Hojen går tillbaka till Ulaanbaatar i Mongoliet. Kineserna vill inte importera en utländsk motorcykel. ”Importera”?! Jag blir lite fundersam på deras sätt att tänka och handla. Motorcykeln är delvis isärskruvad och i en stor låda med måtten 2.260 x 950 x 1.250 mm och väger 264 kg. Den skulle gå från Ulaanbaatar i Mongoliet via Beijing till hamnstaden Xingang i Kina för att sedan fortsätta färden via fartyg till Sverige. Det ska väll i alla fall inte bli någon import, ska det? Det trodde jag var något som kallades ”transit”. Fast det klart, jag är bara en korkad motorcyklist från långtbortistan. Jag vill helst inte att dom ens öppnar lådan utan bara flyttar den till Xingang och där lastar den på ett fartyg.
Så blev det alltså inte. Tsegy lagrar undan den i sitt garage, vänlig som hon är. Och jag får planera en färd till Ulaanbaatar för att hämta upp hojen och köra den tillbaka. Lite av ett nederlag faktiskt. Cirka 7.000 kilometer åt fel håll. Jag gör inte vågen…
Tog kontakt med DHL i Ulaanbaatar igen. Fick ett första kryptiskt svar som jag tydde till nästan 66.000 kronor i frakt kostnad. Svarade så klart att min motorcykel bara är värd bråkdelen av det priset. Hon kom tillbaka och sa att jag hade räknat fel och att hon hade uttryckt sig otydligt. Hon räknade fram ett nytt pris som hon sa att hon behövde kolla med DHL i Sverige för dom hade så många påslag. Priset som då är ett cirka pris vart $ 1.300. Ett rimligt pris om det stämmer. Tror att en resa fram och tillbaka till Ulaanbaatar med visum, tåg, mat, hotellrum, bensin och annat blir dyrare. Inte nog med pengarna för allt det där, förlorad arbetstid som jag behöver för att täcka kostnaderna för mina andra resor. Sedan ska jag dessutom köra åt fel håll…
Ja, ja, tänk om man var obekymrad på alla sätt och vis, vad skönt det skulle vara… 😉
