En dag utan hjul känns ostadigt…

Kurgan den 22 juni 2011, kl 18:00 GMT +5

Dagen började långsamt. Hade feber i natt och mår lite så där. Har väl fått asiaten…   😉

Här bor Alexander i porten där gumman går in. Undrar om det är hans morsa?

Nu backade jag ut från Alexanders gård. Har huvudgatan i Kurgan bakom mig…

Hur som helst så har jag varit runt på stan och fyndat te i påse, även äpplen och en öl till kvällen framför rysk TV. Saknar nämligen frukt och grönt. Ryssarna verkar äta tung kost, kanske därför man så sällan ser dom le. Dom ser allt annat än glada ut, buttra och allvarliga skulle jag vilja påstå. Det innebär inte att dom är sådana när man börjar prata med dom. När jag börjar med engelska blir dom till ett stort leende och svarar på ryska. Vad dom säger?! Det vet jag inte, men jag roar uppenbarligen dom med min engelska.

Här har dom oxå inglasade balkonger…

Spännande att gå hem på natten efter ett krogbesök. Mycket lera och härliga hål…

Här har jag faktiskt bar svängt av från huvudgatan. Det är alltså inte långt ut i tjotahejti…

Med en liten vrickad syn på allt som skett så kan man sammanfatta motorhaveriet till något positivt. Jag fick vila ryggen. Ryggen fick lite stryk i starten på färden när jag satt med ryggsäcken på ryggen och troligen ett par tre kilo i den och skumpade och vibrerade i flera dagar. Den blev öm. Men rörligheten blev inte på något sätt sämre vilket invaggade mig i säkerheten att jag inte höll på att gå sönder. På slutet så surrade jag den på den övriga packningen. Mycket skönare. Sedan är det baken som också behöver vila, den har skakat och stuttsat runt hela tiden. Är öm, men inte skinnflådd som efter kamelridning. Då var baken ett öppet köttsår, jävlar vad ont det gjorde. Inte lätt bli gammal. Ännu svårare att inse det…

Här blev jag klippt och uppsnyggad…

Var hos frisören och snyggade till mig för 180 rubel fast jag gav henne 200. Hon var trevlig och noggrann. Spankulerade runt och hittade ett öltält, vad man gör i sådana vet nog alla och jag är inte sämre än att det vart en ryssöl. Fast jag satte mig inte i tältet för dagen var varm, hela 16 grader, och just då var det dessutom uppehåll från det eviga duggandet. Jag satte mig mitt emot öltältet under ett tälttak som tillhörde tältserveringen. Mycket tält vart det eller hur!? 52 rubel tog dom för ölen, när jag senare på dagen tar en fika så kostar den 80 rubel. Skum prissättning!? Men man kanske har någon form av straffskatt på kaffe, som vi har på alkohol. Vad vet jag…

Ett hus om ni inte skulle se det…

Ett öltält?! Vad man gör i sådana det vet jag i alla fall…

Sagt och gjort…

Väl skött…

Tyvärr så är staden inte någon metropol av stora mått, 350.000 innevånare enligt Alexander. Det är dessutom inte en rad skriven i guideboken som jag har med mig. Kanske skulle ha stannat i Chelyabinsk, där har dom i alla fall haft en av världens största kärnkraftsolyckor, mätt före den i Japan 2011. Man har dessutom utfört 120 underjordiska kärnkraftssprängningar i närheten av staden. Gigantiska världen av radioaktivitet har mätts upp och det är hög cancerfrekvens, oerhört mycket tuberkulos och väldigt hög barndödlighet. Blev utsett till den på jorden ”most poluted area” 1990.

Den ovanliga svarthuvade duvan…      😉

Troligen en av världens mest kända personer. Bra eller dålig det är upp till var och en att avgöra. Han är inte min favorit…

Inte dåligt, hur gör man då?! Har man festligheter på torget och borgmästarn får ta emot en placket eller något liknande inför folkets jubel (och hostningar…). Men det fanns lite annat att kolla på också, alltså det var inte missbildade och sjuka människor jag ville se (dock gärna placketen…   😉 ), men det är mer av en metropol jämfört med Kurgan som är en landsortsstad. Kurgan går man igenom på några minuter.

Vacker staty. Den var helt enkelt tilltalande…

Nåja, vila är inte skadligt för en gammal man…    😉

Nåja, det vart inte någon vila, Pavel ringde och sa att han och Alexander var på väg för att plocka upp mig från hotellet för en middag hemma hos honom. Det vart en sallad med efterföljande ljuvliga grytor som dom gör här i rysslan och till det så kom en flaska med riktigt fin vodka. Är tillbaka på hotellet och klockan är 00:30…

Lite bilder från Cognacs kamera…

Behöver ingen presentation får jag hoppas…

Det här är alltså utanför Helsingfors…

Dax att skilja oss. Känns lite tragiskt men det har varit trevligt sällskap så här långt…

Vilken ren och fin motorcykel. Så ser den inte riktigt ut längre…

Här ser man den ryggknäckande ryggsäcken. Det där är inte bra. Vis av skadan, aldrig mer ryggsäck så där…

Then I am alone, all alone for many many days…

Nu är det i alla fall natt för mig. Alla ni som följer mig på bloggen, tag vara på er för ingen annan tar vara på er i alla fall…

God natt!!!

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till En dag utan hjul känns ostadigt…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *