat modelleran. Så skönt att vara säker på att allt är som det ska.

Modelleran lagd åt sidan (nere till höger på bilden… ;.) )

Så, nu kan jag avsluta året i garaget. Det är tätat lite här och där och nu täcker jag över det sista med en trasa som jag binder runt cylindern. Kära vän, vi ses i vår…

Fram med nya packningar och Locktite för den slutgiltiga hopsättningen. Det var min sista dag i garaget för i år. Nu ska jag till Karlskoga och jobba min sista arbetsvecka. Sedan blir det hem och stänga packningen och på måndagen den 29 oktober blir det resa till hjärterdam och mina studier av thailändska språket och kulturen på universitetet i Bangkok. Skönt, mycket skönt. Men tyvärr så lyckades jag inte undvika att använda isskrapan, två gånger fick jag nöta på den med kalla händer som resultat.

Här är ”walk-over” i garaget. Fast nu får man nog byta namn på honom.

Lite renare och snyggare. Omsmorda rullar för kedjan och annat oxå. Nytt fett lite över allt. Sliten men som ny…   😉

Ja, man kan inte lyckas med allt…    😉

Tyresö den 3 oktober 2012.

Jag var och köpte tre olika magneter. En med böjlig lång arm och två med utdragbara armar typ teleskoparmar. Två var för stora för att få ner till botten i motorblocket, det var dessutom för starka magneter på dom. Det gjorde att dom fastnade på allt möjligt när jag försökte sänka ner dom i motorblocket, men en var liten och smal. Den fungerade fint. Jag fick ner den till botten på motorblocket med lite trixande. Lite fiskande och upp kom kolvbultens låsring. Skönt!!!

Så där, nu ska man kunna känna sig lugn igen…

Ja, det är mycket att tvätta bort. Väldigt mycket sand från Gobiöknen ligger i kedjesprejsfettet. Nu är det hyfsat rent igen…

Fördelen är att allt blir genomgånget igen. Rent och snyggt samt uppsmort. Svingen som var skuren när jag köpte hojen är OK nu.

Mina beställda reservdelar lyser med sin frånvaro vilket ger mig lite tid att djupdyka i hojens funktionsdelar. Alltså så kanske den blir lika fin som den var vid första resans start. Har tagit isär baksvingen och kollat upp alla nållager och bussningar. Allt såg bra ut, kanske beror det på fettet som jag använde vid förra montaget. Fettet heter Maxima och är vattenfast och har hög temperaturtålighet. Jag skulle gärna vilja hitta ett annat fett som finns på patron som ersättning för Maxima fettet men har faktiskt inte hittat något som kan tävla med det. Det blir med andra ord samma fett den här gången också…

Någon som kan tipsa om något bra alroundfett på patron?!

Ren och fin samt uppsmord baksving. Klar för montage igen…   🙂

Mycket att göra…   🙁

Det känns som hojen blir mer och mer isärplockad, det kan stressa mig lite men det kan vara förebyggande trots allt. Jag har som vanligt lite ont om tid. Åker till Thailand om några veckor och kommer tillbaka när snödropparna både faller och tittar upp…   😉

Då är det inte så lång tid till den nya avresan. Månadsskiftet juni-juli 2013 är målsättningen.

Tyresö den 22 september 2012.

Så var det då dags att fixa till min hemkomna Yamaha XT600E av årsmodell 2002. Den fick en avgasventil svetsad i Kurgan, i Ryska Sibirien, av Alexander och Pavel. Ventilen kördes sedan i dryga 5.000 kilometer med oroväckande ökande tickljud. Den höll, och hade säkert hållit hela resan om jag kunnat fortsätta som planerat. Det är det som räknas, eller hur…

Det var dåligt med härdningen i ventilskaftet och även justerskruven blev mjuk av svetsningen…

Nu ska alltså ventilen bytas mot en ny. Jag köpte två avgasventiler, två ventilstyrningar och fyra ventiltätningar för att så att säga vara på säkra sidan. Ska man fixa till toppen så är det väl bäst att vara noggrann, eller hur. Toppen åker med mig till Pelganders Motorslip i Örebro. Dom har gjort några motorjobb åt mig förut och jag har stort förtroende för deras insatser. Efter några dagar så meddelar dom mig att den andra avgasventilen också är defekt, den är krokig. Ja, ja, så kan det alltså vara. Tur jag köpte två.

