Nu är vi på gång…

Det har varit bråda tider, både vad gäller den brunna datorn och all papersexercis som behövs för vår planerade motorcykelresa till Nepal. Två dagar till Bangkok. Först upp och söka visum till Nepal och efter besöket på den nepalesiska ambassaden lite ”shoping” för hojresan. Edvin sökte packväskor till motorcykeln och jag tittade efter bra saker att ha med på resan. Några motorcykelväskor hittade vi inte och vi har helt klart konstaterat att köpa motorcykeltillbehör är oerhört mycket billigare i, i alla fall från min sida sett, att köpa i Sverige. Allt var skit dyrt rent ut sagt. Men det klart, grabbarna som åker stora hojar i det här landet har troligen en farsa med en Ferrari i garaget, alltså rikemanssöner. Vi vanliga dödliga åker vanligt vis på dom trimmade mopparna som håller sig mellan 110 till 150cc. Dom hade en utställning på Market Village för två år sedan, det är ett shopingcentrum här i Hua-Hin, där det stod en KTM Super Adventure på 1.290cc till en kostnad av dryga 1.300.000 Bth. Det är något att bita i…

1-rormockarns-bastaHar inget med vår resa att göra men jag tycker att det är rörmockarns bästa. Kamraten som har denna vatteninstallation har huvudbry…  😉

Nåja, vi vanliga får hålla oss till dom mindre cyklarna. Både jag och Edvin har Honda CRF250 för cirka 100.000 Bth och det får stanna på dom summorna. Dessutom så tror jag att man har problem om man kör fast en stor cykel i något dike. Den väger nog en hel del kilon i jämförelse med våra små cyklar. Jag tyckte min Yamaha XT600 var tung när jag gick om kull i Gobiöknen, men jag var ensam och fick hur som helst upp den själv. Hade jag åkt på KTM:s stora äventyrscykel så hade jag nog fortfarande stått där och väntat på bärgningshjälp. Det var mjuk sand så det var svårt att ta spjärn även vid resningen av 600:an.

2-blue-port-nya-shopingcentrumetShopingcentrummet som är stort rörigt och väldigt dyrt. Jag har svårt att hitta både in och ut. Om man kommer från denna framsida så är det lätt att hitta ingången, men kommer man på moppe…

Nästa dag så var det Indiska ambassaden som normalt har ett företag som fixar alla visumansökningar, jag hade ringt och då sa personen jag talade med att det var en hel del papper som behövdes som komplement till våra personliga visum. Det är inte vi människor som är problemet vid gränsövergångar, det är fordonen vi färdas på, så är det. Alltså blev dag två en hämtning av visumen på Nepals ambassad för att sedan åka till Indiska. Efter lite trixande så får vi fylla i en ansökan om att beträda en ”restricted area”, vad nu det betyder. Man får hoppas att det inte är en farlig yta vi ska passera i Indien. Äventyrare kan jag vara men det ska ju inte vara med livet som insats, då kan man ju köra rysk roulett, säkert väldigt spännande oxå…

Nu har vi delgett den Indiska ambassaden en färdväg, det ville dom ha. Konstigt har det blivit i världen, det är svårare och svårare att komma in i länder, bortsett från Sverige och Europa som inte verkar har någon gränskontroll alls som det verkar. Kanske det vore en idé för våra politiker att försöka åka annat än regeringsplanet, alltså bara landa som ”mr/mrs nobody” i något land för att få en ”aha-upplevelse” på hur övriga världen gör när någon kommer till deras gräns.

3-har-blir-det-gront-ljusHär får dom grönt ljus i Bangkok. Det är smidigt med moppe helt enkelt, tycker dock synd om tjejen som inte hann över gatan…

Edvin har en kontakt med rötter i Mayanmar som vart lite småsur när han hörde att vi fick passera gränsen till Indien vid Moreh. Den ska tydligen vara helt stängd om man har annan en vår nationalitet, i alla fall för människor från Mayanmar. Varför vet vi inte men det är kanske det som gör att vi fick fylla i en blankett för ”restricted area”, vad vet jag?!

4-inte-ensam-pa-vagenBangkok har mer än en bil som synes. Åt andra hållet har dom fortfarande rött ljus så det ser bra ut i den riktningen, men vänta bara…  😉

Här i Hua-Hin har jag oxå försökt köpa underställ, sådana som håller huden torr. Jag bad min dotter skicka dom jag hade hemma i Tyresö men det blev vanliga långkallsingar och rätt tröjor. Här är dom dyra, långkallsingar av den modellen kostar 5.000 Bth. Lätt att få hjärtflimmer ibland. Nåja, det är bara att bita i det sura äpplet. Måste nästan ha något som håller huden torr. Det är ett varmt klimat en stor del av vägen och jag tänkte klä mig lite bättre än när jag åker här i Hua-Hin. Här är det kortbrallor och T-tröja vid hojåkningen. Ja, ja, jag vet, det är dumt att åka så! Men vid temperatur på 32 grader så är det inte roligt vid rött lyse i skinnställ. Jag köpte i Sverige kevlarjeans till mig och Ning samt varsin hojjacka med skydd i. Det var klokt när jag nu har sett prislapparna här i landet. Nästa resa till Sverige så tar jag med knäskydd och skyddsvästen som ligger och skräpar i någon garderob. Där gör den inge nytta i alla fall. Den här informationen får räcka för idag…

Om Dan Åström

Vem är jag!? Någon som tror sig känna mig!? Alltså jag är född 1952 på Södra BB och växte upp på Bastugatan 21, på Södermalm för att lite senare i livet fortsätta min uppväxt på Sköntorpsvägen 124, i Årsta/Johanneshov med mycket roligt vid och runt föräldrarnas sommarställe i Herrmanstorp/Vega, Handen. Sedan blev det flytt hemifrån och då hamnade jag tillslut i Hammarbyhöjden. Lite senare flytt till Björkhagen som jag lämnade 1988 för ny adress i annan stad...
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *