Merhjul

180 kilometer ifrån Irkutsk. Och klockan bör vara GMT +6.

Jag börjar med att be mekanikern på Yamaha Center om ursäkt, likaså min X-hustru Anette för mina plumpa uttalanden/skrivanden. Fick en uppläxning av Li, min dotter, i vett och etikett på InterNet. Jag står med ”pansar tanks hjälmen” i händerna och skäms, ber så mycket om ursäkt, väldigt mycket. Nu när jag ändå är på defensiven vill jag även be Ryska folket om ursäkt för mina förutfattade meningar, tankar och idéer om dom. Det är ett oerhört trevligt och hjälpsamt folk. Jag skäms över vad jag trodde var ryskt. Men, det är det som är bra med resandet, man lär sig förstå och se andra kulturer och folkslag. Deras sätt är så klart jämförbart med vårat fast det kan finnas skillnader i dom olika folkslagens möjligheter till utveckling. Det är det som skapar differenser mellan länder och folkslag. Men skillnaderna är bara småsaker…

Jag är imponerad över Ryssland, ryssarna och den teknik man ser…

Nu till något helt annat igen…

Sorry, det ska in en bild här men det funkar inte och klockan är mycket. Orkar inte mer…

Jag har rest parallellt med tre ryska motorcyklister under tre dygn, vi har alltså varit på samma hotell i förgår natt och natten som var. Dom tre ryssarna är två grabbar, en på HD och en på en väldigt fin Trike (hemma byggd trehjulig motorcykel) och så en tjej på någon V-twin som jag inte riktigt vet vad det var. Killen på HD:en berättade att han tappat muttern till bakhjulsbulten föregående dag och hade jätte problem att hitta en ny mutter då det är tum-gänga på HD:en. Han sa åt mig att vara försiktig så inte något skakade loss. Jag tyckte vägen var rättså bra dagen före och tog honom inte på allvar. Där vi bodde fanns en verkstad, i vilken grabbarna som jobbade där, gjorde en ny mutter åt honom. Fantastiskt eller hur!?

Min hoj tickar på, det blir mer och mer tick! Undrar när bomben exploderar…     😉

Hur som helst så kommer vi iväg samtidigt imorse. Jag åker sist i skaran och vi åker väl tretio kilometer så blir det motorcrossbana av vägen. Skitkul tycker jag och gasar förbi gänget och försvinner bort från dom. Ja, motorcross i alla ära, 40 minuter och två varv. Det här var 200 kilometer med hål så stora att man kunde stoppa ner lastbilshjul i groparna/hålen. Det skulle ändå inte varit jämnt på vägen. Ibland var det stora stenar som knytnävar och ibland var dom mindre i en salig blandning. Ja, hur som helst så börjar det skramla bakifrån min underbart vibrerande XT600. Jag stannar så klart och rycker och drar i allt som jag tycker skulle kunna skramla. Allt sitter som det ska. Gasar vidare, börjar bli allvarligt trött på motorcrossen. Dammar gör det också. Alltså, jag kör ifrån alla åt mitt håll men jag möter massor med långtradare som rör sig väldigt långsamt och diverse SUV:ar som tycker det är skitkul och gasar utav bara den också. Tillslut tappar jag orken, stannade och tittade efter den…   😉

Nä, det var skitsnack! Det var så att jag skulle bromsa bakom en tradare som åker åt samma håll som mig och har möte med en annan tradare. Finns ingen bakbroms!!! Det var en panikbroms, både hand och fotbroms sattes ann så mycket det gick. En broms fanns alltså inte. Tar skogen eller vad man nu ska kalla det. Av åt höger i alla fall…

Lite tid till eftertanke, går runt hojen och tittar. Tror att bromsslangen har pajat eller bromscylindern har fått en sten på sig. Nej, nej, något så simpelt är det inte. Jag har tappat bulten som broms oket glider på och därmed också bromspadsen. Aldrig hört talas om något liknande…

Blir redigt ledsen, känns som allt ska gå galet. Kör vidare med bara frambroms och får därmed tänka på avstånden till allt som rör sig och som kan dyka upp. Jätte hållen, dom kommer plötsligt. Det lovar jag!!!

Åker lite försiktigt vidare utan att röra bakbromsen, vill inte trycka ut bromskolven ur oket. Då blir det större reparationer. Harvar på i evigheter på motorcrossbanan. ”Böa” = tråkigt på thai. Efter lång tid och mycket besvär så kommer jag till ett samhälle som kryllar av bilverkstäder, lämpligt med tanke på vägarnas beskaffenhet, eller hur!? Åker in på en i mängden. Byn heter Nizhneudinsk (tror jag) och grabbarna hjälper mig att skruva fast oket så det inte skramlar sönder. Det är en provisorisk lagning för att decimera större skador. Dom tycker jag är en rolig typ så det blir både te och kaffe. Sedan blir det fotografering från alla håll och kanter. Jag ger den som jagade runt efter en bult 50 rubel. Trevliga, mycket trevliga. Jag blir bara så ödmjuk när människor ställer upp så där på en gång. Jag tror att jag är hjälpsam normalt men efter dom här upplevelserna så ska jag verkligen tänka på att vara hjälpsam mot människor som behöver handräckning på något sätt. Det uppskattas…

Sorry, det ska in flera bilder här men det funkar inte och klockan är mycket. Orkar inte mer…

Fortsätter min resa och stannar på en bensinmack för att tanka och jag frågar killen i ”Fort Knox” om det finns något ”gastnitza” i närheten. Han störtar ut och ritar en karta till mig. Pratar som vanligt bara ryska, men det roliga är att dom pratar på som om man fattar allt som dom säger. Det är lika över allt…      😉

Jag följer kartan och med lite mer hjälp så hittar jag en jättefint hotell för 1.400 rubel natten.

