Jag såg ljuset i tunneln. Men det var inte slutet på tunneln, det var tåget…

Ulaanbaatar den 15 juli 2011. Kl 05:30, GMT +8.

Hejsan mina vänner. Ska man få något gjort så får man inte sova bort dagarna.    😉

Det är svårt att sova när man har miljoner tankar som snurrar i skallen. Det är transport av motorcykeln men också andra lösningar. Igår kväll låg jag och läste i min Mongoliska guidebok att det går att förlänga visumet med 30 dagar. Nya möjligheter öppnades upp, därför sömnstörningarna. Helt plötsligt så finns det tid.

Tidigare på kvällen satt jag och Googlade på transporter från Ulaanbaatar och hittade några olika fraktfirmor som jag tänkte kontakta för att få ett pris på transporten av motorcykeln till Sverige. Det fortsätter jag med. Här jobbar man på bredfront, många bollar i luften…    😉

Ska också skicka en förfrågan till Handelskammaren angående ATA-carnet dokumentet, den möjligheten till lösning tackar jag Johan Ö för. Går det så är jag nog skyldig honom en öl eller två. Eller kanske en helkväll i staden Baotou i Kina, han får välja själv…   😉

En morgon bild från mitt fönster. Det är häftig horisont från hela staden. Bergen tornar upp sig som mjuka kullar…

En kvälls bild med samma adress. Vad är det som händer där nere?

Å, familjen har en grillkväll. Mysigt!

Om jag åker vidare så vill jag i alla fall hitta nya däck till hojen, det börjar bli lite akut. Det innebär att jag bör hitta en välsorterad motorcykelfirma här i UB. Det måste finnas för det finns faktiskt andra hojar än dom Kinestillverkade man ser ute i öknen. Föresten såg jag en splitter ny Kinesmotor för runt 280.000 tugrik stående på en bänk i ena motorcykelaffären i Saynshand, det är runt 1.500 kronor för en sprilans ny 4-taktsmotor. Kommer inte ihåg om den var på 150 eller 200 cc, men priset är rätt eller hur. Jag kan faktiskt intyga att dom cyklarna går bra och låter friska när man ser och hör dom. Det är inga racercyklar, det är helt klart men misstänker att man ska jämföra dom med ”Briggs&Straton-motorer” som bara går och går.

Senare igår kväll testade jag den kraftiga innerslangen. Läckan var vid infästningen till ventilen (som jag förmodade) och lagningen håller inte tätt. Ska se om jag kan fixa till det under dagen. Försöka köpa en nagelfil för att rugga upp gummit lite och sedan använda den guckan jag fick av däckverkstan. Ja, ska jag vidare så måste jag hitta både slang och däck även om min slang går att laga med lite pyssel och list. Skulle vilja ha en tung rund metallskiva att placera över ventilen som tyngd när jag har limmat dit en stor lapp runt hela ventilinfästningen. Det var önskan, men får nog nöja mig med att limma den sidan som har släppt och försöka ha en ordentlig lapp som täcker en större yta. Improvisera på alla plan, så kan man sammanfatta min vardag under resans gång. Rättså trevligt faktiskt! Det blir som vanligt aldrig som man planerat men det blir…   😉

IKEA i Ulaanbaatar?! IKEA verkar för följa mig på resan…

Nu ska jag koka en kopp te till och sedan förflytta datorn till hotellrumsdörren där jag når bredbandet och kan sända epostförfrågan till Handelskammaren och Googla på motorcykelfirmor i UB.

En blomma vi alla känner igen. Fast den här snackar nog mongoliska och har nog utvandrat för länge sedan eller är den oxå bara på genomresa?!

Kl 17:00 dagen har delvis gått som planerat. Jag var på DHL och lyssnade på transportpriset för motorcykeln till Stockholm. Den frakten skulle kosta nästan 11.000 kronor och så skulle den vara framme på 3 – 5 arbetsdagar. Jag frågade om dom inte hade något långsammare och billigare alternativ för oss fattiga motorcyklister. Det är ju trots allt inte ens en halv bil vi har haft råd att köpa. En halv bil har både tak och golv, vi motorcyklister får sitta ute i alla väder och bli både nedstänkta och skitiga uppifrån, nerifrån och framifrån. Man kanske skulle kolla IQ:et, det är troligen väldigt lågt.

Nej, oss fattiga riddare hade dom inte tänkt på. Allt skulle som vanligt gå väldigt fort. Jag framförde artigt att jag skulle tänka över saken och gick därifrån. Nu kom det sig så att när jag gick till DHL så passerade jag ”Mongolian Department for Trade and Foreign Affairs”, dom fraktar så klart inte motorcyklar till Sverige men dom borde känna till fraktfirmor. Alltså går jag dit och ringer på besöksklockan. Ut kommer en vakt och frågar vad jag vill. Jag drar min historia i korta drag och säger att jag söker ett företag som transporterar internationellt. Han ber mig vänta, går in i byggnaden och stänger dörren. Jag vääääntar…

Wow, jag börjar känna mig hemma! Äntligen lite käk som jag verkligen uppskattar…

Efter en stund öppnar han dörren och ber mig komma in och vänta i entrén. Jag sätter mig i en skin fåtölj, och där blir jag sittande max 4 minuter så kommer en man emot mig. Jag reser mig upp och hälsar artigt (det gör jag alltid, öppnar många dörrar…), drar min storry igen och han ler och undrar lite grann om jag inte är rädd att åka ensam. Nej det är jag inte svarar jag och han berättar om en grupp som var på idrottsbesök som vart rånade på vägen. Ja, rånad kan jag bli i Stockholm också svarar jag. Nu ler han ännu mer och så börjar han prata om fraktfirmor.

Han räknar upp fem stycken firmor som håller på med internationell frakt, så börjar han ringa på interntelefonen och skriver upp firmornas namn och deras telefonnummer. Tuushin, Amando, BLC, Land X och Material Inpex, det är firmorna i storleksordning tillägger han. Han säger också att Tuushin ligger högst en kilometer ifrån departementet. Jag får en vägbeskrivning och sedan tackar jag artigt och säger att han har varit till ovärderlig hjälp för mig. Ut och iväg till Tuushin. Det var lätt att hitta, en stor marmorerad byggnad. Man kanske skulle ge sig in i fraktbranschen?!

In genom porten och fram till vakten, vakter är obligatoriskt över allt. Även varuhusen har vakter, ja över allt även mitt hotell har en vakt sittande i entrén dygnet runt. Drar min story ytterligare en gång, funderar på att spela in den och så spela upp den vid nästa behov eller ser det oartigt ut?! Han ringer till någon och jag får telefonen efter en kort introduktion av vakten. Gissa vad jag gör!? Jag drar storyn igen, ni ser. Nu funderar jag på att även kopiera meningen så jag bara kan kopiera in den även här i min blogg. Nu blir jag skickad till rum 405, som ett hotell, fjärde våningen rum 405. Kommer ur hissen på fjärde våningen och i korridoren finns rum från nummer 401 till 406 men 405 fattas?! Går jag vidare rakt fram i korridoren kommer jag ut i ett trapphus igen men på andra sidan trapphuset är det tydligen ett större kontorslandskap. Jag går dit och frågar en ung tjej som står närmast entrén som jag kommer in ifrån vart rum 405 är. Det är här säger hon. Det konstiga är att det var en man i telefonen när jag talade i entrén hos vakten, här var det bara kvinnor i kontorslandskapet. Också var det en repris på storyn, hon säger att chefen är upptagen, det är fredag och han är inte tillbaka förrän tidigast på måndag. Ja, ja, man vet ju hur det är med den saken även i Sverige eller hur. Fredagar är halvdagar, så och här. Pratar runt lite och det här låter lovande. Jag ska tillbaka på måndag och se om jag kan få ett pris som ligger inom min smärt gräns, max 6.000 kronor vill jag betala. Annars korsar jag den kinesiska gränsen i öknen…   😉

Blir det den här adressen jag ska besöka på måndag?!

Ut på stan igen. Jag såg en Thairestaurang också när jag gick till DHL, nu sökte jag upp den och fick en rödcurry soppa med kyckling och ris. Stark var den faktiskt också, det trodde jag inte. Det var gott, lite grönsaker och god smak, glass som efterrätt. Mums, mums och 13.000 tugrik fattigare. Ut och upp på en buss för att förflytta mig tillbaka mot hotellet. Ser en hojaffärsskylt och hoppar av bussen går tillbaka och söker. Ser ingen hojaffär, frågar en bilmekaniker som håller på att byta generator på en bil. Han pekar in i en jättebyggnad som jag tog för att vara en bank, vilket det delvis också var. När jag kommer in så frågar vakten vad jag söker. En hojaffär svarar jag och han gör tecken att dom sover, visar på en almanacka att dom är tillbaka på måndag. Nu ger jag upp, dagen har varit lång. Bussen tillbaka till hotellet och här är jag nu…

Kl 20:30 fick svar från Svenska Handelskammaren, det var inte positivt. ATA-carnet är till för utställningsföremål och mässföremål. Inget för privat bruk. Det blir nog någon form av landtransport av motorcykeln till Stockholm och flygtransport av min gängliga lekamen till Thailand. Som sagt, tillslut så vet jag vad jag behöver och då blir det om inte annat en repris nästa år, helt klart. Man blir både äldre och visare med tiden eller hur. Tänk vad klok man ska vara när man är 100 bast…     😉

Rubriken står för att jag känner mig överkörd, igen…

 

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag såg ljuset i tunneln. Men det var inte slutet på tunneln, det var tåget…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *