Merhjul

Jag och Ning gifter oss i Tyresö kommunhus. Jag trodde att det bara skulle bli Ning och jag men det kom några till. Samtidigt så var det ett antal kamrater som hade tagit fel på datum och jag misstänker att receptionisten blev less på kamrater som kom drällande dagarna efter. Det måste ha med mina åldrande vänners demens att göra…

Tager du denna…

Vi avslutade den stora dagen med varsin skål ris på den nyligen öppnade restaurangen ”White Rice” som ligger i Tyresö centrum. Klart trevlig restaurang med god mat.

Nu är det verklighet och vi ska alltså leva lyckliga i alla våra dagar…

Nu är man alltså ringmärkt, det är sånt som oxå drabbar många andra djurarter. Det passar utmärkt för flytten söderut under vinterhalvåret. I år blir den i två steg med lite kyla där emellan. Först Paris några dagar och sedan tillbaka till kylan i Stockholm för att några dagar senare flyga till det varma och soliga Hua-Hin för att invänta snödropparnas återkomst i Sverige.

Torsdagen den 6:de februari 2014 klockan 18:30 åker jag från Hua-Hin till Bangkok i en minibuss. Det är inte mitt favorit transportmedel men det är den enda bussen som går till norra busstationen i Bangkok. Det är oroligheter och risbönderna har spärrat av vägen på minst ett ställe så jag vågar inte åka med morgonbussen på fredagen den 7:de som det var planerat. Mycket riktigt så var det uppbyggt en stor scen mitt på vägen och minibussföraren kör tillbaka en bit och tar en dräneringstunnel under huvudvägen och har svårigheter att komma ur själva diket på andra sidan. Minibussarna kör oftast på gas och det verkar som det har dåligt energivärde. Bussen orkar bara upp till hälften av den betonglaggda sidan på dräneringsdiket och han backar tillbaka men snett vilket får mig att tro att bussen kommer att välta. Det gör den dock inte. Med bakändan mot en av väggarna i ”diket” tar han sats med fullgas och slirar på kopplingen så det luktar bränt inne i bussen. Trodde nästan den skulle slå eld.

Upp ur dräneringsdiket kommer vi med nöd och näppe för att sedan fortsätta lite halvterängkörning vilket resulterar i att vi kommer ut på andra sidan protestscenen mitt i folksamlingen. Kryssar fram mellan protesterande, troligen, risbönder som har synpunkter på att dom inte fått betalt av staten som utlovat. Fast det klart, det var nog mer ett sätt att komma till makten att lova 60% mer betalt för riset än vad världsmarknadspriset ligger på. Hur som helst, sedan flöt trafiken på som vanligt och jag hamnade vid norra busstationen som ligger vid Morchit. Sedan vart det taxi till Saphan Kwai och mitt hotell som heter Suda Palace. Taxin kostade under 100-lappen. Taxi med mätare är oerhört billigt att åka till skillnad mot Tuk-Tuk och andra färdmedel. Suda Palace hotell har billiga dubbelrum med godtagbar standard för 800 Bth. Nu hade dom infört en avgift på frukostbuffén, den var på 130 Bth vilket jag tyckte var OK. Man får som det ser ut idag 5 Bth för en svensk surt förvärvad krona.

Fredagen den 7 februari.

Tidig morgon med ris och olika maträtter som frukost samt både the och kaffe. Sedan vart det ut på gatan och fånga en taxi för vidare transport till den gamla flygplatsen Don Muang som även den ligger lite nordväst ut i Bangkoks storstadsdjungel. Det var det asiatiska flygbolaget Air Asia som skulle få mig som passagerare. En asiatisk kopia på Ryan Air. Tur och retur till Borneos stad Kuta Kinabalu i provinsen Sabah med mellanlandning i Kuala Lumpur. Landar vid 19:50 på kvällen på Kuta Kinabalus ena internationella flygplats, även kallad ”terminal 2”. Köper en taxitransit till hotellet för 30 RM och går ut och hoppar in i en av taxibilarna. Han kör mig till mitt hotell med det fina kinesiska namnet ”Dreamtel”, centralt lägge i stan skulle jag vilja påstå. Allt inom gångavstånd. Mycket bra standard för en svensk fyrhundring. Jag har ett fint dubbelrum på 6:e våningen med en underbart stor och bred säng. Större än syster Eva och svåger Oves säng. Dom bor också på 6:e våningen och är dom som fått mig att åka på denna resa.

Lördagen den 8 februari.

Morgon gör vi vid 9-tiden då det är kinesisk frukostbuffé, fast det finns lite bröd och korv samt äggröra som också funkar för oss västerlänningar. Kaffet var gott vilket inte alltid är fallet när man är ute och reser så här. Sedan så finns det som jag uppskattar mest av allt här i asien, färsk uppskuren frukt. Underbart helt enkelt.

Dagen planeras för ett  besök på en turistbyrå så vi får veta vad som är sevärt och vad man kan uppleva. Kanske kolla om det finns kanibaler och huvudjägare som man kan besöka…  😉

Vi hittar en statlig turistbyrå bland alla privatägda resebyråer som ska sälja äventyrsresor i alla dess former. Redan idag blir det en utflykt med avgång vid 14-tiden för att hälsa på näsaporna. Turistbyrån pratade sig också varma för ett gammalt ångdrivet tåg man kan åka fast det går bara två gånger i veckan. Det är en resebyrå snett emot turistbyrån så vi går in och bokar onsdagen den 12 februari för en historisk resa med något som är en kopia på ”Orientexpressen”, mat och allt ingår i en vacker historiskt rullande miljö. Det blir fler besök på turistbyrån under vår vistelse på denna ö, även om dom har gett oss ett flertal uppslag på vad vi kan göra och vad vi inte bör missa så gav dom oss även bra vägledning på många sätt.

Tillbaks till hotellet för att bli upplockad klockan 14 av en minibuss. Färden går sydost ut och vi hamnar en bit ut på en halvö som ligger mellan Ulu Membakut och Weston. Vägen blir mindre och mindre för att sluta i något som ser ut som en påbörjad grusväg i dåligt skick. Vid vägs ende ligger alltså vårat resemål och ingår i naturreservatet Padas Damit även om det är i den yttre utkanten åt väster. En trevlig lodge och starten på en flod. På andra sidan floden ser vi en skock näsapor där hanarna har stora näsor som blir ännu större med ålder, allt enligt vår guide. Näsorna kan bli så stora att dom måste lyfta näsan för att äta hävdar guiden. Alltså dom lyfter med ena handen/armen för att sedan stoppa i sig godsakerna med den andra. Vi kommer inte så nära men tillräckligt för att se hur dom ser ut. Dom lever med ett harem, varje hane har en skock honor som han befruktar och, kanske även ser efter, alltså klart för att sprida sina egna gener. Mycket honor med spetsig liten näsa och en drös av små apor så klart. Näsapornas föda består av bark och blad säkert med ett inslag av larver och andra småkryp. Vi blir efter den första titten på näsaporna visade tillbaka till lodgen där vi serveras lite the eller kaffe med några enklare tilltugg, och så som så vanligt här i södern, några frukter för att sedan hoppa i båtarna för flodfärden in i grönskan. Väldigt grönt måste jag säga. I många fall i det närmaste ogenomträngligt om man skulle hamna i vattnet och behöva ta sig tillbaka till fots. Ingen rolig tanke…

Här tog minibussfärden slut och vi ska nu vidare på floden…

Det är våran lodge…

Oskärpan på näsapan beror på det långa avståndet till den…

Lite närmare men desto blygare eller erkänner han hur ful han är?!

Kanske bra med säkerhetsavstånd till näsaporna…

Ni får njuta av bilderna föreställa er hur det var även om alla bilder kanske inte riktigt gör rättvisa av den verkliga skönheten i grönskan och växtligheten. För oss tre gick hela kalaset på 480 RM, det dubbla i svenska pengar. Då fick vi även en måltid efter flodfärden som var riktigt god. Risrätter är det nästan över allt i dessa sydliga asiatiska länder, så även här. Allt är faktiskt billigt och människorna väldigt tillmötesgående. Inte alls lika närigt som i Thailand måste jag säga där det lätt blir extra för att man är ”farang”.

Syster och svåger i båten…

Kungsfiskare i mangroveskogen…

Har vi tur får vi se en krokodil! Det var den här ödlan guiden menade med krokodil. Jag satt och tittade ner i vattnet…  😉

Vattenbufflar på bete?!

