Tillbaka i Ulaanbaatar…

Gårdagen, alltså den 26 juli 2013 var en väldigt tuff dag. Steg upp redan klockan 06:00 för att förbereda mig för den tuffa öken körningen genom en del av Gobi. Kollar att allt sitter som gjutet och att det är fullt med olja. Äter en snabb frukost som består av vedervärdigt söta bullar. Samma sort som jag levde på förra försöket när jag korsade Gobi, dom följer även med som proviant denna gång samt tre liter vatten. Denna gång är vattnet väldigt noga fastsatta. Sedan två koppar starkt kaffe till bullarna och frukosten är avslutad och det är dags att ge sig iväg.

Hårt underlagSå här ser det ut där det är hårt packad sand. Det finns sedan ”fickor” med t.ex. den sanden som gör däcken viktlösa. Det skiftar oerhört fort. Jätte roligt att hitta dom fickorna…    😉

Bara att komma ut ur Dzamïn-Üüd var svårt. Det är ett gytter av skjul, små hus och containrar som står huller om buller och kors och tvärs på underlaget sand med något som liknar gränder mellan dom. När jag frågade så pekade samtliga personer åt olika håll. Typiskt asiatiskt!

ÖvergivenMan kan känna sig rättså övergiven här ute. Det är långt och länge tills man får hjälp. Alltså får man inte chansa en endaste gång…   😉

Jag får syn på en polisbil som kommer rullande ur en gränd. Jag genar fram till den. Frågar efter vägen som leder till Ulaanbaatar. Han som kör pekar in i gränderna men insåg rättså hastigt att jag nog inte skulle hitta på egen hand. Han vinkar till mig att följa efter honom. Det går höger och vänster om vart annat, rena labbyrinten. Tillslut tar alla skjul och små hus slut och man ser vidsträckt sand, och han pekar ut i den. Jag fick samma obehagliga känsla denna gång som förra gången. Ska man ut i det där, vart är vägen!?

Väggbygget slutarHär börjar asfalten och det är bara smärre körningar i sanden vid vägbyggena framöver. Som ni ser på bilderna så är det mörka moln på himlen men allt känsligt är över…

Ja, ja, valet finns inte riktigt. Det är bara att börja åka i något av alla spår som leder ut i en av världens största sandlådor. Öknar är inget att leka med, tror att dom tillhör någon av dom farligaste platserna på jorden. Man blir liten! Jag puttrar iväg och hastigheterna är inte så stora så här i början. Allt mellan 10 kilometer i timmen till hiskeliga 30 kilometer i timmen och då går det fort! Det finns många olika sorters sand, det är något man kommer underfund med. Misstänker att Mongolerna har många olika namn på sand precis som Eskimåerna ska ha mer än hundra namn på snö. Jag lär mig någorlunda snabbt vilken sand jag ska köra på och vilken jag ska undvika. Den jag undviker har en spännande förmåga att se till att däcken lever i ett viktlöst tillstånd. Det finns inte grepp ner och det finns inte grepp åt sidorna, man bar åker utan någon som helst styrsel. Jävligt obehagligt och oerhört lätt att lägga sig ner mot sin vilja.

Kineserna verkar investeraKineserna satsar stort och lite överallt i den fattiga delen av världen. Det här är Asiens motsvarighet till ”silicon walley” och borde heta något i stil med ”silicon plateau”…    😉

Självklart kan man inte undvika den sanden då den finns lite över allt och det är det som gör att farten är så låg. Man måste vara beredd när den dyker upp på en mikrosekund och hålla tungan rätt i munnen medans man passerar den.

Nåja, jag puttrar fram och ser hur det blir molnigare och molnigare samt hur vinden börjar ta i ordentligt. Blir orolig, tänk om man ska behöva få erfarenheten av sandstorm till råga på allt, inget jag vill. Då och då bildar vinden stora virvlar av sand som far fram med rasande fart. Kanske tio till tjugo meter i diameter av sand som dansar fram som gula monster. Jag hamnar i några och då är det till att stänga av motorn och dra ner visiret på hjälmen. Brukar annars åka med öppet visir när det är så låg fart. Efter någon timme så börjar det droppa från himlen, inte så mycket att den ens gick att benämna duggregn men så pass att det band dammet lite grann. Inte dumt!

Jag kommer tillslut fram till vägbygget som Bjarne och jag åkte på tills vi skilldes åt. Jag börjar åka på det. Känndes underbart att ha ”fast mark” under hjulen även om det är jätte stalpigt, nästan så tänderna skakar loss, men jag hade otur denna dag. På vägbygget var ”ingenjörstrupperna” på inspektion och visade ut mig i sanden igen. Jag gjorde tre försök att köra upp på väggbygget på olika ställen från sandlådan men det var gott om ingenjörer denna dag och jag vart bryskt avvisad igen. Jag fick inte åka på väggbygget, det visade dom klart och tydligt. Skillnad var det när Bjarne och jag var på väg söder ut. Då var det arbetarna som var på vägbygget och dom vinkade glatt fram oss. Jag slapp i alla fall att skaka loss tänderna och började harva ute i sanden igen. Tillslut blev vägbygget lite mer obemannat så då fick jag upp hjulen på ”fast mark” och körde så sakteliga mot asfalten. Vid halv två kom den glädjande synen, asfalt. Underbart, vilken känsla. Tänk när jag gjorde förra resan så var det nästan 800 kilometer sand jag plöjde genom. Det tog många dagar och långa dagar. Otroligt när jag tänker tillbaka. Fast jag var yngre då…    😉

Bli fin igenSka den någonsin få tillbaka sin forna glans?   🙁

När jag kommer körande genom Ayrag, en liten by, så ser jag en polisbil lite längre fram. Dom kör av vägen och ställer sig med nosen upp mot vägen. Jag närmar mig och då kliver en av poliserna ut med en lysande röd stav och tecknar åt mig att stanna. Jag stannar och han visar att jag ska köra över på hans sida av vägen. Bara att lyda eller hur?! Det är tre konstaplar totalt och en såg ut att ha lite mer pondus, the boss. Dom ville nog inget speciellt utan var nog mest nyfikna på mig och mitt fordon. När inget riktigt hände frågade jag om dom ville se på körkortet, det gick hem. Dom ville se körkortet. Jag frågade då om dom ville se mitt svenska körkort eller det internationella. Båda skulle bli bra tyckte dom. Dom två unga tog varsit körkort och tittade mest förbryllat på mina körkort. Tror personligen inte att dom fattade vad jag visade dom, kunde nog ha varit vad som helst. Det gick en lekfull tanke genom huvudet när jag öppnade min dokument mapp en snabb ingivelse att riva fram mina Thailändska körkort men tyckte att det skulle varit både elakt och provocerande. Dom vrider och vänder på dom båda körkorten och så utbrister en av dom unga poliserna att hans chef nog skulle uppskatta en provkörning av motorcykeln, alltså en artig fråga om lov. Visst sa jag och tecknade åt ”the boss”, vi kunde ju inte kommunicera något vidare, att det var OK att ta en provsväng. Chefen vart lite förlägen men jag indikerade att det var helt i sin ordning. Han strålade upp och hade väl lite pyssel att gränsla den då den är rätt hög. Han for iväg och det syntes att han kört hoj förr. Såg väldigt stabilt och proffsigt ut. Kommer tillbaka och är riktigt lycklig, strålar kan man nog säga. Jag klantade mig, skulle så klart tagit ett kort av det och dom alla tre men så är det ibland, det glöms bort att något unikt just händer. Lämnar mitt visitkort för resan till dom och tar ett artigt och trevligt farväl med deras lyckönskningar om en fortsatt bra färd, tror jag i alla fall att det var vad dom lyckönskade mig.   😉

Tror faktiskt att mongolerna är världens i särklass mest nyfikna folk. Dom är skönt nyfikna och rättså oblyga. Det är faktiskt riktigt roligt att stanna någonstans för dom kommer gärna fram och beskådar både mig och motorcykeln. Både jag och motorcykeln får utstå massor av frågor och funderingar under vild diskussion sins emellan och även med mig. Riktigt lustigt egentligen, dom fattar inte engelska och jag fattar inte mongoliska men snack blir det. Mycket teknande så klart! Svårt att beskriva hur deras nyfikenhet är man måste nog hit för att förstå. Underbart folk på det sättet. Där emot är dom blyga när det gäller att kommunicera annat, kan just ingen engelska och då kan blygheten sätta in.

Fortsätter min långa väg mot Ulaanbaatar och anländer vid 21-tiden. Söker upp ett hotell av sämre kvalitet då det där jag brukar bo var fullt. Nu är jag i alla fall i mitt ”favorithotell”, LuxOil hotel och har ”dealat” till mig ett bra pris på 28.000 tugrik per natt inklusive garage för motorcykeln. Blir kvar här ett antal dagar då jag ska söka nytt visum till Ryssland så jag kan köra hem motorcykeln denna gång.

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *