Ulaanbaatar den 14 juli 2011, kl 20:30. GMT +8.
Dagen har varit enkel, det var asfalt hela vägen. Nästan tråkigt nu när man började få blodad tand på terängkörning. Gårdagen hade nog kunnat se annorlunda ut om jag inte kört fel med tiotals kilometer. Som tur var dök det upp två grabbar på en MC och pekade mig tillbaka. Först visste jag inte om jag kunde lita på dom men jag vände och åkte efter dom tills jag såg ett nomadläger där några stod och skruvade med sin ryska jeep. Jag lämnade dom två grabbarna för att få en konfirmation om att jag hade varit på felspår. Visst dom pekade också tillbaka och menade på att jag sedan skulle svänga till höger tills jag kom till järnvägen.
Det här är en förstad till Ulaanbaatar, men man ser lite hur det ser ut spårmässigt. Man kör där det passar en och så är det över allt. Skit svårt att veta när man åker rätt…
Svänga till höger, vart då. Det är spår över allt, gäller att hitta ett som är ordentligt uppkört och alltså ser ut som ett huvudspår. Jag kör vidare och grabbarna ligger före mig en bit sedan ska dom vika av åt annat håll. Jag stannar och tackar dom, vart hade jag annars hamnat?!
Dom säger att det är tre kilometer sedan ska jag svänga till höger. Visst jag kollar på mätarn så jag har en aning om när det är runt tre kilometer. Det vart nog nästan fyra och en halv så ser jag ett spår som ser ordentligt uppkört ut. Jag tar det och det är dessutom ganska plant så jag står på i 70-80 kilometer i timmen. Men det var långt till järnvägen, den saken är klar.
Samma ställe men jag har vridit mig till vänster. Husbilen som kommer uppför backen var tyskregistrerad. Den gula lastbilen är rättså trött, orkar knappt uppför backen…
Sedan vart det ett felspår till men inte så långt, hamnade vid någon grind. Undrar om det inte var någon form av gruvdrift där innanför. Vakten kommer ut och säger att jag ska tillbaka tre kilometer sedan kan jag svänga höger över järnvägen men sen ändrar han sig och säger att jag ska svänga vänster för det är bättre. Sagt och gjort, tillbaka tre kilometer. Där är en järnvägsövergång och ett spår till vänster. Spåret till vänster ser litet ut men jag litar på vakten och tar det spåret. Spåret växer till sig som jag sett så många gånger förut, det blir ett stort och klart huvudspår!? Bara att gasa men här var det både kärrigt, gropigt och stenigt. Vassa stenar men jag kör hårt ändå och tänker på att nu är det nog snart punka i solnedgången. Skulle det ha hänt så hade jag nog bara rullat ut sovsäcken och lagt mig ner och sovit på plats. Vad annars! Köra på steppen/öknen i mörker, knappast.
Nådde i sinom tid till Choyr. Skönt med kalldusch igen, skitkall!!!
Sådana här små krabater kutar över vägen lite här och där. Undrar vad det är för något?! I öknen var det ett annat djur som kutade över stigarna men det var så rasande snabbt så jag hann bara se att stjärten pekade rakt upp på dom när de korsade spåret.
Imorse så var det bara att gränsla järnhästen och köra 202 kilometer på asfalt, hur kul var det!? Det gick så klart både fort och lätt. Nu sitter jag på Luxoil hotell i Ulaanbaatar och har haft min första varma dusch på massor med dagar, underbart. Nu ska jag försöka lokalisera Tullmyndigheten för att på det sättet hitta ett företag som kör transporter på utlandet. ska även prata med DHL men vill ha en konkurents prisuppgift att jämföra med.
Varnande exempel finns lite här och där. Det här är bara en så ni ska få se hur det kan gå om man är vårdslös…
Rubriken är sann. Större och mer hål är svårt att få någon stans. Är det någon som är specialist på hjulupphängningar så tror jag han kan göra sig en förmögenhet här. Bilarna skakar och skramlar sönder helt enkelt. Garanterat inte 8 kvadratmeter jämn asfalt någon stans…
Det får vara nog för idag. Är faktiskt trött…
