Merhjul

Dzamïn-Üüd den 23 juli 2013 klockan 20.30. Jag vaknade tidigt och började den vanliga proceduren med att packa alla prylar. En jäkla härva med sladdar till alla apparater och annat. Sedan gick jag ner och hämtade motorcykeln som dom envisades med att jag skulle köra ner i garaget. Garaget var mer att likna vid en jordkällare. Ställde den på framsidan och började den traditionella vandringen med väskor och packsäck. När man är klar med packningen brukar jag klä på mig ”rymddräkten”. Den är varm och skön.

Liten restaurang på vägen från Ulaanbaatar. Man anar storleken på vildmarken i bakgrunden…

Det är en vacker miljö när det blir kulligt och bergigt. Skuggorna blir så mörka i solljuset så det är lätt att gömma sig i dom. Bara att ställa sig i skuggan så är man svårupptäckt…

Lite bergigare miljö. Vackert eller hur?!

Började rulla gårdagens väg en gång till men denna gång vart starten mellan 10 och 11 på förmiddagen. De första 110 kilometrarna gick lätt så klart. Asfalt och sedan började vägbygget och det vart grov sten med en massa vallar på vägen för att hindra, om inte oss motorcyklar så i alla fall biltrafiken från att använda ”vägbygget”. Väldigt stallpigt och det skakar och knakar i hojen. När jag tycker att jag skakat nog åker jag ut i öknen och kör vid sidan av vägbygget. Lättare? Det vet jag inte om det är men det är inget som man måste köra förbi och det rullar med jämn och lugn fart. På vallen för vägbygget kommer några hojar åt andra hållet och en vinkar glatt så jag kör mot vägvallen för att träffa dom. Det är en från Chile och fem från Malaysia som ska åka norr ut. Det är nästan bara BMW-hojar och en Yamaha 660 Tenerre. Trevligt gäng. Dom frågar om jag åker ensam och när jag berättar att min kamrat fortsatte igårkväll till Dzamïn-Üüd så sa dom att dom inte hade sett någon motorcykel där. Då vart jag jävligt orolig.

Resans hitintills dyraste hotell och dessutom det i särklass sämsta…

Läcker installation…

Män i rymddräkt…

Efter en mängd lyckönskningar och hedersbetygelser så åkte vi åt varsit håll. Jag körde ner från vägbygget och fortsatte i ökenspåren. Jobbigt är förnamnet men det rullade på i mellan 20 och 50 kilometer i timmen. Det var ju bara 120 kilometer jag skulle göra. När jag stannar för att dricka lite vatten så upptäcker jag att jag har tappat vattenflaskan. Den har så klart skakat loss och försvunnit. Lite stressande men vad göra?! Bita ihop och bli törstig.

Är det en hägring?! Nej, den satt tyvärr många mil tidigare än min upptäckt av vattenbristen…

Det är i och för sig lätt att hitta vatten i öknen. Den gröna fläcken indikerar säkert vatten, eller vad tror ni?

Efter en mängd ansträngningar och strul så ser jag tillslut Dzamïn-Üüd som en hägring i fjärran. Det kändes bra för då satt nästan tungan fast i munnen. Kör in till torget och går och köper en glass och 1,5 liter vatten. Glassen är mat idag och vatten är guld.

Ett lik av plåt men dog nog inte av vattenbrist utan av annan anledning…

Nåja, jag drar i mig halva flaskan på stående fot utanför affären. Sedan smaskar jag i mig glassen och sköljer ner den med resten av vattnet. Sedan börjar jag åka runt för att se om jag kan se Bjarnes motorcykel. Den var hur som helst inte synlig så då skickar jag ett medelande på e-post och frågar var han är. Svaret kommer efter en bra stund och då är han tydligen i Saynshand och har tydligen stannat kvar där. Ja, ni kan ta del av hans e-post i tidigare inlägg här…

Kan det här vara vattenbrist eller finns det tjuvjägare i omgivningen…

Det var en tuff dag, ökenkörning. Klockan är inte mycket, bara 21.00 men när det här är uppe ska jag knyta mig…

Han har skickat e-post till mig med följande innehåll:

Varför körde du ifrån mig ? Jag trodde  vi var kamrater som visade omtanke för varann på resan. Körde omkull i öknen på väg tillbaka. Hade ett helvetet att komma loss och få upp hojen ! Tänk om jag gjort illa mig, då hade jag väll legat där och förblödit. Det är brist på hänsyn och omtanke. Det du visar är egoism och hänsynslöshet. När jag kom tillbaka till bensinmacken vi lämnade hoppades jag att du väntande där eller hade lämnat ett meddelande. Men EJ. Om du ska få tillbaka lite respekt får du väll skriva på bloggen och tala om sanningen. Och inte skönmåla !

Vi fatta ju de där besluten i Gobiöknen tillsammans. Skyll för helvete inte allt på mig. Du försvann ju och väntade Ej på mig , i det läget vi var i håller man ihop. Jag vill att du publicerar båda mailen på bloggen.

Så, då är hans önskan uppfylld och jag kan bara tillägga att jag stannade några gånger och tittade om han kom efter mig. Det kom inget lyse bakom mig och jag körde vidare. Tycker i och för sig inte att detta är något att dryfta offentligt utan är en sak som Bjarne och jag ska diskutera själva. Men jag är inte mycket för kollektivt självmord…

Det är trevligt att ni följer oss på färden och det är också trevligt när ni skriver kommentarer. Tyvärr så är tiden knapp och jag hinner inte riktigt med att besvara dom…

Jag skäms…    😉

Saynshand den 22 juli 2013 klockan 23.00.

Resan från Ulaanbaatar till Dzamïn-Üüd som brukar ta cirka 5 dagar vart nästan fixad på en dag. Man har faktiskt dragit fram asfalterad väg nästan hela sträckan. Vägen är asfalterad 70 kilometer söder om Saynshand och i Saynshand blev det lite felkalkylering när vi tankade. Bensinen fick vi 17:30 på eftermiddagen i Saynshand. Jag frågade Bjarne om vi inte skulle stanna för dagen men han ville vidare. OK, sa jag och hängde på. Är vägen fortfarande fin de resterande 230 kilometrarna så ska det inte vara några problem sa jag till Bjarne. Då kändes dom 230 kilometrarna rättså korta. Kanske en körning på 3 till 4 timmar. Helt OK för mig också då vi når målet innan solen går ner. Vi drog vidare…

När asfalten försvann efter 70 kilometer vart jag lite frågande igen. Ska vi köra vidare eller vända, vi vet ju inte hur det ser ut längre fram. Bjarne ville vidare och jag följde med. När vi kört ytterligare 40 eller 50 kilometer började solen stå riktigt lågt och vägen försvann helt. Det började bli öken körning. Jag tog då ett eget beslut och sa till Bjarne att jag åker inte vidare. Jag vänder här och tycker du ska göra det också. Det är rent ut sagt inte hälsosamt att köra i öknen när det blir mörkt. Jag vänder här och kör för att nå asfalten innan solen går ner. Ska du hänga med?

Han fortsatte och jag vände. Jag hann faktiskt hela vägen tillbaka men det gick väldigt fort även på vägarbetena. Jag har ingen som helst lust att chansa på vare sig det ena eller andra sättet. Förra resan gick i öknen på inga vägar och det är inget jag har lust att göra i mörker. I min värld är det en idiotisk chansning. Hoppas det går bra för Bjarne. Han är vuxen och får ta sina egna beslut och därefter även reda upp den eller dom situationerna som kan uppstå. Varför så bråttom? Bråttom till vad?!

Jag vet inte vad som driver Bjarne. Men bråttom verkar han ha. Nåja, jag blir inte ledsen om vi kommer till Thailand och min flickvän på kort tid, men det får inte vara med livet som insats. Jag vill nog ta det lite säkrare och vi vet dessutom inte ens om vi blir insläppta i Kina. Det får vi nog reda på i morgon eller övermorgon. Ska bara försöka hitta igen Bjarne…

Dzamïn-Üüd är en väldigt liten stad eller kanske snarare gränsort ute i öknen vilket gör att det i stort sett bara är, eller i varje fall var, en asfalterad gatukorsning med några hus i dom olika riktningarna bortsett från vägen till gränsen som var asfalterad hela vägen, 1 eller 2 kilometrar. Mycket svårt att gömma sig i den staden…

Söndagen den 21 juli 2013 och ett break i Ulaanbaatar för att samla krafter. Krafterna behövs för att ta nästa steg genom Gobiöknen. Det är väglöst land och allt annat än lätt åkt. Fast häftigt att både göra och ha gjort. Dessutom är det som så många andra platser på jorden vackert på sitt säregna sätt.

Sista natten i Ryssland var på det här hotellet…

Hotellet erbjöd oss garage mot en smärre summa rubel…

I garaget är det andra fordon som vi delar garaget med…

Rysslandskarta över området där vi är, Krxta, fast så heter det nog inte när man kan läsa bokstäverna…

Dom vart glada av att få sitta på motorcykeln. Stor uppståndelse vid denna reservdelsaffär där Bjarne köpte färgen för sin förfalskning av nummerplåten…

När vi åker från ryska gränsen mot Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar så ser jag två skater som hoppar i vägrenen. Heter det skator eller skater? Man säger i alla fall skatter och inte skattor när det gäller oss hårt drabbade svenskar. Det får bli skater i min blogg i alla fall.

Brandbil enligt ryskdesign eller är det något annat?

Från vår sista stadsvandring i Ryssland…

Bygatan utanför hotellet…

Ryska försvaret känns stabilt…

Vacker byggnad…

Det som då slog mig är om man tar en skata från, låt oss säga Tyresö, och låter den träffa en annan skata från, till exempel Botkyrka, så borde dom kunna kommunicera med varandra. Eller hur?!

Stadspark?!

Första stoppet i Mongoliet. Vackra mjuka berg eller ska man säga kullar…

Mongolisk, troligen, stadsvapen eller områdessymbol…

Bjarne söker skor på en marknad. Han har fel storlek i det här landet…

Stadsmiljö i Ulaanbaatar…

Örnnästet?! Lite annorlunda boende…

Yamaha kusin. Yamaha’n är från landet kanske…

Och motorcykel för lagens långa arm…

Är detta den stora ledaren?!

Men vad händer om jag skulle skicka hem en av dom Mongoliska skaterna till Sverige. Skulle den skatan kunna kommunicera med den svenska skatan?! Vad tror ni? Jag tror att dom precis som vi människor utvecklar sitt ”språk” genom tidens axel och alltså blir deras språk präglat av plats och genom tidens förändring. Tror alltså att den mongoliska skatan pratar ”skat-mongoliska” och alls inte kan prata med min kära skata från Tyresö.

Då borde det här vara en av hans generaler eller kanske man ska benämna honom som just bara krigare…

Jag har löst stavningsproblemet med orden skator respektive skater, det ska heta skator allt enligt Wikipedia. Ni får helt enkelt läsa om meningen för jag ändrar den inte utan den får vara ”fel” här ovan. Däremot så kommer jag även i framtiden att säga skatter…   😉

Vi har vandrat runt på stan idag. Det var postkontoret som hägrade. Det vart nog någonting mellan 6 och 10 kilometer gång totalt. Bra för oss som bara sitter stilla på motorcyklarna att få lite motion och röra på sig. Posten hägrade för att jag skulle vilja skicka lite packning till min dotter Li. Hon älskar att få paket från mig när jag är ute och reser. Paketen består till största delen av välanvända kläder och andra attiraljer som kanske har tjänat ut för den fortsatta färden, så är det även denna gång.

Ödmjuka björkar som bugar för kämparna…   😉

Med en sådan här jeep skulle jag vilja göra resan igen…

Dammiga vägar…

Bjarne har mycket i tankarna…

Nu blev det andra tankar…Bensinstationernas toaletter är spännande…

Lättstädade ser dom ut när man gläntar på dörren…

Hoj vänn…

Shopping där man måste säga vad man vill ha, på ryska…    😉

Staden från ovan…

Hoppsan, han gick av vägen…

Mycket mat. Måste hålla koll på magen…     😉

Om inte spänningen på vägarna räcker till så kan man köpa…

Håll ögonen på vägen. Det finns gott om överraskningar…

Raka vägen om än med överraskningar som ni har sett…

Kött på väg…

Proviantering av kaffe…

Är det inte Bjarne sittande vid Vätterns strand…   😉

Nedfart till Bajkalsjön…

Jag tvättar händerna i det rena vattnet i Bajkalsjön innan…

Bjarne förgiftar det…        😉

Om ni inte tror att vi varit där så kommer ett bildbevis här…

Timmerstuga…    😉

Häftig…

Också kommer det lite husbilder utan bildtexter här…

Lördagen den 20 juli 2013 i Ulaanbaatar, Mongoliet.

Nu har vi checkat in på det bästa hotellet på denna resa. Rena lyxen och med bredband. Nu ska ni få ert lystmäte vad gäller foton. Jag ska publicera en mängd foton idag och under morgondagen. Vi samlar krafter till färden genom Gobiöknen. Det är väglöst land och alltså strapatsrikt. Dock häftigt att göra den färden. I slutet på den strapatsen får vi nästa utmaning, införseln av motorcyklarna i Kina. Håll tummarna för oss, det behövs garanterat.

Om dom inte kommer in i Kina så börjar vi köra tillbaka med allt vad det innebär med visum och liknande. En jäkla procedur rent ut sagt…

Fredagen den 19 juli 2013 och vi är i ”КЯХТА”det ligger precis före den Mongoliska gränsen. Imorgon blir det en gränsövergång någon gång vid 10-tiden. Bjarne håller för fullt på med att förfalska en registreringsskylt till motorcykeln. Det ska inte vara några problem bara dokumenten är i ordning säger hotellägaren här som dessutom talar lite svenska. Han är helt klart mongol, men en till som talar svenska här i de ryska/mongoliska området!? Han bodde i Lysekil för tio år sedan så han har glömt det mesta men har lite av vårat språk kvar i minnet.

Dagens etapp vart bara dryga 240 kilometer och alltså en tidig kväll för att ha hela dagen till gränsöverskridande arbete imorgon. Vid närmare eftertanke så är nog morgondagen inte den bästa dagen för att korsa gränsen då det kan vara helgåkare som ska över och hälsa på släkt och vänner. Det visar sig när vi kommer dit.

Orten verkar hålla militären stationerad. Mycket kaserner, militärfordon och så klart soldater.

När vi kommer till Ulaanbaatar imorgon och lägger oss på Luxoil hotell så tror jag att jag kan nå ett bredband som firman i undervåningen har. Det var det bredbandet jag använde vid förra besöket i Ulaanbaatar och det fungerade då problemfritt. Fast jag fick sitta som klistrad vid min hotellrumsdörr för att kunna nå det. Jag riggade upp lite stolar och annat så det gick att sitta någorlunda bekvämt för bloggandet. Kanske har hotellet fixat bredband i år. Någonstans i världen går väl utvecklingen i takt med vår utveckling i Europa. Det är så mycket ”smartphones” i omlopp så jag tycker det är konstigt med hur få hotell som har InterNet tillgång.

Jag kollade på GPS:en och den säger att vi har lite drygt 7.000 kilometer till Hua-Hin. Alltså, vi närmar oss. Ända smolket i glädjebägaren är kanske den kinesiska tullen. Den oroar mig lite grann. Men om man inte är med och sattsar kan man inte vinna eller hur…    😉

Fredagen den 19 juli 2013 och tiden är GMT +9.

Vi kom iväg tidigt på morgonen och körde mot Irkutsk. Bjarnes hoj har fått förgasarproblem nu. Den har börjat hacka och spotta vid ungefär samma varvtal som min gjorde förut. Vid en tankning köpte han en förgasarrengöring och hälde i tanken vilket gjorde det lite bättre. Jag misstänker att något har kommit med bensinen, vatten kanske, från någon bensinstation. Bensinstationerna kan vara långt ifrån moderna här. En del ser inte alls ut som i Sverige. Vi har försökt hålla oss till bensinstationer som ser lite seriösa ut och inte tanka från dom aldra enklaste som kör ”farmartankar” på en plan. Det valet har lite grann med att vi inte vill ha ”små” litrar när vi tankar. Vi skriver upp vad vi har kört och hur mycket hojen har dragit som en form av funktions koll på motorn och det gör att när vi ska tanka så kollar man trippmätaren och har lite känsla för att man till exempel behöver 15 liter bensin och går in på macken och beställer det. När man sedan går ut och kör ned munstycket i tanken och spolar i bensinen så stannar pumpen på 15 liter men det är långt kvar till tanklocket. Det är små litrar…

Nu är vi i Ulan-Ude och kom hit igårkväll. Vi sökte oss till hotell Marakesh som skulle ha fått Bjarnes nybeställda registreringsskylt sänd från Sverige med lite hjälp hemmifrån. Hotell Marakesh fanns inte på GPS:en och vi körde in till centrum av staden. På vägen in ligger en motorcykel under en bil i en korsning och det är fullt av folk och poliser. Där var det riktigt rörigt. Tråcklar oss förbi olycksplatsen. Jag håller koll på Bjarne i backspegeln så att inte överskottet av poliser ska vinka in den registreringslösa motorcykeln. Det är bra att det är registreringsskylt bak för det innebär att när dom upptäcker att man saknar skylt så är händelsen på något sätt redan förbi. Man kanske  inte känner för att ta upp jakten på en registreringslös hoj…    😉

I centrum är det ett stort torg med en byst av Lenin. Vanligt i många av dom ryska städerna. Människorna är lika vänliga här som hemma såklart. Vi blir underbart bemötta över allt även om dom är lite osäkra och inte kan engelska. Det brukar ibland resultera i en lite avmätt attityd tills man själv öppnar med dialog med humor. Igår till exempel ville vi ha mat på hotellet och var lite trötta på rödbetssoppan. Jag försökte med engelska och det gav ingen som helst respons. Då bad jag om papper och penna och ritade en gris. Det vart en schnitzel (eller hur det nu stavas). Den var god och vi beställde sallad och bröd till samt en rysk öl. Bra middag just före midnatt!

Hur som helst, tillbaka till det stora torget. Jag går fram till en elegant herre med en lite finnare bil och han kan några ord engelska och sätter igång med sökning av hotell Marakesh genom att ringa till någon, en sekreterare kanske?! Han ber mig ha tålamod och vänta lite på att personen som han ringde till ska ringa tillbaka med information om hotellet. Efter kanske fem minuters väntan ringer det och dom pratar, så klart ryska, med varandra. Han tar fram papper och penna och ritar en karta till hotellet. Det visar sig ligga cirka 500 meter till 1 kilometer ifrån vår position. Jag tackar för tiden jag stulit från honom och han visar genom gester att han var glad att kunna hjälpa till. Vi börjar med att åka runt torget för hotellet ska ligga ett kvarter bort på andra sidan. Vi hittar det inte och gör två varv runt kvarteret sedan går jag in i ett annat hotell och frågar i receptionen. Flickan där pratar lite engelska och säger till mig att hotellet ligger i andra köpcentrumet och är ett litet hotell som finns i grannkvarteret. Vi börjar köra ett varv till men väldigt långsamt och där, där bland alla andra skyltar står det hotell Marakesh fast på ryska så klart. Det är en huvudgata och mycket folk i rörelse. Vi hittar parkering utanför hotell entren. Bjarne går in för att fråga efter försändelsen och möter en receptionist som kunde några ord svenska!? Hon hade bott i Sverige under några månader. Dock ingen försändelse från Sverige och vi resonerar om hur vi ska gå vidare. Vänta ett antal dagar känns inte som rätt strategi då visum dagar och pengar rinner iväg utan att vi flyttar oss framåt. Bjarne säger att han tillverkar en egen registreringsskylt av lämpligt material han kan få tag i. Vid vårat hotell ligger lite vit korrigerad plåt som väcker hans intresse. Perfekt för att tillverka registreringsskyltar av är Bjarnes kommentar. Där är vi nu. Fortsättning följer troligen i kväll…

Det får bli en sida med bara foton när vi har en vettig InterNet-uppkoppling. Vi sammlar bilder i massor…

Onsdagen den 17 juli 2013.

Vi är nästan i Irkutsk, bara 100 kilometer kvar. Sitter på rummet och väntar på att kön till den allmänna duschen ska ta slut. Det är många som ska in och duscha den här tiden, alltså vi kom hit vid 22-tiden. Vi har problem att vi kör bort tid genom att flytta klockan framåt. Eländigt.

När jag tänker på vilda djur, igen, så blir jag fundersam. Vi har inte sett ett enda rådjur eller älg fast det har varit underbara förutsättningar för dessa djur. Konstigt. Men kanske det är så att dom skogsbeklädda ytorna är så stora att djuren inte behöver konfronteras med människan och hennes okuperade ytor. Kan det vara så?

En annan reflektion som jag just har uppmärksammat är att denna gång har nästan alla sträckor varit asfalterade. Tror att vi har gjort cirka 30 till 40 kilometer grusväg eller vägarbete att jämföra med mina 1.000 kilometer förra gången. Vägarna kan vara dåliga då dom har samma problem som hemma i Sverige. Tjälen, den skjuter sönder våra och deras vägar och allt hinner man kanske inte reparera på en gång. Sedan undrar jag hur det är med lastvikterna på vissa lastbilar. Låg bakom en rättså stor lasbil som hade nästan rågat höglemmat flak med stenkross. Måste ha vägt massor.

Den här bloggen kan nästan knäcka mig…   😉

Det är mellan 3 och 4 timmar om uppladdningarna går bra. Jag ska skriva och redigera texten samt gå igenom bilderna för dagen. Vilka ska jag ta med och vilka jag ska skrota. Sedan ska jag ladda ner GPX-filen för dagen och den är inte stor men tar tid att ladda upp av någon anledning.

Nåja, det är roligt att föra bloggen så det är ett kärt arbete på något sätt…

Som sagt jag måste försöka mig på att hacka mig in på bloggen för att komma åt den så det blir bara text idag också, tyvärr…