Och bonden som vallar dom…   😉

Inte ofta jag får vara med på bild. Syrran greppade kameran…

Söndagen den 9 februari.

Vankar om kring i staden och planerar för morgondagen och även lite längre framåt. Det ska bli en båtresa ut till två små öar som ligger inom synhåll från Kuta Kinabalu. Det ska vara bra för dykning och bad men man kan även bara njuta av omgivningen. Onsdagen blir det ångdrivet tåg men biljetterna måste köpas på måndagen, alltså imorgon.

Söndagsmarknad och här köps det fjärillar…

Smak sak?! Eller är det bara jag som har snuskig fantasi…   😉

Hon var riktigt vass på att måla skyltar…

Välordnad trafik och även trafikmiljön var välordnad. Det är jag inte van vid…   😉

Kinesiskt nyår firas med dessa lejon…

För det är väl lejon eller vad ska det föreställa?! Fast lejon har nog aldrig funnits i Kina…

Uppförsbacke…

Med strålande vy. Havet finns till höger men det är ju bara blått…

Morgondagens båtar redan i dag…   😉

Måndag den 10 februari.

Vi åker taxi för att köpa biljetter vid ett fem-stjärnigt hotell till tågturen för att sedan fortsätta med taxin till båtpirerna för våra ö-besök.

Öarna vi valde ut var Sapi och Manukan. Sapi var en liten ö som vi gick runt. Branta backar med mycket växtlighet och vackra vyer. Det blev även bad där för Ove och mig när vi hade gått runt ön. Skönt i vattnet och väldigt klart. Bra sikt djup med färgglada fiskar som simmade runt. Dusch och ombyte sedan for vi vidare till Manukan för att bara strosa runt och kolla på omgivningarna. Det var en resort på den ön och den är dessutom väsentligt mycket större än Sapi. Vi gör sen lunch på en av restaurangerna och det var en riktigt positiv upplevelse. Mycket gott och till bra pris. Mer promenad på en stig som verkar vara under renovering så ock byggnaderna efter den stigen. Trevlig promenad men vi vågar inte gå hela sträckan till utkikspunkten då tiden för sista avfärden tillbaka till staden går vid 16:30. Båtarna är enkla och går fort. Flytvästar har funnits både på flodfärden och även här i havet. Känns lite proffsigt tycker vi alla tre. Dock är det väldigt stötigt och skumpigt på havsytan men det är ju som det brukar på havet. Denna kväll vart det pizza på en italiensk restaurang med en flaska rödvin till. Det var precis som pizza brukar vara, inget revolutionerande. Jag vart jättetörstig under natten precis som vanligt när jag ätit pizza.

Det här kan man kalla sjötomt. Så kallade sjözigenare…   😉

Brant och högt på den lilla ön…

Svår att se då den inte är stor och väldigt lämpligt färgad…

Den här var större och låg tvärs över vår gångstig…

Vi skrämde iväg den innan vi gick vidare för annars hade vi behövt kliva över den…

Lustig stenformation. Ser ut som någon form av gjutning av metall…

Stiliga män på stranden…   😉

På den större ön fanns dessa. Kan det vara från Bofors?!   😉

En stig som verkar vara övergiven. Behöver upprustning så ock alla hus efter dess sträckning.

Den här såg ut som en liten fågel när den kom flygande…

Tisdagen den 11 februari.

Vi ska försöka komma upp på berget Kinabulu som har en höjd på över 4.000 meter. Ja, alltså inte bestiga toppen utan komma högt med bekväma medel så som bil. Turen innehåller en utsiktsplats för att se och fotografera toppen i bra vinkel, vi ska även besöka en marknadsplats med alla dom vanliga turistprylarna så klart. Orten hetter Nabalu, färden ska sedan fortsätta till en botanisk trädgård och sist men inte minst gör vi besök vid heta källor som man kan bada i. Det är hämtning vid 8-tiden på morgonen av en minibuss som plockar upp fler resenärer på olika hotell, sedan gör vi ett buss byte buss och fortsätter färden i en stor turistbuss. Vyn över berget är strålande under hela bussresan ända tills vi når utsiktspunkten då är toppen helt dold av moln och det börjar regna, inte mycket men småpöla. Blåsning, ingen bild på toppen. Om ni vill kan jag ta ett kort på mitt lakan hemma och lägga upp med påståendet att det är berget fast täckt av moln, för så såg det faktiskt ut. Säg till i så fall…

Lustig blomma…

En till udda blomma…

Mina resekamrater…   😉

Botaniska trädgården var nog som Ove sa, mest för kinesiska stadsbor som troligen aldrig sett något växa. Städerna är ju så stora så det går nog inte att komma ut från dom utan minst en veckas semester, och det har dom säkert inte. Nåja, nog om kineser som jag såklart inte tycker om då dom kinesiska myndigheterna har ljugit mig rakt upp i ansiktet två gånger. Om ni inte känner till det så är det tidigare inlägg på bloggen. En resa gjord 2010 på motorcykel med destination Thailand från Sverige och ett andra försök 2013. Båda gångerna så har kinesiska myndigheter sagt att det inte ska vara några problem. Skitsnack, efter det så tycker jag inte om kineser och deras regim ska vi ju inte tala om, passar in i ondskans axelmakter tillsammans med bland annat galningen i nordkorea. Fast det klart, dom är ju polare…    😉

Nåja, det vart ett litet politiskt inlägg, det finns fler länder att demokratisera som är rent ut sagt fördjävliga mot sin egen befolkning. Ingen nämnd och ingen glömd, i alla fall inte av mig. Dessutom började det regna riktigt ordentligt så det vart investering i regnkappor för 5 RM per styck för att kunna skåda alla blommor och träd i trädgården elle vad man nu ska kalla det, djungel kanske, utan att bli genomblöt.

Efter detta stopp så blev det lunch och det vart nog 6 eller 7 olika rätter i en enkel lokal restaurang. Det var nog mestadels turister i restaurangen men maten smakade alldeles utsökt. Vi fortsatte sedan resan till ett naturreservat för regnskog med heta källor. Vi får gå en sträckning med en väldigt smal hängbro som är uppdelad i några delar men som totalt har en längd på 100 meter och hänger 30 meter över djungeln. Den är svängig och spännande att gå på. Jag har gått på ett antal hängbroar men denna är läskigare då den är så smal och det gör den dessutom väldigt gungig. Alla överlevde och alla gick över…    😉

Hängbro nummer ett…

Som ni säkert såg så skickade Ove ut Eva på första bron för att se om den höll, sedan tog han täten…   😉

Sedan vart det bad i varma källor om man ville. Vi stod över och gjorde en vandring till ett vattenfall istället. Det kom ju en riktig regnskur när vi var i den botaniska trädgården så lite vatten måste det finnas i fallet i alla fall…     😉

Hibiscus som föda…

Heta bad i denna anläggning…

Efter det satte vi oss och beskådade de som badade heta bad. Det var en trevlig anläggning men min favorit med hett bad finns i Thailand. Där ligger poolerna vid sidan om en flod vilket gör att när man inte orkar med mer värme så flyttar man över i floden och kvicknar till i det svala flodvattnet. Mycket trevligt ställe faktiskt. Här vänder sedan bussen och kör samma väg tillbaka. Ända nackdelen med bussfärden var att man blivit lite blöt och med A/C:en satt på minusgrader så lider jag fortfarande av sviterna efter den färden. Vi går av vid första stoppet i Kuta Kinabalu och går hem till hotellet för att bli lite mindre nedkylda. Hela staden är bekvämt stor, i alla fall den centrala delen av staden är väldigt promenadvänligt stor.

Onsdagen den 12 februari.

Det blir en taxi till tågstationen efter frukosten. Vi ska vara på stationen vid 9:30 för att växla till oss tågbiljetter. Det blir en liten bok som kallas pass och som stämplas vart efter man åker med tåget. En gammal A/C, alltså en solfjäder av papp och en historisk dokumentation. Trevligt och även tågsettet är trevligt när vi går in i det. Färden rullar i en någorlunda modern miljö då allt från förra sekelskiftet så klart är bort byggt. I alla fall så är en hel del av det man ser modernare även om det finns byggnader kvar från engelsmännens storhetstid. Tåget lämnar stationen Tanjung Aru klockan 10:00 och ska sedan återvända från stationen längst bort på denna resa. Den bortre stationen heter Papar där vi påbörjar vår återfärd och vi finns på utgångsstationen vid 13:40. Under resans gång serveras en femrätters meny. Men det kanske inte är en femrätters då den sista ”kastrullen” innehåller uppskurna frukter.

