Tjredje gången gilt…

Dzamïn-Üüd den 25 juli 2013 klockan 20:00. Efter 8 timmar i emigrations och tullmyndigheten i Erenhot blev jag tillbaka visad. Jag saknar som vanligt något eller några dokument. Ja, vad säger man?! Ut ur Mongoliet var lätt som en dans men sedan blev det problem. Måste lasta motorcykeln på en bil som skulle köra den in i Kina. Sagt och gjort, med hjälp av tullarna så får jag så att säga en bil som ska in i Kina att lyfta in motorcykeln i. Det är en VAS Hunter med suflett på. Föraren och tullaren jagar ihop ett gäng och så lyfter vi upp motorcykeln bak i jeepen och jag hoppar in i passagerarsätet. Sen bär det iväg till emigrationsmyndigheten där jag hoppar av och jeepen fortsätter till tullen.

På emigrationsmyndigheten är det inga problem. Visum och alla papper är klara så det är en snabb och enkel procedur. När jag har gått igenom den personliga tullkontrollen så blir det till att lyfta av motorcykeln från jeepen. Varmt som bara den och hela utrustningen på så där tar krafterna slut. Ett tag kändes det som jag skulle svimma men det botades med en flaska varmt vatten. Vattnet i flaskorna här har en tendens till att bli väldigt varmt, men gott. Sedan vart det ett härligt liv runt motorcykeln och mig. Det kom och gick folk som skulle kolla och var nyfikna. Sedan skulle motorcykeln flyttas från ett ställe till ett annat utan att köras. När den sedan var på det stället så skulle den till ett annat ställe, fortfarande utan att köras. Och efter ett tag så skulle den tillbaka till ruta ett. Pusst…

Nu skulle alla dokument kollas. Tror dom var tio tullare vilt diskuterande och var nog villiga att släppa in mig men vågade nog inte riktigt, som dom sa, det fattas tre dokument. Ett av dom förstod jag skulle vara från polisen!? Kan det ha varit ett utdrag ur straffregistret, nä knappast troligt. Ja, jag vet faktiskt inte. Jag slutade helt enkelt att engagera mig när jag insåg att det skulle bli nobben den här gången också…

Någon har renoverat motorn hos den Kinesiska tullen…   😉

Sedan var det proceduren baklänges. Jag var så trött ett tag att jag hade lust att bara lägga mig ner och dö. Men det kan man ju inte göra. Då kom en emigrationstjänsteman och gav mig en flaska kallt vatten och sedan erbjöd hon mig att komma in på kontoret medans dom backade papersexercisen i myndigheten. Det var juvligt att få sätta sig och bara vila på deras kontor. Där var dom nog sex, sju stycken som diskuterade om mig och med mig. Dom var väldigt bekymrade över min situation och att jag skulle tillbaka hela sträckan på nästan 9.000 kilometer. Det var faktiskt ett trevligt gäng men dom hade inte makten att göra något åt situationen. Två satt och spelade ett brädspel jag aldrig har sett. Det hette tydligen ”jo” på kinesiska i alla fall. Blev nog sittande där i en dryg timme sedan var det att köra tillbaka till Mongoliet. Där var det passkontroll och så var det klart. Lätt som en plätt…

Nu sitter jag på hotellet och ska ta mig tillbaka till Ulaanbaatar imorgon. Det kanske blir en tvådagars vi får se. Har ingen panik och ska samtidigt kolla upp visum till både Ryssland och Kazakstan. Kanske blir det en helt annan färdväg tillbaka.

Men något tredje försök blir det såklart inte…    😉