Nu är det god natt igen, har flyttats fram en timme till. Har alltså gått förbi Ning! He, he, he…

Kansk den 27 juni 2011, kl 23:00 GMT +5.

Hej mina vänner! Idag vet jag i alla fall var jag är. Jag gör så att säga framsteg i mitt befinnande, eller hur man nu ska uttrycka det. Dagen har som så många andra dagar, i sadeln på hojen.

En by efter vägen…

Så ser den ut när man zoomar in en del av den…

Den har börjat ticka igen!!!

Oroande men jag ska skicka en förfrågan på reservdelar till Ning. Min flickvän i Thailand. Sedan får vi se om jag behöver dom. Förhoppnings vis inte för än jag är någonstans i Kina. Bara dom finns så känner jag mig trygg. Provar via Ning för i Sverige är allt så förbaskat dyrt. Kanske inte någon prisskillnad på dessa delar i Thailand men det känns som att jag kommer närmare reservdelarna, istället för att åka ifrån dom. Behövs dom inte kan jag fixa reparationen själv när jag kommer fram till Hua-Hin. Där finns det plats under tak och jag kan i lugn och ro skaffa dom verktyg jag behöver, Med andra ord, inga problem hemma.   😉

En byggnad som fångade mitt öga, frågan är vad det skulle ha blivit. Hotell?!

Visst vore det ett häftigt hotell. Tror att projektet är nedlagt av någon anledning…

I övrigt så har naturen börjat förändra sig, den har veckat till sig och det har blivit blandskog istället för rena björkskogar. Nu finns det en och annan tall i skogen.

Har aldrig satt mig in i det, men varför använder man procent och inte grader när det gäller lutning. Det finns ända upp till 14 %, på vad?!

Jag har i min enfald alltid trott att öppna landskap alltid växer igen. Så kan det ju inte vara för då hade det bara varit skog här i Ryssland. Det är faktiskt väldigt öppet som ni nog har sett på några av bilderna jag publicerat.

Olga och brorsan?! Ja, trevligt bemötande stod dom verkligen för. Tänk om människor i allmänhet var lika hjälpsamma…

Nu när jag rullade in i Kansk så gör jag som vanligt. Kör in på en mack och frågar efter ”gastnitza”. Hon pratar som vanligt ingen engelska men blir väldigt engagerad i alla fall. Jag bjuds in i stationsbyggnaden på en kopp te. Till saken hör att stationsbyggnaderna är rena ”Fort Knox” ska tilläggas. Det är galler och saker över allt och man får stoppa pengarna i en draglåda som den som betjänar macken drar in, räknar och ger sedan bensinpumpen order att bara fylla för det beloppet som betalades. Inga smitningar här inte!!! Som sagt, Fort Knox!!! När jag väl sitter där inne så ringer hon, Olga, någon som kanske är hennes bror, knappast hennes man i alla fall. Jag är på min vakt! Tror det finns baktankar från Olgas sida eller från bådas. Olga vill så gärna att jag tar kort på henne och motorcykeln. Det blir kort på Olga, brorsan och motorcykeln,och sedan på Olga och mig och motorcykeln. När kortet på Olga och mig är taget så skickar hon slängkyss till mig, där av kan han knappast ha varit hennes man. Hur som, han ska alltså lotsa mig till hotellet i fråga. Hoppar in i bilen och jag följer efter på motorcykeln. Vi far fram på dessa trasiga gator som kännetecknar Ryssland och tillslut så ser jag hotellet. Han visar in mig på den låsta parkeringen och lotsar vidare in mig i receptionen. Där tar han artigt adjö och bara försvinner. Snacka om att man börjar skämmas…

Jag och Olga, just före avfärd till hotellet…

Nu är det långt efter midnatt. Tar en jäkla tid att fixa upp allt. Inget bredband i sikte…

God natt!!!

Hejsan mina vänner! Nu är jag lost! Har precis duschat och skulle ta kameran för en promenad i den här staden. Batteriet var slut, eller i alla fall allvarligt på upphällning så det åkte i laddarn medans jag för fattar dom här raderna. Som sagt, jag vet faktiskt inte var jag är men när jag går ut så har jag mobiltelefonens GPS. Den har funkat på alla andra ställen, vi får se om den funkar här också…

Alexander till vänster och Pavel till höger. Mina enorma hjälpredor i min vånda…

I och för sig så spelar inte det någon roll var jag är. Jag har målet Hua-Hin och det är dit jag ska hitta. Det kommer jag självklart att göra på ena eller andra sättet.

Tänkte göra er lite avundsjuka på bra hojvägar, fast i öppna landskap. Sug i er…

Kolla in!!! En toppfueldragster kan kasta bromsskärmen…

Och som ni ser så är det gott om plats att värma upp däcken på…

När jag kom till den här lilla staden så frågade jag på två bensinstationer efter hotell, ingen kunde svara på var det fanns. När jag frågar på andra stället så ser jag en polisbil som också behöver bensin så jag går fram och frågar polisen i passagerarsätet, chauffören var och betalade i förväg som alla andra. Han skriver 500 på en lapp och pekar framåt. Jag vart konfunderad och tänkte vaddå 500, kan ju inte gärna vara kilometer. Så tittar jag i riktningen och ser en tågbro så jag visar med teckenspråket över bron och han ger klartecken och visar att jag sedan ska till höger. Verkar lätt så jag tackar artigt och går tillbaka till hojen, startar och åker iväg. På andra sidan tågbron går en liten gata, stor som en stig in. På den är en buss på väg ut. Kan det vara där eller 50 meter längre fram där går också en liten, men dock med två körbanor in. Jag chansar på den med två körbanor och kommer in i en spännande liten gata med massor av förfallna kåkar. Åker kanske två kilometer utan att hitta något så jag gör en U-sväng och åker fram till en busshållplats med några människor väntande på bussen. Ska just börja fråga dessa människor om hotell när polisbilen dyker upp och tecknar åt mig att följa efter. En ny U-sväng och sedan kanske jag behöver åka c:a 1,5 kilometer efter dom. Så svänger dom in på en gård och där är hotellet. Inget jag hade kunnat hitta, det lovar jag!

Hotellet…

Bara ärliga människor i Ryssland. Kolla in låset på ytterdörren. Skulle passa i vilken bank som helst…

Dom drar vidare efter att ha pekat på en dörr. Stänger av hojen, tar av hjälm och handskar. Går sedan in genom dörren och kommer in i en hall med en trappa till vänster och en korridor till höger. Tittar in i korridoren och det är bara hotellrumsdörrar, dörrar med nummer på. Tillbaka till hallen och tar trappan upp. Kommer upp i en ny hall?! Ner igen och in i korridoren. Hör ljud från slutet av den och går dit, dörrarna går inåt, men näst sista dörren är öppen. Det är några tjejer i rummet. Jag frågar efter receptionen och tjejerna i rummet svarar något som jag tolkar som tredje våningen. Tillbaka och uppför trappan till tredje våningen. Där möter jag en ung vacker tjej som tydligen håller i affärerna. Talar bara ryska men förstår ändå vad jag vill (behöver man inte vara så intelligent för när jag är på ett hotell, men ändå!). Betalar för inlåst MC och rum med badkar 850 rubel. Billigast hittills! Dock inget fönster men stort rum.

Är väll OK!

Går väll att duscha här eller hur…

Lite mjukporr så ni inte somnar…     😉    Fick en såndär hjälm/mössa som man har i ryska stridsvagnarna av Alexander. Måste prövas…

Gjorde just en sväng på stan. Kunde inte hitta någon restaurang eller kafé. Ungdomarna på torget kunde inte vis mig någonstans. En gammal man tog mig med genom en affär och ut på baksidan bland en massa stånd och skjul. Han knallade på en bra bit och sedan stod vi vid en stor plåtgrind. Då visade han att jag skulle klättra över den för på andra sidan fanns minsann ett kafé. Sagt och gjort, jag klättrar över och undrar var faan jag är. Går 50 meter och är vid mitt hotell igen!? Okej! En gång till, jag går till vänster den här gången. Bara små hus, inget med någon skylt eller liknande. Alltså bara bostäder…

Mot torget, mycket vackra fasader i stan…

Motsatta sidan av gatan…

Plåtgrinden jag fick klättra över, inte utan besvär ska sägas…

Och fram till hotellet igen. Det här är en vy där jag har hotell entren till höger om bilden…

Plåtar lite kåkar när jag ändå är i rörelse. Efter ett tag så kommer en kille som troligen varit och tränat. Han har i alla fall en handduk hängande om halsen och ser lite rödblommig ut. Jag frågar honom efter en restaurang eller kafé. Han tecknar åt mig att vänta någon minut och går in genom en stor port. Ut kommer han med dottern och hon pratar lite engelska, men inte tillräckligt bra för att det ska fungera att förstå henne. Hennes pappa erbjuder mig då skjuts till ett kafé. OK! Hoppar in i hans bil och han kör mig till mitt hotell!? Har jag gått över ån efter vatten?! Upp till tredje våningen och receptionen. Träffar flickan där och hon visar mig mot centrum igen. Jag går tillbaka till centrum och frågar där. Dom visar mig tillbaka till min hotellgata. Jag går tillbaka mot hotellet och hittar en affär av något slag, går in och frågar tjejen bakom disken. Hon visar mig tillbaka mot torget igen. Jag har i alla fall sett en livsmedelsaffär. Jag går till den och köper min kvällsmat, tre bananer, två påsar jordnötter och två ryska öl. Sedan tillbaka till hotellrummet för att skriva och gör klart kvällens publicering…

En gata med hyreshus…

Vacker och välskött…

Så här ser det alltså ut, kolla in taken…

Här går man. Det finns inga trottoarer efter själva körbanan…

Andra sidan av vägen…

Bilen som jag fick skjuts tillbaka till hotellet med…

Och så till något helt annat…

Döda björkar i massor, något måste göras…

Träddöden har slagit till i Sibirien också. Jag tror vi måste stänga ett eller två körfält på Hornsgatan så inte fler dör. Kanske skall göra en bilfri dag i någon av dom södra förorterna, vi kanske skulle börja med Tyresö. Alla som bor i Tyresö kan cykla en dag i veckan förslagsvis, det för att inte fler träd ska dö ibland annat Sibirien. Det är nyttigt att cykla, och så är det bara 15 kilometer till Stockholms City. Vilket jättekliv för folkhälsan samtidigt…

Var är jag?! Ha, ha, ha, det är det bara jag som vet…

Så var det det där med konspirationer! För er som tror att jag sitter och trycker i någon källare i någon förort och käkar Ravioli på burk. Ni tror förståss att jag sitter och klipper och klistrar bilder och texter för att ni ska tro att jag är på långresa på motorcykel. Här kommer bevis på motsatsen. Fast det klart, vit och blå färg finns att köpa och bilderna kan vara från någon om målad skylt någonstans bortom Rinkeby…

Har vi varit på månen?! Jag säger bara ”Capricorn One”!!!

Kockobello, vem är kockobello?!  😉  Jag???

Vi hörs imorgon, kanske…

Novosibirsk den 25 juni 2011 kl 23:20 GMT +5.

Tja, inte riktigt i Novosibirsk, men nästan. Tror det fattas 15 kilometer. Det har varit två långa dagsetapper. Trodde jag skulle kunna hitta hotell tidigare på kvällen, någon gång mellan 20:00 och 21:30 hade varit perfekt. Det var massor av hotell och motell när jag började köra i morse. Det sista jag såg var vid 16-tiden i en pytteliten håla. Jag var inne där och hämtade rubel. Det försvann 10.000 rubel för reparationen och sedan skickde jag på honom en 1000 lapp till, i rubel alltså.

Sedan åkte jag inne i en annan liten stad för att kolla efter hotell men det var skrämmande ruffigt så jag åkte därifrån. Man behöver ju inte söka sig till slummen för att övernatta.

Motellet jag hittade var billigt, 800 rubel för rum med dusch och toa i korridoren. Tredje våningen med en smal trappa vilket innebär ett jäkla kånkande. Jag behöver gå 3 gånger för att få upp allt. Pust!!! Litet är rummet också men skulle jag fortsätta så vet jag inte hur många 100 kilometer jag behöver åka.

Annars kan man väl säga att jag har utvecklats som individ, har fått vallkar i häcken och viberationsdämpande fett i händerna. Tyvärr är det för sent att sprida dom nya goda generna…   😉

Hade tänkt lägga upp lite foton också men nu är det nog god natt. Bättre lycka i morgon, kanske. Ska försöka åka mindre med kilometrar om det går.

Omsk den 24 juni 2011, klockan är 00:25 GMT +6 (tror jag…)

Det skall alltså vara juldagen om 6 månader, inte julafton.    😉

Datorn har svensk tid och det skiter jag i och ändra. Här vet man ju aldrig vad tiden är. Funderar på att kasta klockan och gå över till ungdomsstilen, man tyckte det fanns tid över allt. Klocka var bara ett konstigt påfund. Efter lite mognad så vart det mycket lättare att, till exempel, komma i tid till jobbet om man skaffade sig en klocka. Fast i ärlighetens namn var det nog inte riktigt min grej, alltså att komma i tid till jobbet, med eller utan klocka. Tror jag försov mig varannan dag ända tills jag vart 22 år. Det var nog i och för sig inte för att jag var med eller utan klocka, det berodde nog mest på att man sprang på pubar var evig kväll. Man vart sliten så att säga…

Sen blir man gift och ska möta hustrun på stan, ja då behöver man inte heller klockan. Hon (min X-hustru) var inte något vidare med tider. Fast det fanns ju andra kvalifikationer. Jävlar vad jag svor ibland när man väntat en timme. Hon kom men helt omedveten om tiden…

Hon kanske inte hade klocka?! Det har jag faktiskt aldrig tänkt på.

Hur som, ni ser att jag bytt adress!? Hojen går tyst och fint. Är någon med på en vadslagning? 100 spänn på att den går som den ska, vad gäller ventilen, till Hua-Hin i Thailand. Någon som sätter emot?

Däremot är förgasarn lika tilltäppt fortfarande. Tja, jag får nog försöka fixa det på något listigt sätt. Orkar inte plocka ner hela hojen igen. Tror jag ska försöka få tag i ett tunt rör, till exempel ett sugrör, och försöka suga upp guckan från slang sidan så att säga. Alltså min filosofi eller meditations teori är att det är stopp i tillförseln av bensin. Flotören behöver aldrig stänga och gör det heller aldrig när jag kör med lite varv. Startar jag från stillastående, på tomgång, och axar så har jag inga problem att komma upp i 6.000 varv per minut, för då räcker den bensinen som finns i flotörhuset. Påfyllningen under tomgång är större än förbrukningen. Men, stort men, ska jag köra om någonting från min marsch fart på 90-100 kilometer i timmen, vilket är c:a 4.000 varv per minut, och gasar på då börjar den axa för att sedan rycka och dö. Går jag ner på 4.000 varv igen då börjar den bli stabil och lunkar snällt på. Någonting gör att den inte tycker om 4.200 varv!!! Tror att jag då åker på samma mängd soppa som den hinner fylla på med och att axelerationen ökar förbrukningen så det inte räcker till den. Tänkte på tändelektroniken ett tag men den har ju ingen aning om vilken växel jag har, alltså kan jag utesluta den. Alexander och jag kollade flotörnivån men han var motståndare till att ta loss flotören när inte han inte fick loss stiftet som håller flotören. Där sitter säkert felet, Biltemas fel…

Nä nu är det 01:00! Time to sleep…

Inga bilder, snopet va…

Kurgan den 23 juni 2011, kl 21:00 GMT +5.

Ringde till Alexander och pratade med honom om hojen var OK. Visst låter det bra, men det är ett kryptiskt språk vi använder. Han talar bara ryska och jag kan bara säga ”tack så mycket” på ryska. Men vi förstår ändå varandra på något underligt sätt.

Både han och Pavel har inte riktigt köpt min beskrivning på förgasarproblematiken förrän nu. Dom har båda trott på att motorproblemet bara hade med ventilen att göra. Jag vet ju!!! Jag tog bort det där jävla bensinfiltret som hade en upplöst packning som var som trögflytande silikon. Det har kanske stelnat i något munstycke nu när förgasaren varit utan bensin under den övriga renoveringen. Jag gissar att det sitter en sil vid inloppet till flottörhuset, brukar göra det. Då är säkert den silen igensatt. Tror faktiskt inte att den där massan har kommit längre in i förgasaren, men det vet jag ju inte så klart. Kanske den blir mjukare när det strömmar bensin runt den, alltså blir mer flytande och kan komma längre in i dom små munstyckena. Hur blir man av med silikon om det sätter sig så?! Biltema, hat, hat, hat…

Nåja, han har tryckluft och en enorm ambitionsnivå för att inte gå bet på problemet. Men det sinkar min avresa med ytterligare tid.

Kollade lite avstånd, från Kurgan till Novosibirsk har jag 1.200 kilometer. Mellan Novosibirsk och Krasnojarsk är det 760 kilometer.

Kurgan till Irkutsk är det 3.019 kilometer och bör gå att klarar (om inget oförutsett händer) på 7 eller 8 dagar utan att ta livet av sig. Måste vara lite försiktig för det blir mycket ödemark. Sedan är det många som varnar för Irkutsk. Dom avråder mig från att stanna där. Tydligen lite vilda västern. Jag får med andra ord avpassa dags etapperna så att jag stanna lite före och sedan blåser igenom Irkutsk på en och samma dag för att ta mig direkt till Ulan-Ude. Men på vägen ska jag i alla fall tvätta händerna i världens djupaste insjö. Tror att det är, till volymen, världens största sötvattensjö dessutom.

Från Ulan-Ude till Mongoliska gränsen är det nog ungefär en dagsetapp också, cirka 400 – 500 kilometer. Hoppas det finns något nattställe på vägen. Det är hur som helst en transportled så motell borde det finnas. Troligen kan priserna gå upp om det inte finns konkurrens. Som vanligt, den som lever får se…

Det blir rysk TV ikväll. Kanske skulle gå ut och köpa ett par öl…

Kurgan den 23 juni 2011, kl 09:15 GMT +5.

Så här går det till när jag publicerar dessa rader. Allt går genom mobiltelefon eftersom trådlösa nätverk och annat hippt inte funkar här. Finns säkert men är i alla fall inte öppna. Jag skriver min story i ”Word”, de första avsnitten skrevs i ”Anteckningar” men det blev rappakalja med rader och radslut. Testade ”Word” och det funkar klockrent. När texten är skriven kollar jag av bilderna och väljer ut dom som ska följa med i publiceringen. Kör dom genom ett program för att ”lätta” dom så det blir väldigt få kilobyte per bild jämfört med originalen då uppkopplingen inte är av bredbandsmodell. Dessutom så är det dumt att lämna högkvalitetsbilder på nätet. Dom är mina! Visst, andra kan få använda dom men jag vill i alla fall få en fråga från den eller dom som vill använda den eller dom. Inte hitta mina egna bilder i andras artiklar eller kanske till och med i reklamsammanhang. Vattenmärke eller liknande tänker någon…

Mera husfasader. Vackra byggnader i förfall. Skulle gärna plåta människor men dom kan ha åsikter om dom ser mig med kameran. Byggnaderna bryr sig inte…

Tja, det tänkte jag också från början. Men det blev inte något bra. Sedan funderade jag på att lägga in ”© merhjul.se” i något hörn men det blir för mycket jobb. Enklare att lätta dom så att det ser OK ut men inte har kvaliten att distribuera vidare. Har jag fel?!

Häftig timmerkåk. Angående att plåta människor, det finns massor av originella individer att plåta. Man kanske skulle skaffa en systemkamera och ett kraftigt objektiv…      😉

Nu ska jag gå och duscha, har inte dusch på rummet (för snål helt enkelt…). Skriver om dagen senare i kväll.

Som ovan fast kl 18:00.

Mycket promenerande och lite shoping. Men bara nödvändigheter, sådant som glömdes hemma. Tandstickor/tandpetare hittade jag inte men tandtråd, duger. Sedan en sån där man spolar ren öronen med lyckades jag också köpa. Snacka om att man gör dom glada. Dom är överlag buttra ända tills jag kommer och spelar teater, hela köerna börjar prata och skratta. Vad gör man inte för att förlänga livet på människor…

Häftig entre, eller vad tycker ni. I bakgrunden ser man balkonger som man inte gärna skulle hoppa hopprep på. Sådana är det gott om, kolla på bilderna så finns många skräckexempel…

Har hittat ett väldigt trevligt litet fik. Underbart te och kanon goda soppor. Allt detta till ett överkomligt pris på 100 rubel eller strax där under och hela kalaset till fantastisk musik från hela världen. Rekommenderas starkt till er som ska hit. Ni får koordinaterna eller vägbeskrivning på förfrågan. Personalen ser dessutom väldigt bra ut…

Som sagt, vacker fasad och spännande balkonger…

Idag skall motorn startas. Väntar på besked hur det gick. Nervöst att inte få vara med. Jag har ju någon form av kontrollbehov, vill se att det blir rätt gjort. Nu är det utom min kontroll. Fast om Alexander är lika noggrann som vid demonteringen så känner jag mig egentligen trygg. Ögat vill i alla fall vara med. Men det blir nog bra!

Vacker eller hur?!

Rysk här går man…

Det innebär att jag börjar förflytta mig österut imorgon. Har gjort en närmare studie av vägar och val. Det innebär att min ”roadbook” är färdigskriven.

Den ser ut så här:
Ort                            Väg
Petuchovo                M51       (E30)
Isjim                         1P402    (E30)
Omsk                        M51
Novosibirsk             M53
Kemerovo                M53
Krasnojarsk             M53
Kansk                       M53
Tulun                        M53
Tjeremchovo           M53
Irkutsk                     M55
Ulan-Ude                 A165
Kjachta                     Gränsstationen till Mongoliet

Den kanske ser lite underlig ut med samma vägnummer men skyltningen är många gånger bara till orterna sedan kommer vägnumret efter ett antal kilometrar som en bekräftelse att man är på rätt väg. Alltså blir orienteringen på orterna, jag har dom i ”roadbooken” på ryska också. Det är till att stanna och jämföra vid vägskyltarna. M53:an, till exempel, är med stor säkerhet inte bara rakt fram som det brukar vara i Sverige, det som däremot fungerar rättså bra är huvudledsskyltarna när vägen hamnar i en korsning och man ska svänga höger, vänster eller rakt fram. Så är det nog så att det är den vägen jag befinner mig på (och ska befinna mig på…) som är den stora vägen och alltså är huvudleden. Enkelt eller hur!? Nu förstår ni nog mina många felåkningar, ibland på flera tiotals kilometrar. Men det får man se som sightsing.

Stora korsningen (i alla fall en av dom), kolla fasaden i bakgrunden. Skulle behöva snyggas till enligt min åsikt…

Och nu har jag vridit mig till vänster. Väldigt folkliv i alla fall. Torgförsäljning och folk som bara sitter och tittar på alla som passerar…

Det blir nog mer spännande i Kina, eller vad tror ni…     😉

Mongoliet är bara raktfram. Från norr till syd med Ulaanbaatar någonstans i mitten. Tror inte jag gör så mycket mer än passerar. Det ska vara cirka 1.100 – 1.200 kilometer den vägen jag ska köra. Går säkert att göra på 4 dagar men det blir nog kortare sträckor ändå. Vi får se hur det är med hotell eller motell på den sträckningen. Det visar sig på första etappen mot Ulaanbaatar. Tänk om det är 600 kilometer grässtepp och inte ett jävla mer…

Otrevlig tanke!!!

Nåja, det är många dagar tills det problemet kommer. En dag i taget. Jag har säkert 10 – 12 dagars körning till Ulan-Ude.

Kurgan den 22 juni 2011, kl 18:00 GMT +5

Dagen började långsamt. Hade feber i natt och mår lite så där. Har väl fått asiaten…   😉

Här bor Alexander i porten där gumman går in. Undrar om det är hans morsa?

Nu backade jag ut från Alexanders gård. Har huvudgatan i Kurgan bakom mig…

Hur som helst så har jag varit runt på stan och fyndat te i påse, även äpplen och en öl till kvällen framför rysk TV. Saknar nämligen frukt och grönt. Ryssarna verkar äta tung kost, kanske därför man så sällan ser dom le. Dom ser allt annat än glada ut, buttra och allvarliga skulle jag vilja påstå. Det innebär inte att dom är sådana när man börjar prata med dom. När jag börjar med engelska blir dom till ett stort leende och svarar på ryska. Vad dom säger?! Det vet jag inte, men jag roar uppenbarligen dom med min engelska.

Här har dom oxå inglasade balkonger…

Spännande att gå hem på natten efter ett krogbesök. Mycket lera och härliga hål…

Här har jag faktiskt bar svängt av från huvudgatan. Det är alltså inte långt ut i tjotahejti…

Med en liten vrickad syn på allt som skett så kan man sammanfatta motorhaveriet till något positivt. Jag fick vila ryggen. Ryggen fick lite stryk i starten på färden när jag satt med ryggsäcken på ryggen och troligen ett par tre kilo i den och skumpade och vibrerade i flera dagar. Den blev öm. Men rörligheten blev inte på något sätt sämre vilket invaggade mig i säkerheten att jag inte höll på att gå sönder. På slutet så surrade jag den på den övriga packningen. Mycket skönare. Sedan är det baken som också behöver vila, den har skakat och stuttsat runt hela tiden. Är öm, men inte skinnflådd som efter kamelridning. Då var baken ett öppet köttsår, jävlar vad ont det gjorde. Inte lätt bli gammal. Ännu svårare att inse det…

Här blev jag klippt och uppsnyggad…

Var hos frisören och snyggade till mig för 180 rubel fast jag gav henne 200. Hon var trevlig och noggrann. Spankulerade runt och hittade ett öltält, vad man gör i sådana vet nog alla och jag är inte sämre än att det vart en ryssöl. Fast jag satte mig inte i tältet för dagen var varm, hela 16 grader, och just då var det dessutom uppehåll från det eviga duggandet. Jag satte mig mitt emot öltältet under ett tälttak som tillhörde tältserveringen. Mycket tält vart det eller hur!? 52 rubel tog dom för ölen, när jag senare på dagen tar en fika så kostar den 80 rubel. Skum prissättning!? Men man kanske har någon form av straffskatt på kaffe, som vi har på alkohol. Vad vet jag…

Ett hus om ni inte skulle se det…

Ett öltält?! Vad man gör i sådana det vet jag i alla fall…

Sagt och gjort…

Väl skött…

Tyvärr så är staden inte någon metropol av stora mått, 350.000 innevånare enligt Alexander. Det är dessutom inte en rad skriven i guideboken som jag har med mig. Kanske skulle ha stannat i Chelyabinsk, där har dom i alla fall haft en av världens största kärnkraftsolyckor, mätt före den i Japan 2011. Man har dessutom utfört 120 underjordiska kärnkraftssprängningar i närheten av staden. Gigantiska världen av radioaktivitet har mätts upp och det är hög cancerfrekvens, oerhört mycket tuberkulos och väldigt hög barndödlighet. Blev utsett till den på jorden ”most poluted area” 1990.

Den ovanliga svarthuvade duvan…      😉

Troligen en av världens mest kända personer. Bra eller dålig det är upp till var och en att avgöra. Han är inte min favorit…

Inte dåligt, hur gör man då?! Har man festligheter på torget och borgmästarn får ta emot en placket eller något liknande inför folkets jubel (och hostningar…). Men det fanns lite annat att kolla på också, alltså det var inte missbildade och sjuka människor jag ville se (dock gärna placketen…   😉 ), men det är mer av en metropol jämfört med Kurgan som är en landsortsstad. Kurgan går man igenom på några minuter.

Vacker staty. Den var helt enkelt tilltalande…

Nåja, vila är inte skadligt för en gammal man…    😉

Nåja, det vart inte någon vila, Pavel ringde och sa att han och Alexander var på väg för att plocka upp mig från hotellet för en middag hemma hos honom. Det vart en sallad med efterföljande ljuvliga grytor som dom gör här i rysslan och till det så kom en flaska med riktigt fin vodka. Är tillbaka på hotellet och klockan är 00:30…

Lite bilder från Cognacs kamera…

Behöver ingen presentation får jag hoppas…

Det här är alltså utanför Helsingfors…

Dax att skilja oss. Känns lite tragiskt men det har varit trevligt sällskap så här långt…

Vilken ren och fin motorcykel. Så ser den inte riktigt ut längre…

Här ser man den ryggknäckande ryggsäcken. Det där är inte bra. Vis av skadan, aldrig mer ryggsäck så där…

Then I am alone, all alone for many many days…

Nu är det i alla fall natt för mig. Alla ni som följer mig på bloggen, tag vara på er för ingen annan tar vara på er i alla fall…

God natt!!!

Kurgan den 21 juni 2011, kl 21:30 rysk tid samma som Greenwich time +5.

Hej igen mina vänner! Mycket har hänt, väldigt mycket…

Kom till Kurgan i Sibirien och hojen hade börjat ticka som en tidsinställd bomb. Samt att den slutade svara på gasen vid c:a 4.500 varv. Då la de bara av. Rätt jobbigt vid omkörningar men den funkade om jag mjölkade på gasen, då gick den upp till strax över 5.000 varv. Nåja, det räckte mer än väl för att komma om då lastbilarna oftast inte kom över 60 kilometer i timmen när jag tyckte att det började bli träligt att ligga bakom. Det problemet härleder jag till bensinfiltret. Men tickandet var nog en ventiljustering, fast den kom plötsligt.

Jag ser en biltillbehörsfirma i Kurgan och bestämmer mig för att prata med dom om mc-service. Inte för att jag trodde att dom skulle göra något men kanske känna till en firma. Sagt och gjort, in och lyckas engagera en kille som själv tyckte om motorcyklar. Han vart mäkta imponerad av min XT och la ner en och en halvtimme att ringa runt och lyssna med alla han kände. Jag vart bjuden på te och vänligt omskött under tiden.

Tillslut fick jag en adress och en beskrivning till adressen. C:a 5 kilometer bort. Duktig som jag var så lyckades jag klockrent köra fram till adressen. Går in i en butik som visar sig ha med brandskydd att göra. Dom såg ut som frågetecken när jag började prata med dom om min motorcykel. Jag visar adresslappen och dom förklarar (teckenspråket) att jag skall in på bakgården. Svänger in där och det kommer ut en vakt och vinkar in mig. Efter honom kommer mr. Alexander. Alexander är den som ska hjälpa mig med den täppta näsan och justering av ventilerna…   😉

Mr Alexander som ser beslutsam ut. Mycket trevlig och hjälpsam…

Ventiljustering gör jag annars själv hemma men här är fingrarna stela och det regnar som vanligt. Blir inbjuden med motorcykel och allt i en industrilokal som Alexander hyr en del av. Efter lite artighetsfraser och en kopp te så blir det att klä av hojen både packning och plastkåpor. Vi låssar på förgasarn. Det första vi ser är att det fattas en O-rings packning vid insuget. Klantig tidigare ägare tänker jag. Om man skruvar på en hoj ska man se till att allt finns på plats, en hederssak helt enkelt. Nåja, Alexander tar fram en bunt med O-ringar så vi hittar en som är lite grövre men bör fungera. Den tätar i alla fall.

Vi rengör förgasarn och blåser alla munstycken och så vidare.

Nu till ventiljusteringen. Vi öppnar locken över ventilerna. Insugsidan är OK, enligt specifikationen. Då går vi över till utblåssidan, där är ena vippan helt fri och rör sig i sidled säkert 4 milimeter. Vad är det?! Vi kollar andra ventilen, där är spelet nästan 0. I alla fall för litet. Nu börjar jag skicka hat tankar till föra ägarn.

Vi lyfter av hela ventilhuset och finner att det fattas en spännbricka för att fixera den högra vipparmen. Skall sitta en böjd bricka där och se till att vipparmen alltid är på ena sidan. Nu var den flytande och ventilen var skadad samt justerskruven hade fått en spetts på mitten.

Mekanikers händer, här händer det alltså mycket…

HAT…

Hur kan man sätta ihop en motorcykel på det sättet, tur att bromsarna var intakta i alla fall…

För den oinitierade kolla på toppen av ventilskaftet, jag började nästan gråta! Vad hade hänt om jag kört vidare, det hade nog blivit ett ”riktigt” motorhaveri…

Jag får knoppa hemma hos Alexander och hans gamla morsa. Alexander är ingen ungdom, 53 år och bor mitt i city i Kurgan. Huset är förfallet som dom flesta hus här. Det är ständigt regn och lera över allt. Asfalten har stora hål lite över allt. Ser inte ut som i Sverige direkt. Kallt är det också, inte en grad över 10. Glad jag tog med mig fodren till Gorotex-stället.

Mycket motorcyklar hos en man som bara lever för tvåhjulingar. Här är en av många…

Nu börjar jagandet efter reservdelar i rysk takt. Inte bråttom här. Man tar saker och ting som man känner för. Alexander går upp runt klockan 10 och i lugn och ro äter vi frukost. Sedan börjar jag söka på nätet efter delar. Jag har reservdelsnummren i datorn så det är lätt att söka men betydligt svårare att hitta någon som kan leverera inom två veckor. Det har gått en vecka och jag har visum 30 dagar. Funkar inte…

Monsterhoj, inte vacker men väl originell eller hur. Det är buntband som skapar taggarna men observera oxå klorna och annat spännande…

Vi åker runt och träffar alla hojåkare av alla slag. På en klubb för motorcross träffar jag två av Alexanders polare (dock rätt mycket yngre, kanske 35 år) var av den ena talar lite engelska. Trevligt att kunna prata med någon som omväxling. Han ger förslaget att försöka svetsa på material och sedan slipa till ventilen, jag ger honom OK. Ventilen är hur som helst obrukbar i det skick den befinner sig i. Går det så går det…

Problemlösarna, det är här idén om att lägga en svets på toppen och sedan slipa till det hela. Den som lever får se, sämre blir det inte i alla fall.

Här går ventilen iväg. Vad ska det här kosta?! Vid fråga så säger dom att dom vill ha en symbolisk summa. Någon som vet vad man tjänar i Ryssland???

Justerskruven behöver bara slipas till så den inte ser ut som en syl. Allt som allt ska jag ha hojen klar om två dagar. YES!!! Now we talking…

Jag behöver inte varva som en galning utan kan fint framföra min gamla hoj i ett för åldern passande hastighet.

Jag blir skjutsad till ett hotell mitt i city och betalar 900 rubel och har duschen i korridoren men att ha duschen på rummet är 1.000 rubel dyrare. Jag ska duscha en gång per dygn och det är inte värt 1.000 rubel, tycker jag i alla fall. Sedan går vi hem till Alexander för att äta kvällsmat och dricka lite vin för att sedan gå tillbaka till hotell Moskva, som hotellet heter.

Nu är det skrivandet som ska göras efter så många dagar och jag ska bearbeta några bilder till texten också…

Ha det…

den 19 juni 2011, någon gång sent.

Hittar inte någon kontakt på mobilen, dom har glömt en antenn här. Jag som skulle ha flyttat pengar till mitt ICA-kort. Sedan har jag tappat kontrollen på tiden. I receptionen säger dom att klockan är 00:30 och min klocka (svensk tid) är 21:00. Trodde att det alltid var jämna timmar man flyttade sig…

När ska jag checka ut?!

Dagen har hur som helst varit häftig. Jag såg Uralbergen torna upp sig som svarta silhuetter i fjärran. Kommer närmare och det blir skogsklädda sidor. Vet inte vad jag har för fördomar, trodde att det skulle vara en bergskam och inget mer. Tjosan vad jag bedrog mig, nästan 300 kilometer bred med en massa kammar och dalar. Högt var det nog också, kändes så på temperaturfallet. Det vart redigt kallt.

På vägen var det några som inte kommer hem något mer, det är jag nästan säker på. Helt plötsligt stod det stilla, säkert en mil med bilar. Jag la mig i c:a 10 kilometer i timmen (vis av tidigare situationer) och körde om hela kön, nästan i alla fall. Det tog stopp för mig cirka 150 meter från olycksplatsen för då släppte dom fram den mötande trafiken. Olyckan var på vår sida, så vi fick vänta tills dom röjt vår väghalva. Så klart, det var nya fina bilar som Audi och tror att det var en Toyota, vad kallar man dom, SUV. Det fanns flera vrak på platsen. Inte någon gammal sak inte…

Annars när man blir omkörd så blir jag full i skratt många gånger. Dom har spiralfjädrarna men troligen inte några stötdämpare. Det gungar hur länge som helst. Ser ut som dom ska stuttsa av vägen ibland.

Tappade inspirationen när jag inte fick uppkopplingen att funka och när jag troligen ska upp om några timmar. Vi hörs imorgon…