Biljetterna hämtas ut på stationen…

Biljettpaketet i våra händer…   😉

Paketet i närbild…

Tåget…

Och föraren, eller i alla fall en eldare…

Ett gammalt hus som troligen finns kvar från engelsmännens storhetstid…    😉

Vändning av loket i gammal modelljärnvägsstil…

Och så vart det ”tag plats” igen…

Det blir en lite finare restaurang på kvällen, Ove och jag tar varsin portion jätteräkor alá sizzling. Alltså en het gjutjärnsplatta med räkorna och allt på. Eva går lös på en fiskrätt och det hela sköljer vi ned med en flaska rödvin. Hela kalaset kostar strax under 400 RM. Inte så tokigt då vin och öl är dyrt i detta land som till 60 eller 70% är muslimskt. Maten är genomgående billig.

Maten serveras och är mycket god…

I ett varuhus finns denna pissoar, den finaste jag varit på. Man pissar mot glaset framför blommorna…   😉

Torsdagen den 13 februari.

Upp vid 8-tiden för att gå ner och äta frukosten. Mitt flyg lyfter från terminal 2 klockan 10:55 och jag tycker inte om att stressa. Strax före nio går jag upp på rummet och tar packningen för att sedan lämna rumsnyckeln. Betalningen är gjord kvällen före så det är smidigt. Taxi till flygplatsen för 30 RM och sedan lite stök på flygplatsen för att tillslut hamna i planet. Mellanlandning i Kuala Lumpur och vidare till Bangkok. Landar i Bangkok vid 16:45 för att sedan korsa staden och åka de sista 250 kilometrarna hem till Hua-Hin. Tar mig till norra busstationen med en skyttelbuss som tog cirka 1 timme i de kompakta köerna. Väl vid Morchits norra busstation frågar alla vart jag ska, typiskt nyfiket thailändskt, och alla säger till mig att det inte finns någon buss till Hua-Hin. Jag är van och lyssnar inte utan söker vidare och hittar en minibuss som ska gå till Pranburi och alltså passerar Hua-Hin. 180 Bth kostar biljetten och jag sätter mig i bussen. Klockan är cirka 18:15 när jag sätter mig i bussen och den bara står där och brummar för att inte bli varm. 19:45 är bussen full och det börjar hända något, busschaffören börjar gå lite grann runt bussen och kollar in läget. Han hoppar tillslut in och det bär iväg ut i det ständigt rådande trafikkaoset i Bangkok. Tar en jäkla tid att komma ut på sydsidan av stan med kö nästan hela vägen. Men det är i alla fall ett personlig rekord jag satt på sträckan, 22:15 stannar han och tankar gas i Hua-Hin. Fantastiskt! Klart kortaste körtid jag har upplevt på denna sträcka. Han låg i mellan 120 och 140 kilometer i timmen så fort vi kom förbi storstadens kaos som säkert tog en timme. Det är riktigt bra med tanke på att dom bara får köra i 80 kilometer per timme enligt lagen. Men lagen existerar i detta land bara på paperet och för oss ”faranger” den inhemska befolkning gör lite som dom vill och känner man sedan någon prominent person så verkar det inte finnas någonting som är straffbart, inte ens mord…

Vacker parkbänk…

Skönt att komma hem. Ning blev glad och kom med ”moppen” och plockade upp mig gående på Chomsin Road mot våran bostad.

Resan är över så också detta blogginlägg…

Hua Hin den 5 augusti 2013, klockan 10:30 GMT +7. Nu är jag hemma i Hua Hin. Detta är mitt andra hem och jag trivs och mår bra på många sätt. Dock inte alla då det är väldigt många restriktioner som gäller oss invandrare till detta land, men det är en annan historia. Nu till min resa från Ulaanbaatar i Mongoliet. Jag hade alltså köpt en flygbiljett med Hunnu Air MR985 med ett byte av flygplan och flygbolag i Hongkong för fortsatt resa till Bangkok med Cathay Pacific. Jag steg upp redan klockan 06:00 på lördagsmorgonen för att ha gott om tid om det skulle strula till sig någonstans på vägen så att säga. Kokar vatten och gör mig två koppar starkt kaffe, det blir min frukost denna dag. Sedan är det en snabbpackning av dom sista pinalerna som till exempel telefonladdare och liknande. Allt annat packades kvällen innan avfärd då det är det mest bekväma och jag vill ha så mycket tid som möjligt till annat än stoppa saker i väskor. Strax före sju går jag ut genom en sovande reception. Tjejen i receptionen ligger på soffan och halvsover. Jag tackar henne för vistelsen då hon har varit väldigt trevlig och tillmötesgående mot mig. Går sedan ner till bottenvåningen där vakten sitter och sover vid sitt ankomstbord, som en liten receptionsdisk. Smyger bara förbi honom och ut på gatan. Går bort till busshållplatsen som ligger 300 meter öster ut, och där står som vanligt ett gäng bilar som raggar kunder för deras ”taxikörningar”. Jag ställer mig och väntar på buss 22 som ska ta mig till flygplatsen. Efter en stund så gör en kvinna i en liten Toyota en förfrågan om jag vill åka med henne. Men jag tackar nej och står kvar och kollar efter bussen som går på ospecificerade tider vad jag förstått. Dom brukar alltså komma lite hur som helst, och ankomsttiderna har inga givna mellanrum tidsmässigt enligt min erfarenhet av ankomande buss till hållplatsen. Ibland känns det som alla kommer på en gång och nästa gång kan vara långt borta i tiden. Kanske det har med den kaotiska trafiken att göra. Hur som helst, efter så där en tjugominuters väntan så gör jag en framryckning till den lilla Toyotan och visar henne 10.000 tugrik och säger airport. Hon nickar glatt och jag hämtar baggaget som ligger på bänken i busskuren. Hoppar in i baksätet och vi är på väg till flygplatsen. Jag har gott om tid men det är skönt att  ha det då man aldrig riktigt vet hur saker och ting fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Allt går som en dans, inga problem och damen ifråga betalar någon form av avgift vid en betalstation för att få köra fram till flygplatsen. Tycker lite synd om henne och lägger på betydligt mer än det hon betalat vid betalstationen. Hon får 14.000 tugrik och blir lysande glad. Roligt att med så små medel kunna göra människor så glada. Det var inte ens 20 kronor extra och jag blev behandlad med ett strålande leende. Liten flygplats och andra gången i mitt liv där. Kaos råder även här som på alla ställen i Mongoliet, alltså ingen kö någonstans utan alla ska fram först ett oerhört intressant system. Men inne i incheckningshallen råder det ett normalt fungerande system med den obligatoriska köerna till incheckningsdiskarna, fast jag är ute i så god tid att min ”flight” inte har dykt upp på tavlorna. Sätter mig och väntar då det är nästan tre timmar till min avgång. Ser hur några har fått sina bagage lindade i plast. Samma typ som dom lindar runt bagaget i Bangkok så jag går och frågar en vakt vart dom lindar bagagen någonstans. Hon pekar ut i ankomsthallen och jag kryssar mig fram till några grabbar som hittat en trolig guldgruva. Med glädje lindar dom bagaget för tretusen tugrik och jag känner mig mer säker än att bara ha mina snabbknäppen som lås på det bagaget jag ska checka in. Sedan tillbaka till väntan i incheckningshallen och halvsova någon timme till. Då min flight dycker upp ovanför incheckningsdisken går jag dit och checkar in mitt lindade bagage och sedan är det säkerhetskontrollen och tullen. Säkerhetskontrollen går smidigt då alla bomber och granater är lämnade men vid tullen och passkontrollen blir det stopptecken. Jag får genomgå en specialgranskning. Passkontrollen kallar in ”specialstyrkan” då jag enligt deras sätt att se saken redan lämnat landet i Dzamïn-Üüd för mer än en vecka sedan. Det börjar kallas in en mängd människor med mycket dekoration. Vet inte med vad dom jobbar, är det tull eller passkontrollens folk. Jag tar fram mitt dokument från tullmyndigheten och det gör det snarare ännu värre. Ingen verkar fatta någonting. Det blir totalt kaos och jag blir hänvisad en soffa i ingenmans land i väntan på slutet av specialgranskningen. Tur jag har gått om tid. Det springs lite fram och tillbaka med mina paper och tillslut kommer en tullare med mitt paper från tullmyndigheten och säger att det är klart och att jag får lämna Mongoliet. Vart är mitt pass frågar jag då, då det är i någon annans händer än mina. Åter en visst kaootiskt händelseförlopp men det visar sig att kvinnan i passkontrollen hade det liggande hos sig. Med instruktioner från det som jag utgår ifrån är en tullare, stämplas jag ut ur Mongoliet och önskas en trevlig resa. Pust…   😉

Thailändsk ”julgran”, alltså lukta gott…

Allt gjort av naturliga ingredienser och saker. Rent naturligt med blomblad som doftextrakt…

Nu känns kommande procedurer mer bekanta och jag väntar bara på att ”borda” planet till Hongkong. Avgång 10:20. Inte med min otur, planet är cirka fyrtio minuter försenat till start. Ja, vad säger man? Hade en timma och fem minuter som tid från landning i Hongkong och till den andra avgången från Hongkong och då ska jag göra en ny incheckning. Lite stressat. När vi väl kommer till Hongkong så cirklar vi runt ytterligare ett antal minuter och landar femton minuter före min andra avgång, tjosan där rök den avgången, det förstod jag redan innan jag klivit av planet. Sökte mig fram till Cathay Pacific’s incheckningsdisk där dom informerade mig om att jag missat min anslutning på grund av sen ankomst till Hongkong. Allt som kan gå åt helsike går åt helsike, så är det bara. Vad har jag gjort för ont? Dom meddelar mig att dom ska försöka få mig på nästa flight, jag får stå ”stand by”. Där rök flygbussen till Hua Hin också. Nu har jag 250 kilometer att lösa på ett eget sätt. Det finns många lösningar men jag är trött och vill bara komma fram till min slutdestination. Skickar ett antal SMS till Ning med lite frågor om lösningar. Till exempel har hon på jobbet en arbetskamrat som brukar fixa körningar mellan flygplatsen och Hua Hin för rimliga 1.600 till 1.800 Bth. Kan han med så kort varsel fixa någon bil till mig när jag får veta vilket flyg jag kan komma med. Jag får då reda på att jag kommer med nästa plan från Cathay Pacific som ska lämna Hongkong 17:10 och landa i Bangkok klockan 19:00. Jag blir tillsagd i incheckningsdisken att jag måste skynda till planet om jag ska få följa med. Flygplatsen är stor och jag blir tillsagd att jag måste ta tåget för att hinna till ”gaten” som ligger längst bort så klart. Sagt och gjort, små springande hinner jag skicka ett nytt SMS med informationen att jag kommer till Bangkok klockan 19:00 och att jag sedan behöver ungefär fyrtiofem minuter vid passkontrollen för att gå ut i ankomsthallen. Sedan är det dags att stänga av telefonen och kliva på planet. Svårt att springa och skriva SMS samtidigt och tåget gick fort så det var med nöd och näppe allt funkade. Svettig under armarna men i flygstol till slutdestinationen…

Lyckligt i hamn eller vad man nu ska säga…

Landar i Bangkok på utsatt tid och den vanliga proceduren vid passkontrollen sedan hämta bagaget samtidigt som jag trycker i mitt Thailändska SIM-kort och ringer Ning. Hon har fixat så hennes morbror som kör taxi i Bangkok ska plocka upp mig för mitt föreslagna 2.000 Bth’s pris. Måste salta betalninngen lite för att med så kort varsel få någon intresserad av körningen. Less på ordinarie taxi då det många gånger är ett jäkla hassel med priset. Fast jag brukar gå upp på avgångsvåningen och ta en taxi där när dom släpper av en avresande. Betydligt mindre risk att åka på någon lurig taxi som väntar med skruvad taxameter på att blåsa någon. Där kommer vanliga hederliga taxibilar och släpper av sina kunder plockade inne i Bangkok och utan en aning om vart dom ska. Alltså ärliga bilar.

En smaklig lunch som består av grönsaker. Jag mår helt plötsligt mycket bättre som den köttätande vegetarian jag är…

Hur som gör jag upp om att gå till ”meeting point” utgång tre på ankomstplanet och efter tio minuter kommer morbror. Vi hälsar glatt på varandra och han lotsar mig till bilen i P-garaget för vidare transport. Han är väldigt snäll och trevlig och har laddat upp med kex och frukt till mig för att han är orolig att jag ska vara hungrig. Hungrig är jag dock inte men har saknat både grönsaker och frukt under en stor del av resandet genom både Ryssland och Mongoliet. Salladen i Mongoliet var mestadels gurka och tomater och såg många gånger ut som våran potatissallad. Nu var det ett riktigt kalas med härliga färska frukter. Livet började le mot mig igen. Klockan 23 var jag i Hua Hin och ”soien” jag bor i. Ning och hennes son kommer ut och tar emot mig och jag är hemma…

Roliga hängande blommor…

och ur ett annat perspektiv…

Söndagen är ett åkande och hälsa på Nings mamma och lite andra människor. Nu är allt på plats och maten har färska grönsaker och det dignar av frukter. Jag mår som en prins…

Tillhörande frukt till föregående blommor…

Jo, en sak till! Min världskarta har ritats om. Den nation som kallades Kina finns inte mer på min världskarta, det har blivit ett hav där och jag ska i framtiden göra allt för att inte köpa något, och då menar jag verkligen undvikande av allt jag kan, som är gjort i Kina. Den nationen existerar helt enkelt inte i min värld. Mongoliet är markerat med kommentaren ”explored”, annars helt i sin ordning. Ryssland skulle jag vilja resa mer i och det är ju ingen omöjlighet trots allt. Det går att komma in där…

Ulaanbaatar den 2 augusti 2013 klockan 15:45, GMT +8. Nu har jag fått mitt straff för att jag inte var nogrannare när jag vände tillbaka från Kina. Det var så att när Kineserna vägrade släppa in motorcykeln så fick jag så klart vända vid gränsen. Men dom är skyldiga mig 5 yuan från i år och 5 yuan från 2011 som är någon form av vägavgift. Tar tillbaka dom pengarna från Kinesiska myndigheterna vid passande tillfälle. Det som händer är att dom kanselerar mitt visum och jag blir så att säga åter viserad i Mongoliet, men jag tullade aldrig in motorcykeln igen. Det var mest för att jag var så jäkla trött och bara ville tillbaka till något hotell och slicka såren från misslyckandet. Personlig lathet!

Här byggs lådan runt hojen…

Den blir lika fin som den förra lådan hojen reste i…

Dax för locket…

Hur som helst. När jag nu började rota i nytt visum till Ryssland så skulle det ta tolv arbetsdagar och det var såklart inte säkert att jag skulle få det. Har ju ingen resebyrå och inga hotellnätter förbokade. Tar kontakt med ett gäng speditionsfirmor och får napp av en. Dom hänvisar mig tillbaka till Oasis som är ett guesthouse för europeiska och andra turister med samma äventyrslystnad som jag har. Jag kör dit motorcykeln och köper en trälåda till den. När jag är där träffar jag en, har för mig, tysk. Han och frun hade sålt av allt hemma i Tyskland, så numer åker dom bara runt på jordklotet. Hade passerat hela arabvärlden och tyckte inte att det var något farligt i den sträckningen. Nu hade dom samma inplanerade rutt som jag hade men dom hade betalat för en kinesisk guide, 5.000 €. Han kunde åka i deras bil men han fick inte övernatta där utan fick söka något billigt pang på dom olika nattstoppen. Jag fick också veta av honom att jag hade inte kunnat dela guide med honom då guiden var knuten till bara ett land i taget, i detta fall alltså Tyskland. Hade jag velat slå följe med dom så hade jag fått skaffa en egen guide som då skulle vara knuten till svenska resenärer. Så var det med det…

Tyska parets gula motorhem. Kan det vara tre rum och kök? Stor är den i alla fall…

Nära immigrationsmyndigheten ligger denna idrottsarena…

Folk vid busshållplatsen dit jag ska efter mitt immigrationsbesök…

Sagt och gjort, jag och en mongolisk man på Oasis bygger in motorcykeln i köpt trälåda och sedan åker jag till transportfirman som ska frakta godset till Stockholm via Tyskland. Där får jag då veta att jag saknar ett dokument, roligt eller hur…   😉

Bussbiljett av Mongoliskt snitt…

Mr Battsatsral som VD:en heter säger att varken jag eller motorcykeln finns i landet och därför inte heller kan lämna landet. Han ger mig instruktioner att åka först till Immigration Office och sedan till Custom Office. Immigration ligger på vägen ut till flygplatsen och det hinns inte med samma dag då klockan har gått för fort som vanligt. Nästa dag vaknar jag tidigt för att ta mig ut till Immigrationskontoret. Har kollat på nätet att både buss 11 och 22 går dit. Jag åker buss 22 då den går utanför LuxOil hotell. En resa på 400 tugrik. Väl på plats så säger en av immigrationskontorets personer att jag är inne i landet, att dom så att säga har backat in mig men inte motorcykeln och den har han ingenting med att göra. Han säger åt mig att söka upp huvudkontoret för tullen som ligger nära ”Dashchoylon Monastery”.

Templet från Tullmyndighetensfönster…

Jag i ”väntrummet” hos Tullmyndigheten…

Templet från gatan…

Tillbaka till bussåkandet men denna gång tar jag buss 11 för den ska hamna i närheten eller i varje fall på samma gata som jag ska gå norr ut för att nå tullmyndigheten. Jäkla trafik i den här staden. Rent kaos råder hela tiden och resan tar dryga timmen. Kliver av bussen i närheten av Ulaanbaatars huvudbibliotek. Tror bussen vänder där någonstans vågar inte åka längre utan nu är det appostlahästarna som får bära mig vidare. Kryssar och korsar på diverse små gator som folk visar in mig på tills jag inte riktigt vet var jag är. Då går jag in genom en stor grind och ser en vakt som jag går fram och frågar vart tullmyndigheten ligger. Han pekar på huset bakom min rygg. Snacka om precision…

Regeringsbyggnaden på torget med Djingis Khan på sin tron…

Ny gavel på utställningslokalen för dinosauriebenen…

In till receptionisten som säger att jag ska till rum 303 och rimligt vis borde ligga på 3:dje våningen. Tar hissen upp och dörren till rum 303 står öppen så jag är påväg att kliva in då det kommer en kvinna med en kaffemugg i handen. Hon frågar vad jag vill och när jag förklarar så vill hon så klart ha lite dokument på motorcykeln. Hon ber mig vänta ute i ”trapp/hiss-hallen” eller vad man nu ska kalla det. Alltså utanför kontoret men det står en soffa ute i trapp och hiss planet. Där slår jag mig ner. Efter en dryg halvtimme kommer hon tillbaka och frågar om motorcykeln varit i Mongoliet tidigare. Ja, erkänner jag. 2011 gjorde jag samma resa som i år och det slutade på samma sätt. Jaha, kom hennes svar. Vänta här så ska jag gå igenom våra dokument, säger hon och försvinner in igen. Efter ett tag så kommer hon ut igen till mig och ger mig ett dokument som jag ska ta till transportföretaget och att jag ska få ett dokument i retur. Hon säger att hon väntar på mig under eftermiddagen och jag går där ifrån. Ut på stan igen och ner mot biblioteket för att söka rätt på buss 11. Efter lite letande så hittar jag en bussstation söder om Sühbaatar torget där buss 11 går förbi. Åker tills jag ser VW-firman som jag haft som kännetecken på att transportfirman ska ligga i närheten. Av bussen och in i byggnaden, men här stämmer inte det där med rumsnummren. Jag ska till rum 314 som ligger på 7:de våningen, lite förvillande men så är det. In till transportfirman som blir riktigt oroliga och säger att man inte vaknat i tyskland där deras kontaktperson sitter. Dom placerar mig i kontorets soffa för att vänta på att den globala tiden ska hinna i kapp så att någon vill börja jobba på andra sidan klotet. Efter ett tag så säger jag till en av tjejerna på kontoret att jag måste nog gå ut på en promenad annars somnar jag. Sagt och gjort. Ner med hissen och på vägen ut ligger ett litet kafé som jag går in och tar något som ska likna en hamburgare och en kopp kaffe moca. Väldigt gott och lite energi kommer tillbaka. Sedan ger jag mig ut på en rundvandring i närområdet och passar på att ta ut mer kontanter dessutom. Efter en dryg timme så återvänder jag till transportkontoret och det råder full rusch, troligen inte bara jag som ska transportera saker. In kommer en engelsman, en holländare och en tysk som också har motorcyklar i Mongoliet som dom vill ha hem till sina respektive länder. Deras papper är i ordning och besöket tar därför bara 20 minuter. Jag blir kvar som en inventarie…

Dåliga vägar när man lämnar huvudstråken. Dom är inte heller av någon hög kvalitet…

Gångväg till stora gatan ner mot torget…

När klockan är 17:30 så får jag mina dokument med orden att tullmyndigheten är stängd för dagen och att den öppnar klocka 07:00 imorgon. Nja, så tidigt vill inte jag gå upp svarar jag och det blir ett gott skratt med svaret att det sedan är öppet hela dagen.

Bli inte chokade av min nya ”look”. Jag har hittat ett ställa att ”styla” mig på…

Tar en promenad hem, troligen 9 till 10 kilometer. Har att göra i lite drygt en och enhalv timme, men man får se det som motion av enklaste slag.

Liten fin Honda på 110 cc…

Väl tillbaka på hotellet blir det Skype med Ning och sedan kolla lite på filmkanalen HBO som är engelskspråkig, annars är allt dubbat till mongol. Tidig sömn för en ny dag att utforska diverse busslinjer i Ulaanbaatar. Vaknar klockan åtta och får fukost klockan nio. Frukosten kommer på bricka och är två hårt kokta ägg samt två chokladöverdragna godsaker samt en eller två tepåsar. Vattenkokare finns på rummet. Efter frukosten så går jag ut och tar buss 27 till Sühbaatar torget igen för att vandra därifrån till tullmyndigheten. Det går utan problem och väl där så tas jag emot med trevligt bemötande, överlämnar dom nya dokumenten och blir sedan placerad i samma soffa ute i trapp/hiss rummet. Hon kommer efter en stund ut och frågar om motorcykeln var i Mongoliet även 2012. Nä, svarar jag direkt men sedan kommer jag på att den fastnade ju i Bejing och var där i ett antal månader innan returen till Mongoliet blev klar och alltså slutstation Ulaanbaatar. Jag förklarar för henne hur det kan ha gått till och hon köper det hela med ett leende och säger åt mig att vänta några minuter till. En timme senare kommer hon ut och säger att nu behöver jag bara åka till transportfirman med dessa dokument och lämnar över några papper till mig. Jag svarar henne att dom sagt mig att allt skulle vara klart i och med att jag var hos tullmyndigheten och fick ett papper som lät mig lämna landet. OK, säger hon. Hon säger att hon ska ringa till transportören och prata med dom och så blir jag sittande ytterligare en halvtimme. Då kommer hon ut med ett leende och säger att jag är fri att lämna landet och att transportören kommer till henne för genomgång av dokumenten. Hon ger mig ett papper som gör att jag kan lämna landet utan problem och hon visar också att hon skrivit sitt telefonnummer på dokumentet om det skulle strula till sig. Men det är lördag imorgon säger jag då till henne. Inga problem jag svarar i telefonen då också svarar hon. Jag tackar och lämnar henne och tullmyndigheten. Transportören har troligen inte bara mina dokument att presentera för tullmyndigheten för då hade jag nog fått åka buss igen, eller vad tror ni…   😉

För ett ruskigt bra pris. 2.099.900 tugrik, cirka 9.000 kronor…

Tillbaka till hotellet och köpa flygbiljett till Thailand. Nu är det gjort, imorgon klockan sju går jag ut på gatan och tar bussen till flygplatsen. Jag envisas med att åka buss därför att taxi skojar en på pengar, och det rättså ordentligt även om summorna i kronor är små så tycker jag inte om det. Det var allt för dessa dagar…

Ulaanbaatar den 30 juli 2013 och det är GMT +8 som gäller här fortfarande. Igår var jag åter igen på stan, vad annat kan jag göra. Lite roliga elinstallationer har jag sätt genom tiderna och resorna men här har man nog missat den så kallade elsäkerheten helt och hållet. Ni får beskåda bilderna, dom får tala för sig själva.

Larvigt med nycklar till elskåpen då blir dom bara svåra att serva…

Är det ordentligt jordat?

Gav installatören upp här. Varför denna härva…

Hmmm…

Det mörknade på himlen fram på eftermiddagen och återigen kom det ett åskväder, nästan varje dag sedan jag kom hit har det åskat och blixtrat. Det innehöll ordentligt med vatten så det blev stora floder från dom högre regionerna ner mot centrum där jag befann mig. När det började stod jag i en busskur och väntade på buss 27 som ska ta mig tillbaka till mitt hotell. En del bussar är trådbussar och är så att säga eldrivna. En tanke jag fick när åskan mullrade och blixten troligen slog ner inte allt för långt från centrum och jag befann mig. En jäkla knall så folk i busskuren blev ordentligt skraja. Ändå gick många med paraply!? Är inte det de som får golfare att drabbas av blixten eller är det själva golf svingen som blixten tycker om?! Ja, det var inte det jag funderade på, tillbaka till trådbussarna. Om blixten slår ner i strömtrådarna tar bussen ett jätteskutt framåt då eller blir det kanske rentav en ordentlig ”burnout” och en riktigt bra sluthastighet på bussen. Vad tror ni?

Centralt, deras Sergelstorg kanske…

Rida kan dom nog nästan alla…

Han var före mig…

Det kan ju kanske vara så illa att vi alla i bussen helt plötsligt ingår i en jätte ”barbeque” så när man går ut, om man nu kan det, så är man genom grillad och kanske sotsvart…   😉

Panik utbryter, den har slitit sig…

Det hittas ben av dessa varelser här i Mongoliet och i Kina vad jag vet. Misstänker att det är därför denna utställning finns på torget…

Något annat facinerande i det här landet som inte har ett dugg med ovanstående att göra är kvinnorna. Dom är extremt feminina. Tajta kjolar och riktigt höga klackar på skorna, och ändå är det som borde vara trotoarer rena terängbanan. Ser lustigt ut när dom går med dessa höga klackar och det är grushögar och stensamlingar där dom ska ta sig fram. Som att se en svensk tjej i blåbärsskogen med högklackat och kanske en svampkorg till kjolen…   😉

Fenrisulven?! Delar vi samma mytologi…

Finn fem döskallar och vinn en femöres kola. Mycket döskallar på denna hoj. Ser tuff och hård ut…

Till skillnad från den här 110 kubikaren. Men nog vore den här en snyggare hoj en den moppen jag har i Thailand…

Min Castrol butik i Ulaanbaatar. Hon hade Castrol Power 1, den oljan som jag har i min motorcykel. I bakgrunden hotellet jag bor på…

Ja, ja, dom kryssar fram med stor säkerhet och verkar inte ha några problem med underlaget. Jag tycker det kan var pyssligt att gå på vissa ställen med mina skor av typ promenadskor. Fast det klart som med allting, träning ger färdighet.

Husen är vackert dekorerade men behöver en uppsnyggning…

Varför lägger man in tegel i väggarna på det här sättet? Kan någon besvara den frågan…

Jag har inte fotat tjejer och deras skor då det kanske misstolkas. Ni får skapa en fantasibild av det.

Måndagen den 29 juli 2013 och klockan är 09:00 och jag befinner mig fortfarande i Ulaanbaatar vilket är GMT +8. Jag satt och roade mig med lite siffror från resan. När jag tänker tillbaka till tiden då jag jobbade i sätteriet på SvD att vi gjorde ”sport i siffror”. Det var inte riktigt min grej men det funkade med ledning av redigerarna. Dom jublade inte när jag skulle ha den uppgiften men tillsammans så rodde vi i land det. Jag vet ju knappt hur en fotboll ser ut och mitt intresse låg även då på motorsidan och det är inte riktigt det man hittar på sportsidorna. Fast ett av åren så körd faktiskt svenska endurolandslaget hem lite guldmedaljer och jag fick en chans att framföra min åsikt om att det finns många sporter som har runda saker och också borde bevakas. Det vart en aningen bättre under en period men annars så är väl motorsporten ”smutsig”.

Tillbaka till mina siffror, det är grova siffror så se det inte som en absolut sanning. Till dags dato har jag kört lite mer än 9.000 kilometer vilket har fått mig att tanka ungefär 360 liter bensin, det mesta i Ryssland för cirka 6 kronor litern och resten här i Mongoliet för cirka 8 kronor litern. Men vi hoppar över ekonomin! Eftersom min motor cykel drar ungerfär 0,4 liter på 10 kilometer efter rengöringen av förgasare och luftfilter. Det hade ni nog redan räknat ut eller hur…   😉

Nu går vi vidare i sifferdjungeln. Bensin väger cirka 0,8 kilogram per liter, beroende på vilken bensinkvalitet man använder men här kör jag med standardbensin och siffror. Det är ingen doktorsavhandling. Alltså tillbaka till siffrorna. Jag har konsumerat 288 kilogram bensin och motorn tycker om en blandning av luft och bensin som ligger runt 13:1. Det innebär att motorn har pumpat igenom 13 gånger så mycket luftvikt som bensinvikt för att allt ska funka riktigt bra vilket innebär att motorn har pumpat igenom 3.744 kilogram luft och det blir cirka 3.109 kubikmeter frisk luft. Jag har alltså tillsatt lite sotpartiklar i 3.109 kubikmeter ren luft, jag skäms. Där till har jag förbrukat syret i den luften men det tar våra gröna växter hand om och syresätter igen. Vi har ”recycle” på det området och Ryssland har mycket växter som sköter om den saken. Densiteten på luften överlämnar jag till er att räkna fram, allt ska inte serveras på silverfat…   😉

Egentligen skulle jag även presentera hur många varv motorn har snurrat men det blir lite mer komplicerat då det är avhängt med vilken växel jag kört på bland annat. Sägas kan att när motorn snurrar 3.000 varv per minut så gör motorcykeln 80 kilometer i timmen på femmans växle och att 3.500 varv är 90 kilometer i timmen på samma växel, så motorn får gå rättså lugnt över allt utom vid omkörningar…   😉

Det får vara allt runt sifferexercisen, vi hade en budgett också. Vi skulle ha klarat resans ekonomi under 20.000 kronor per person. Det skulle nog ha fungerat om vi kunnat fullfölja resan enligt plan. Nu blir den nog dyrare. Men det återstår att se. Sammanräkning när allt är där det ska.

Idag har jag fotvandrat. Behöver lite träning efter allt stilla sittande. Dessutom är jag öm i baken som man lätt blir på motorcykelresor. Man sitter ju bekvämt när man talar om några hundratals kilometrar men i mitt fall är det ju många tusen kilometrar som är avverkade. Tror det liknar något på dryga 9.000 vid det här laget. Det gör ont i baken bara att tänka på det.

Här var första natten i UB. Dom hade vattenkokare på rummet men dom hade glömt att man måste ha ett eluttag att koppla in den i. Annat var dåligt oxå…   🙁

Här bakom buskarna hittar jag en frisersalong. Klippningen gick på 3.000 tugrik, alltså cirka 15 kronor. Prisvärt…    😉

Ärendena vart en frisör, började se ut som en luffare och sedan ville jag rekognosera var den Ryska ambassaden låg. Den hittade jag inte. Tror att dom har flyttat för jag tror att jag hittade det huset som den borde ha legat i. Det var övergivet.    🙁

Hela staden ligger i en gryta. Kan kännas när det är rusningstrafik…

Vackert med bergen som ligger runt staden. Det är mjuk framtoning på dessa berg…

Tjusig horizont…    😉

Strulade runt och kollade på saker och ting mest för att få röra på benen som sagt var. Det vart ett varuhus som höll lite högre standard. Sedan har jag suttit och läst på om visumkraven för Ryssland. Det är inte lätt att komma in där. Ett transitvisum ska vara hyfsat lätt att få men då är det på tio dagar och jag har 7.000 kilometer genom Ryssland. Låter som ett plågsamt projekt. Nästa visum är turistvisum, då får man 30 dagar men då ställer dom en massa krav på resebyråer och även hotellbokningar. Man ska även precisera hur man planerar att förflytta sig och vilka orter man ska besöka för att få ett sådant visum. Jag skickade en förfrågan till en resebyrå som ligger i anslutning till ambassaden och tydligen hjälper till med att fylla alla måsten för en rättså rimlig kostnad, $25. Det är taget om det funkar. Det kan vara problem just därför att jag inte kan planlägga rutterna så där stenhårt. Kan vara problem att göra givna sträckor och jag vill inte gärna ha ett måste hängande över mig. Sedan så kan det vara så att jag måste förboka hotell på de givna orterna och det innebär om jag vill åka längre den dagen så kan jag inte det.

Rolig staty hittade jag oxå…   😉

En butik för ”army diggers”…

Misstänker att detta är en reklamplats. Bara den är till och med snygg…

I nomadernas land finns det mycket rolig och bra campingutrustning. Den till vänster är en kylväska med servisen i och den till höger är en ryggsäck likaledes med servisen i…

Det blir som det blir, vi får se vad ”resebyrån” svarar. Jag skrev att jag åkte motorcykel och att det kan vara lite svårt att beräkna körsträckor då det kan ösregna och alltså bli väldigt jobbigt. Har även skickat en antal e-postmeddelanden till ett lika stort antal olika transportfirmor för att höra om dom kan frakta motorcykeln tillbaka och till vilket pris.

Bortsett från alla containrar så ser det nästan ut som i Thailand…

Kan vara en ”backup” i fall visumet strular. Har ju kvar kontakten på DHL här i Ulaanbaatar och jag skrev även till henne för att få ett nytt pris på frakten. Men jag skulle faktist vilja köra hojen hem om det går. Vi får se vad som händer när svaren börjar komma.

Gårdagen, alltså den 26 juli 2013 var en väldigt tuff dag. Steg upp redan klockan 06:00 för att förbereda mig för den tuffa öken körningen genom en del av Gobi. Kollar att allt sitter som gjutet och att det är fullt med olja. Äter en snabb frukost som består av vedervärdigt söta bullar. Samma sort som jag levde på förra försöket när jag korsade Gobi, dom följer även med som proviant denna gång samt tre liter vatten. Denna gång är vattnet väldigt noga fastsatta. Sedan två koppar starkt kaffe till bullarna och frukosten är avslutad och det är dags att ge sig iväg.

Så här ser det ut där det är hårt packad sand. Det finns sedan ”fickor” med t.ex. den sanden som gör däcken viktlösa. Det skiftar oerhört fort. Jätte roligt att hitta dom fickorna…    😉

Bara att komma ut ur Dzamïn-Üüd var svårt. Det är ett gytter av skjul, små hus och containrar som står huller om buller och kors och tvärs på underlaget sand med något som liknar gränder mellan dom. När jag frågade så pekade samtliga personer åt olika håll. Typiskt asiatiskt!

Man kan känna sig rättså övergiven här ute. Det är långt och länge tills man får hjälp. Alltså får man inte chansa en endaste gång…   😉

Jag får syn på en polisbil som kommer rullande ur en gränd. Jag genar fram till den. Frågar efter vägen som leder till Ulaanbaatar. Han som kör pekar in i gränderna men insåg rättså hastigt att jag nog inte skulle hitta på egen hand. Han vinkar till mig att följa efter honom. Det går höger och vänster om vart annat, rena labbyrinten. Tillslut tar alla skjul och små hus slut och man ser vidsträckt sand, och han pekar ut i den. Jag fick samma obehagliga känsla denna gång som förra gången. Ska man ut i det där, vart är vägen!?

Här börjar asfalten och det är bara smärre körningar i sanden vid vägbyggena framöver. Som ni ser på bilderna så är det mörka moln på himlen men allt känsligt är över…

Ja, ja, valet finns inte riktigt. Det är bara att börja åka i något av alla spår som leder ut i en av världens största sandlådor. Öknar är inget att leka med, tror att dom tillhör någon av dom farligaste platserna på jorden. Man blir liten! Jag puttrar iväg och hastigheterna är inte så stora så här i början. Allt mellan 10 kilometer i timmen till hiskeliga 30 kilometer i timmen och då går det fort! Det finns många olika sorters sand, det är något man kommer underfund med. Misstänker att Mongolerna har många olika namn på sand precis som Eskimåerna ska ha mer än hundra namn på snö. Jag lär mig någorlunda snabbt vilken sand jag ska köra på och vilken jag ska undvika. Den jag undviker har en spännande förmåga att se till att däcken lever i ett viktlöst tillstånd. Det finns inte grepp ner och det finns inte grepp åt sidorna, man bar åker utan någon som helst styrsel. Jävligt obehagligt och oerhört lätt att lägga sig ner mot sin vilja.

Kineserna satsar stort och lite överallt i den fattiga delen av världen. Det här är Asiens motsvarighet till ”silicon walley” och borde heta något i stil med ”silicon plateau”…    😉

Självklart kan man inte undvika den sanden då den finns lite över allt och det är det som gör att farten är så låg. Man måste vara beredd när den dyker upp på en mikrosekund och hålla tungan rätt i munnen medans man passerar den.

Nåja, jag puttrar fram och ser hur det blir molnigare och molnigare samt hur vinden börjar ta i ordentligt. Blir orolig, tänk om man ska behöva få erfarenheten av sandstorm till råga på allt, inget jag vill. Då och då bildar vinden stora virvlar av sand som far fram med rasande fart. Kanske tio till tjugo meter i diameter av sand som dansar fram som gula monster. Jag hamnar i några och då är det till att stänga av motorn och dra ner visiret på hjälmen. Brukar annars åka med öppet visir när det är så låg fart. Efter någon timme så börjar det droppa från himlen, inte så mycket att den ens gick att benämna duggregn men så pass att det band dammet lite grann. Inte dumt!

Jag kommer tillslut fram till vägbygget som Bjarne och jag åkte på tills vi skilldes åt. Jag börjar åka på det. Känndes underbart att ha ”fast mark” under hjulen även om det är jätte stalpigt, nästan så tänderna skakar loss, men jag hade otur denna dag. På vägbygget var ”ingenjörstrupperna” på inspektion och visade ut mig i sanden igen. Jag gjorde tre försök att köra upp på väggbygget på olika ställen från sandlådan men det var gott om ingenjörer denna dag och jag vart bryskt avvisad igen. Jag fick inte åka på väggbygget, det visade dom klart och tydligt. Skillnad var det när Bjarne och jag var på väg söder ut. Då var det arbetarna som var på vägbygget och dom vinkade glatt fram oss. Jag slapp i alla fall att skaka loss tänderna och började harva ute i sanden igen. Tillslut blev vägbygget lite mer obemannat så då fick jag upp hjulen på ”fast mark” och körde så sakteliga mot asfalten. Vid halv två kom den glädjande synen, asfalt. Underbart, vilken känsla. Tänk när jag gjorde förra resan så var det nästan 800 kilometer sand jag plöjde genom. Det tog många dagar och långa dagar. Otroligt när jag tänker tillbaka. Fast jag var yngre då…    😉

Ska den någonsin få tillbaka sin forna glans?   🙁

När jag kommer körande genom Ayrag, en liten by, så ser jag en polisbil lite längre fram. Dom kör av vägen och ställer sig med nosen upp mot vägen. Jag närmar mig och då kliver en av poliserna ut med en lysande röd stav och tecknar åt mig att stanna. Jag stannar och han visar att jag ska köra över på hans sida av vägen. Bara att lyda eller hur?! Det är tre konstaplar totalt och en såg ut att ha lite mer pondus, the boss. Dom ville nog inget speciellt utan var nog mest nyfikna på mig och mitt fordon. När inget riktigt hände frågade jag om dom ville se på körkortet, det gick hem. Dom ville se körkortet. Jag frågade då om dom ville se mitt svenska körkort eller det internationella. Båda skulle bli bra tyckte dom. Dom två unga tog varsit körkort och tittade mest förbryllat på mina körkort. Tror personligen inte att dom fattade vad jag visade dom, kunde nog ha varit vad som helst. Det gick en lekfull tanke genom huvudet när jag öppnade min dokument mapp en snabb ingivelse att riva fram mina Thailändska körkort men tyckte att det skulle varit både elakt och provocerande. Dom vrider och vänder på dom båda körkorten och så utbrister en av dom unga poliserna att hans chef nog skulle uppskatta en provkörning av motorcykeln, alltså en artig fråga om lov. Visst sa jag och tecknade åt ”the boss”, vi kunde ju inte kommunicera något vidare, att det var OK att ta en provsväng. Chefen vart lite förlägen men jag indikerade att det var helt i sin ordning. Han strålade upp och hade väl lite pyssel att gränsla den då den är rätt hög. Han for iväg och det syntes att han kört hoj förr. Såg väldigt stabilt och proffsigt ut. Kommer tillbaka och är riktigt lycklig, strålar kan man nog säga. Jag klantade mig, skulle så klart tagit ett kort av det och dom alla tre men så är det ibland, det glöms bort att något unikt just händer. Lämnar mitt visitkort för resan till dom och tar ett artigt och trevligt farväl med deras lyckönskningar om en fortsatt bra färd, tror jag i alla fall att det var vad dom lyckönskade mig.   😉

Tror faktiskt att mongolerna är världens i särklass mest nyfikna folk. Dom är skönt nyfikna och rättså oblyga. Det är faktiskt riktigt roligt att stanna någonstans för dom kommer gärna fram och beskådar både mig och motorcykeln. Både jag och motorcykeln får utstå massor av frågor och funderingar under vild diskussion sins emellan och även med mig. Riktigt lustigt egentligen, dom fattar inte engelska och jag fattar inte mongoliska men snack blir det. Mycket teknande så klart! Svårt att beskriva hur deras nyfikenhet är man måste nog hit för att förstå. Underbart folk på det sättet. Där emot är dom blyga när det gäller att kommunicera annat, kan just ingen engelska och då kan blygheten sätta in.

Fortsätter min långa väg mot Ulaanbaatar och anländer vid 21-tiden. Söker upp ett hotell av sämre kvalitet då det där jag brukar bo var fullt. Nu är jag i alla fall i mitt ”favorithotell”, LuxOil hotel och har ”dealat” till mig ett bra pris på 28.000 tugrik per natt inklusive garage för motorcykeln. Blir kvar här ett antal dagar då jag ska söka nytt visum till Ryssland så jag kan köra hem motorcykeln denna gång.

Dzamïn-Üüd den 25 juli 2013 klockan 20:00. Efter 8 timmar i emigrations och tullmyndigheten i Erenhot blev jag tillbaka visad. Jag saknar som vanligt något eller några dokument. Ja, vad säger man?! Ut ur Mongoliet var lätt som en dans men sedan blev det problem. Måste lasta motorcykeln på en bil som skulle köra den in i Kina. Sagt och gjort, med hjälp av tullarna så får jag så att säga en bil som ska in i Kina att lyfta in motorcykeln i. Det är en VAS Hunter med suflett på. Föraren och tullaren jagar ihop ett gäng och så lyfter vi upp motorcykeln bak i jeepen och jag hoppar in i passagerarsätet. Sen bär det iväg till emigrationsmyndigheten där jag hoppar av och jeepen fortsätter till tullen.

På emigrationsmyndigheten är det inga problem. Visum och alla papper är klara så det är en snabb och enkel procedur. När jag har gått igenom den personliga tullkontrollen så blir det till att lyfta av motorcykeln från jeepen. Varmt som bara den och hela utrustningen på så där tar krafterna slut. Ett tag kändes det som jag skulle svimma men det botades med en flaska varmt vatten. Vattnet i flaskorna här har en tendens till att bli väldigt varmt, men gott. Sedan vart det ett härligt liv runt motorcykeln och mig. Det kom och gick folk som skulle kolla och var nyfikna. Sedan skulle motorcykeln flyttas från ett ställe till ett annat utan att köras. När den sedan var på det stället så skulle den till ett annat ställe, fortfarande utan att köras. Och efter ett tag så skulle den tillbaka till ruta ett. Pusst…

Nu skulle alla dokument kollas. Tror dom var tio tullare vilt diskuterande och var nog villiga att släppa in mig men vågade nog inte riktigt, som dom sa, det fattas tre dokument. Ett av dom förstod jag skulle vara från polisen!? Kan det ha varit ett utdrag ur straffregistret, nä knappast troligt. Ja, jag vet faktiskt inte. Jag slutade helt enkelt att engagera mig när jag insåg att det skulle bli nobben den här gången också…

Någon har renoverat motorn hos den Kinesiska tullen…   😉

Sedan var det proceduren baklänges. Jag var så trött ett tag att jag hade lust att bara lägga mig ner och dö. Men det kan man ju inte göra. Då kom en emigrationstjänsteman och gav mig en flaska kallt vatten och sedan erbjöd hon mig att komma in på kontoret medans dom backade papersexercisen i myndigheten. Det var juvligt att få sätta sig och bara vila på deras kontor. Där var dom nog sex, sju stycken som diskuterade om mig och med mig. Dom var väldigt bekymrade över min situation och att jag skulle tillbaka hela sträckan på nästan 9.000 kilometer. Det var faktiskt ett trevligt gäng men dom hade inte makten att göra något åt situationen. Två satt och spelade ett brädspel jag aldrig har sett. Det hette tydligen ”jo” på kinesiska i alla fall. Blev nog sittande där i en dryg timme sedan var det att köra tillbaka till Mongoliet. Där var det passkontroll och så var det klart. Lätt som en plätt…

Nu sitter jag på hotellet och ska ta mig tillbaka till Ulaanbaatar imorgon. Det kanske blir en tvådagars vi får se. Har ingen panik och ska samtidigt kolla upp visum till både Ryssland och Kazakstan. Kanske blir det en helt annan färdväg tillbaka.

Men något tredje försök blir det såklart inte…    😉

Dzamïn-Üüd den 24 juli 2013 klockan 20:40. Har vandrat runt på ”stan” hela dagen i väntan på resesällskapet. Det finns inget längre har jag just fått veta så nu åker jag vidare på egen hand. Ja, ja, det var trevligt så länge vi var till sammans. Men OK, livet går vidare och det gör såklart resan också. Kan ju inte gärna stanna här. Mitt ute i sanden. Hela staden är som en stor sandlåda med hus i. Det är löneutbetalning i morgon så det vore skönt att komma härifrån. Dom tycker mycket om vodka och dricker i stora mängder. Mycket är sönderslaget och det är lite ”B” över hela staden, kanske inte bara den här staden. Det är nog samma lite över allt i Mongoliet.

Från mitt hotellfönster mot nordost…

Och mot nordväst…

Lämpligt djur i miljön…

Tog lite bilder när jag vandrade fram och tillbaka i stan under dagen. Något att titta på kanske…

Ena vyn över torget där man står och spelar biljard under bar himmel…

Torget åt andra hållet. I den gröna byggnaden finns en riktigt bra restaurang…

På torget bedrivs så klart torghandel. Alla varor verkar vara från Kina…

Jeepar på torget. Tror dom fungerar som taxi. Det sitter i alla fall folk i dom och väntar på något…

Mongoliskt lok…

Jag har också förberett körningen i Kina på GPS:en så jag ska hitta till både städer och hotell. Har även fått sponsor av Castrol i Höhhöt. Häftigt, dom bjuder på oljan och jag behöver bara betala för servicen. Min betalning till Castrol var önskan om bilder på motorcykeln under servicen. En självklarhet tycker jag. Har även suttit med guidboken och läst på för att veta vart allt finns och hur det ligger i förhållande till körsträcka. Kan nog bli pyssligt att ta sig fram till enskilda sevärdheter men man kan alltid söka och fråga. Eller det kanske man inte kan!? Jag får se hur jag ska lösa det, men det går säkert. Ska besöka två murar, Gingis Khans mur och den Kinesiska muren. Sedan blir det en nationalpark som ska vara riktigt häftig och heter Jiuzhaigou National Park, den stora Buddan i Leshan ska också få ett besök. Hade också velat se Yuanyang Rice Terraces men som ensamåkare kanske jag hoppar det, vi får se hur det går att ta sig fram och hur det går att kommunicera. Om vi varit två så hade dom enorma sanddynerna också hägrat för ett besök men dom ligger nord väst om färdvägen och heter Badanjilin Shamo och är sanddyner som når upp till 380 meters höjd, alltså lika höga som Empire State Building. Det hade varit något att se men det får bli en annan resa.

Mode här som där…

Det finns ett IKEA oxå…    😉

Det blir nog innehåll i resan även om man skulle missa någon av sakerna. Bara att resa i Kina är nog ett äventyr i sig. Fast jag vet ju inte ännu om jag kommer in…