Inte konstigt att det tickade, eller hur…

Här syns skillnaden mellan dom svetsade och tillslipade detaljerna jämfört med den, i och för sig, krokiga ventilen och dess justerskruv…

Nu börjar jag bli orolig. Har förra ägaren varit inne i motorn? Vet inte riktigt vad han har gjort eller inte gjort men helt klart är att han har noll förtroende från min sida. Pelgander planar toppen en tiondels millimeter. Jag börjar få svårt att sova. Har ventilerna möjligen slagit i kolven? Nu börjar jag fundera på om jag ska kontrollera spelet mellan ventilerna och kolven. Kollar kolven visuellt men ser ingen skada och får för mig att jag kanske ska ta bort sotet på den. Rådfrågar några motorkunniga vänner om hur jag ska gå tillväga varpå en säger åt mig att nonchalera latmasken och ta bort cylindern och kolla kolvringsspår och sota kolven ordentligt och samtidigt kan jag inspektera hela kolven. Ja, ja, nervös som jag är så lyfter jag av cylindern och när jag ska ta loss kolven så händer sådant som bara händer mig, den ena av dom där jävla kolvbults låsringarna trillar ner i motorn där kamkedjan går. Vad trött jag blir! Till Biltema och köpa två olika magnetverktyg för att försöka fiska upp den. Dom är dock för stora så jag kommer inte ner med dom. Nu blir morgondagen lite jakt på mindre magneter av teleskoptyp och gärna några som inte är så jättestarka i magneten. Låsringen är tunn och oerhört lätt så jag vill inte att allt annat som finns där nere ska dra magneten till sig istället för att magneten drar till sig låsringen…

Man måste göra visa saker då och då, som att se saker försvinna fort. Det är inte magi jag talar om utan snabba mekaniska saker så som fordon av olika slag. Janne och Janne samt Ning, min hjärterdam var med i bilen till Kjula Dragway. Inbjudan var fixad av Janne…   😉

Tre vilsna från bilen, alltså gänget med hjärterdam i centrum…

Hårig maskin…

Det verkar gå att spinna loss oxå…

Kan han verkligen springa ifatt bilen???

Från andra sidan så nu går alla fordon från vänster till höger. Den vita bilen ser ut att ha vänster framhjul i luften. Vad tror ni…

Publikfriare, mycket gummi i luften…

Tackar vet jag dom gamla Volvobilarna, i dom var det drag…

Pelle, Jannes och min gamla kamrat från tiden då vi hade sätteri på Kocksgatan, bjöd oss på inträdet. På den tiden var han en del i en annonsbyrå på samma förnäma gata. Det var tider det…

Tyvärr så fick jag inte tacka för friplåten utan bara se ryggtavlan på honom. Fast har man ett sådant här evenemang i sina händer så är det nog ingen fri tid när det är rullande. Jag får tacka och bocka för både mig, kamraten Janne och Ning.

Janne är glad, han har just köpt en hamburgare. Men vad ska han göra med jackan?!

Janne vill oxå ha en sån här kärra, eller hur tolkar man annars hans sätt att gå runt och kolla in den…

Jag och Ning på en läktare…

Härliga ventilkåpor finns det oxå. Den här var bara för ball…

Bloggen idag blir mest bilder, men en bild säger mer än tusen ord så det blir en bra blogg ändå. Varsågod och njut…

Rat rod, men ändå en T-rod…

Lite modernare stuk på grejerna…

Mina personliga favoriter när det gäller rodar, alla kategorier…

Det är mycket som är vackert, eller hur?!

En sådan här pickup skulle jag vilja ha i Thailand…

Hårigt så det räcker…

Konstigt nog finns det alltid något som är ännu hårigare…

What a beauty, eller hur…

Planeringen för nästa års långresa har börjat. Jag försöker få igång en dialog med både Kinesiska och Laotiska myndigheter för att få någon form av ”visum” för motorcykeln. Tyvärr verkar allt försvinna ut i cyberrymden. Alltså det verkar inte finnas någon som vill ta i förfrågan. Lite jobbigt men det finns fortfarande tid…

Ja, så har DHL lyckats med transporten av min Yamaha XT600E från Ulaanbaatar i Mongoliet till Rågsved i Stockholm. I Rågsved har jag ”garaget”, eller ska jag kalla det för hojlokalen kanske. Det är ju inte någon garage dörr som man kan öppna utan bara en lite bredare dörröppning, som en och en halv dörr. Räcker gott och väl för motorcyklar.

Här är Yamahan i lastbilen utanför mitt ”garage”…

Oj, det verkar finnas en motorcykel i lådan oxå…

Rågsved är nästan ruta ett för mig också. I slutet på 60-talet så började jag och en polare åka med bussarna från 4:an inne på Lästmakargatan till Rågsved. Man ville så att säga skingra ”dom dåliga ungdomarna” genom att bussa ut dom till Rågsved. Det var en dålig strategi, då de ”dåliga ungdomarna” tog med sig attityd och stil till Rågsved. Det vart många år som Rågsved led av sitt dåliga ryckte som kanske kom av oss innerstadsungdomar. Tja, vad vet jag!? Jag har ju alltid varit skötsam…     😉

Det verkar som allt finns…

Nu har jag cirka ett år på mig att förbereda näst försök. Lite reparationer på hojen och även lite förändring av utrustningen så ska det nog gå bra nu när jag har koll på vilka dokument jag behöver för att komma in i Kina. Ska bara försöka lyssna vad som behövs för att köra in i Laos. Det ska tydligen vara minst lika svårt som Kina. Får se vad dom säger när jag söker upp konsulatet på Stora Essinge. Dom kanske inte har något intresse av att vara hjälpsamma. Den som lever får se…

Då menar jag inte det sköna avkopplande ”skinnstrykningarna” man kan få på till exempel stranden eller i en och annan massagestudio med unga damer, utan den groteskt plågsamma men välgörande tortyren av en utbildad, ofta äldre, kvinna som har det som sitt kall och enda yrke. Dom hittar alla fiolsträngsspända senor man har och nervknutpunkter, sedan trycker dom och pressar dom så man tror att man håller på att gå sönder. När det är klart så ska dom trycka och knåda musklerna man har tills man tror att dom också ska gå sönder. Konstigt nog så är det ”bedövande” skönt efter åt, kanske beror det på endorfinkicken man får?! Sedan har man träningsverk i dagarna två. Snacka om att man måste ha någon form av masokistisk läggning.

Efter plågan så kan det vara skönt att vila ögonen på något vackert, det här trädet till exempel…

Nåja, nu är det över för den här gången och det är hela sex hela dagar till nästa plågsamma behandling. Den gjordes nämligen igår. Det är så att jag genomgår den här plågan en gång varje vecka…

Små vägar och vacker omgivning. Här är hjärterdam på liten väg in i oljepalmsplantage…

Idag åkte jag runt med Ning på motorcykeln då det är hennes lediga veckodag, jobbar alltså 6 dagar i veckan. Det gick på småvägar för att hitta en tävlingsbana för motorcyklar och den skulle ligga någonstans utanför Pranburi. Vi for runt rätt länge innan vi gav upp sökandet på egen hand och började fråga oss fram. Det resulterade i en U-sväng på cirka 10 kilometer för att sedan ta en liten grusväg in i obyggden. Då började man höra bålgetingarna.

Här har dom visst fått grönt ljus, fötterna är redan uppe. Djävlar vad det går, det vill jag lova…

Här tävlar man med 110 cc och upp till 125 cc motorcyklar på något som påminner om en  draggstripp. Jävlar vad dom lyckades få fart på grejorna. Dom gjorde faktiskt 12 sekunders repor även om det växlar mellan 201 och 402 meters bana så måste jag säga att det var mycket mer drag än jag hade kunnat föreställa mig.

Här är en arbetskamrat till Ning i färd med att lägga sista handen på sin vinnande hoj…

Ja, ja, nu är det bara psyket som ska förberedas. Det är ju inte så bara som vi som har gått till startlinjen i någon tävling vet…

Med andra ord, tummen upp för thaigrabbarna. Det här har ni gjort förbannat bra.

Vi fortsatte färden och fick syn på en kobra som tyckte att han var på fel sida om vägen och alltså ville krypa över. Jag stannade och tänkte på kameran men han var inte riktigt på humör att posera. Han började dock spänna upp huvudet och resa på sig men insåg ju rätt fort att jag inte var något hot. Jag fick ett blixtsnabbt infall att knuffa fram Ning och se hur han högg henne i kinden och jag kunde ha fått årets bild. Som tur var så gick infallet över fortare än handlingen gick att genomföra så kobran lade sig ner igen och slingrade in i buskarna och försvann. Synd, jag hade gärna haft en bild på honom stående med uppspänt huvud hängande i Nings kind. Fast det skulle nog inte Ning ha tyckt om, hade nog fått väldigt många minuspoäng av henne. Kobran var nog ungefär en och en halv meter lång men såg i mina ögon rättså ofarlig ut. Jag vet att han är farlig men dom anfaller ju inte i alla fall.

Ett stopp på vägen hem. Ska även bli vykort till några som inte har InterNet…

Nästa incident är en sköldpadda som också har fått för sig att han var på fel sida av vägen. Då hade vi kommit till lite mer civiliserade trakter så det var mycket trafik. Den stackarn drog ju in huvudet så fort ett fordon kom och trodde väl att han var skyddad i skalet. Han kom kanske en decimeter längre mellan dom olika fordonen. Vi stannade och jag fick lyfta honom till andra sidan vägen. Det var en stor sköldpadda. Han blev tydligen väldigt glad över hjälpen för han satte av in i snåren och försvann med en gång. Enligt Ning ska det vara en lyckogärning, jag såg det nog mer som en barmhärtighetsgärning. Fast visst var det en lyckogärning för sköldpaddan. Ingen bild på den heller, ber om ursäkt för min slöhet i det fallet…

Här var det efter ett, alltså efterrätt. En öl innan vilan för nästa dags bravader…

Ytterligare en dag till ända. Nu ska vi bara bestämma var vi ska intaga middag med Magnus och Rebecca. Publicerar det här gör jag först om några dagar, när vet jag inte ännu…

Redan den 28 januari så bestämde jag mig för att göra det som alltid sägs vara det optimala för hälsan, vinterbada. Det ska så klart vara i salt vatten om allt ska vara optimalt, alltså sticker jag ut till havsbandet för att genomföra doppet.

Så klart att det är kallt i vattnet, men inte så farligt trotts allt. Mycket av det hänger ihop med breddgraden man befinner sig på. I mitt fall så är det kanske lite drygt 1000 kilometer norr om ekvatorn och det är minimal risk för att frysa ihjäl i det kalla vattnet. Temperaturen i vattnet kanske är någonstans runt 35 grader men i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Jag ska investera i en termometer för att återkomma med antalet grader mer exakt så att ni som läser bloggen förstår min prestation…

Brrr… kallt vatten, kunde ha varit någon grad varmare. Som i badkaret till exempel…

Där efter har jag varit runt och kollat in Buddas storverk en natt. Det är en hissnande resa i fyrhjulsdrivna pickuper upp för en breddad stig genom djungeln. Har gjort resan ett antal gånger genom åren och är lika fascinerad av själva bilfärden upp för berget. Det är värt uppoffringen i bekvämlighet som jag får genomgå. Vi startade klockan 20:00 från Hua Hin och kör c:a 600 kilometer för att nå målet strax väster om gränsen till Kambodja. Alltså anländer vi mitt i natten eller närmare bestämt vid 2-tiden för att sedan springa runt där i någon timme innan vi får en pickup som kan köra oss upp det första steget av färden. Det är två steg som man åker på flak med ett byte halvvägs upp. Sedan är det en lång vandring lik förbannat upp till toppen på berget.

I bakgrunden ser man jättestenen som Budda har lagt dit. Skicklig kille…  Lite molnigt är det på den här höjden…

Delar av mitt resesällskap. Nings juniors flickvän, New, Ning och så Nings syster Vee…

Sittande på sådana här ”pickuper” åker man genom djungeln upp på berget. En riktigt häftig upplevelse vill jag lova…

På toppen har Budda, skicklig som han är, placerat en stor sten. Den är imponerande, det måste jag medge, och ser ut som det är någon form av lava sten. Rund och slipad genom årmiljonerna som det legat där utsatt för vind och regn. När levde Budda?

Tjaaa…  Med flickvännen så är det lätt att hamna högt upp bland molnen…

Tillsammans så blev det många ”Wat” (tempel) på vägen hem. Man får på något sätt ha tålamod när man har träffat en tjej som ingår i deras ”Jehova-klan”. Inte så lätt för mig som tycker att Darwin fick in en fullträff i skapelsen och dessutom så stämmer inte tidsperspektiven något vidare inom dom olika religionerna. Nu har jag hoppat på en stor del av jordens befolkning, få se om det kommer ett bombhot eller kanske bara en brevbomb adresserad till mig.

I ett tempel (Wat), men det här är inte Budda så klart! Vad elefanten heter kommer jag inte ihåg men den är Indisk…

Nästan hela gänget…

Nåja, nu är jag hemma igen och har på något sätt kommit i takt med sömn och fått tillbaka lite av harmonin i min själ. Jag har nog en också, fast den kanske inte är av samma typ som dom jag misskrediterade utan är nog snarare ett energifält av något mystiskt slag som drivs av elektricitet. Eller för att klargöra det ändå bättre mycket svag svagström.

Träd utan blad…

Men med många sådana här vackra blomor i massor och gott luktar dom dessutom…

Tjaaa…   Himlen ser väl inte ut som hemma i Sverige i alla fall?!

Nog om det, nu ska jag bara leva utan för mycket grubblande…

Tja mina vänner. Jag försöker lägga upp mina GPX-filer igen. Det går inte bra är nog en sann samanfattning. Läser och provar så både fingrar och ögon blöder…

Day 18-NOV-2011

Jag lyckades tillslut! Nu ska jag lägga in dom riktiga ”tracksen”, det här är mitt och polaren Jannes fredagspromenad.

Hojen går tillbaka till Ulaanbaatar i Mongoliet. Kineserna vill inte importera en utländsk motorcykel. ”Importera”?! Jag blir lite fundersam på deras sätt att tänka och handla. Motorcykeln är delvis isärskruvad och i en stor låda med måtten 2.260 x 950 x 1.250 mm och väger 264 kg. Den skulle gå från Ulaanbaatar i Mongoliet via Beijing till hamnstaden Xingang i Kina för att sedan fortsätta färden via fartyg till Sverige. Det ska väll i alla fall inte bli någon import, ska det? Det trodde jag var något som kallades ”transit”. Fast det klart, jag är bara en korkad motorcyklist från långtbortistan. Jag vill helst inte att dom ens öppnar lådan utan bara flyttar den till Xingang och där lastar den på ett fartyg.

Så blev det alltså inte. Tsegy lagrar undan den i sitt garage, vänlig som hon är. Och jag får planera en färd till Ulaanbaatar för att hämta upp hojen och köra den tillbaka. Lite av ett nederlag faktiskt. Cirka 7.000 kilometer åt fel håll. Jag gör inte vågen…

Tog kontakt med DHL i Ulaanbaatar igen. Fick ett första kryptiskt svar som jag tydde till nästan 66.000 kronor i frakt kostnad. Svarade så klart att min motorcykel bara är värd bråkdelen av det priset. Hon kom tillbaka och sa att jag hade räknat fel och att hon hade uttryckt sig otydligt. Hon räknade fram ett nytt pris som hon sa att hon behövde kolla med DHL i Sverige för dom hade så många påslag. Priset som då är ett cirka pris vart $ 1.300. Ett rimligt pris om det stämmer. Tror att en resa fram och tillbaka till Ulaanbaatar med visum, tåg, mat, hotellrum, bensin och annat blir dyrare. Inte nog med pengarna för allt det där, förlorad arbetstid som jag behöver för att täcka kostnaderna för mina andra resor. Sedan ska jag dessutom köra åt fel håll…

Ja, ja, tänk om man var obekymrad på alla sätt och vis, vad skönt det skulle vara…   😉

Som jag skrev i förra inlägget så var jag förbi Motormännen och fick ”gråta” av mig mot en person där. Kändes lite bättre när jag lämnade butiken vid Fridhemsplan.

Efter några dagar får jag från kontaktpersonen hos Motormännen en kontakt i deras kinesiska motsvarighet, AA China. Jag skriver i korta ordalag hela min reseberättelse och med slutet även det konstanta och egentliga problemet att man håller min motorcykel som ”gisslan” i Beijing. Han blev  väldigt engagerad i situationen och delegerade problemet till en av dom anställda som ”bara” skulle ta sig an mitt problem. Fantastiskt, helt oerhört fantastiskt vad en kontakt kan skapa möjligheter. Nu har jag tillsammans med den kinesiska kontakten Vivien Wen börjat nysta i problematiken med dokument som ska till för att få loss motorcykeln och det börjar kännas lite strukturerat och hoppfullt.

Som vanligt alltså, den som lever får se…