Merhjul

Ulaanbaatar den 18 juli 2011, kl 06:30. GMT +8.

Går dagen var bara rundvandring på stan. Inget märkvärdigt. Var inne i ett stort varuhus och konstaterade att det är 85% varor för kvinnor och 15% varor för män. Männen vi kan köpa skor, T-tröjor, skjortor, byxor och möjligen någon väska för resan. Resten tillhör det andra könet. Och det är mycket bijouterier, oändligt med olika kläder och oändligt med krämer och smink för att göra sig vacker.

Måste upp och se vad det är…

Ett tempel var det och dom tog inträde så jag hoppade över det. Har sett mig less på tempel i Thailand, dom är vackra men det blir lite samma sak hela tiden…

Lite färddata kan man lägga till från GPS:en, den säger följande om resan:

Total distans:                        9.226 kilometer

Maxfart:                               139 km/h

Medel förflyttning:                      55,4 km/h

Total medel förflyttning:                      32,6 km/h

Max höjd:                            1.743 m – vet inte om det var vid Uralbergen eller vid Bajkalsjön jag nådde dom höjderna. Det var riktigt högt på båda ställena faktiskt.

Staketstolpe, alá totempåle eller hur…

Med tillhörande grindstolpe. Rena vilda västern känns det som.

Idag hoppas jag få svar från dom tre transportföretagen och från Sveriges Exportråd, Swedish Trades kontor i Beijing. Jag får ta ställning till vad jag ska göra beroende på dom olika svaren. Inget är ännu uteslutet helt och hållet. Jag börjar i och för sig tröttna på att sitta fast här och skulle bra gärna vilja komma till Thailand. Den mongoliska maten passar inte riktigt mig som är köttätande vegetarian. Här är det bara kött som gäller. Kanske förståeligt när man ser omgivningarna. Tror att det är svårt att odla något här då det är ont om vatten i hela landet.

En vanlig syn som jag sagt…

En läcker skylt för vindrutan. Skulle vilja ha en sån…

Drog in till centrum för att uppsöka en Indisk restaurang som fått fina vitsord. Den låg i väldigt centralt i ett hotell som heter Imperial. Hotellet låg på en bakgård skulle man kunna säga men var säkert 5 stjärnigt. Den Indiska restaurangen höll vad den lovat. Jätte god kebab åt jag och som förrätt fick jag en sallad. Fantastiskt att få grönsaker till och i maten. Underbart gott är det. Sedan gick jag runt lite i centrum och efter det så var det bussen hem, inte långt men tar en jäkla tid. Tror man går på samma tid, i alla fall inte mycket längre tid för en promenad. Men då har man temperaturen, det är varmt. När man åker buss så är det trafik kaoset som tar tid, det är jätte rörigt i trafiken som jag skrivit tidigare. Och så ska alla försöka veja för gropar och hål i körbanerna samtidigt som man blockerar alla korsningar vid ljusomslag och så vidare och så vidare.

Behöver inga kommentarer eller hur…

Finns lite hojar här oxå. Undrar bara var dom får tag på sina delar…

Har ringt och stött på några av transportfirmorna, får se om jag fått något pris. Måste flytta mig och datorn mot hotellrumsdörren, sitter som klistrad vid den med datorn på en stol och själv sitter jag på väskbänken för att nå det lilla jag kan nå av bredbandet.

Rida börjar man med i unga år. Jag har sett småbarn på hästryggar när jag åkte ute på stäppen. Dom vallade får eller kor med sin häst och sina hundar. Idylliskt…

Ulaanbaatar den 16 juli 2011, kl 18:30. GMT +8.

Först får jag nog ta tillbaka det där med att Mongoliet är landet för att etablera hjulupphängningsföretag. Idag tyckte jag att en promenad åt andra hållet skulle kunna vara givande. Jag går kanske 400 meter så är det en marknad för både nya och begagnade bil- och motorcykeldelar. En massa småbutiker som säljer och servar allt. Roligt att vandra runt och se vad och hur dom gör. Där fixade dom stötdämpare alá minut kan man nog säga. Bilar kommer in och hänger i ena hörnet, något har pajat i det hörnet på bilen. Genast sätter dom igång och skruvar ner hjul och annat för att lyfta bort stötdämparen. Verktyg står nästan utanför varje ”butik” för att komprimera fjädrar. Fantastiskt! Billiga verktyg har dom också. Riktigt bra mejslar med genomgående klinga så det går att använda hammaren och slå på dom. 2.000 tugrik, hela 10 kronor. Och självklart finns det saker för att laga punka i punkans hemland.

Här finns det grejer för oss killar! Kul att gå och kika på sakerna…

Med sakerna här kan man nog bygga rättså många fordon plus att det finns massor av olika verktyg…   😉Lite hojprylar, IKEA för killar…     😉

Se vad jag fyndade för 7:50! Tror inte ens att jag skulle få en lapp hemma i Sverige för det priset. Men man måste självklart ha varit här för att förstå att detta är en vara som dom nog säljer flera miljoner av varje år.   😉

För nästa års punka…   😉

I övrigt har dagen bara rullat på, slöar gör jag. Klockan nio i morse, jag hade precis klivit ur duschen, så knackar det på hotellrumsdörren. Jag hade brallorna på och öppnar, där står en tjej och säger varsågod och ger mig ett fat med en tepåse, två kokta ägg och två chokladkakor. Frukost med andra ord! Jag har bott här rätt många nätter utan frukost så jag frågar henne om det verkligen är till mig. Hon svarar ja. Jag tackar och går in och sätter på vattenkokaren och får alltså en frukost på rummet. Härligt, apelsin juice hade jag köpt själv igår så det fanns också. Sedan var jag och hämtade tvätten så nu är allt utom hojkläderna, ytterhöljet om jag ska förklara närmare, rent. Det var dyrt, hon ryckte mig på 50 kronor, fy och usch!!!    😉

Jag gick dit och tog bussen hem, tror det är cirka 5 kilometer. Bra med lite motion när man känner sig slö. Det är bara det att i ett land med öken så är dagarna soliga och väldigt varma. Nätterna ligger jag under täcke.

Drick fem och du får den sjätte så vi kan vara säkra på att du inte minns någonting från kvällen. Det är ”happy hour” det…   😉

Lördag kväll! Jag köpte två mörka öl och tillverkade i vanlig ordning mitt ölglas av en PET-flaska. Här ska inte tappas något minne…   🙂

Idag skickade jag förfrågan på epost till tre stycken av fraktfirmorna som jag fick adress och telefonnummer till. Jag sökte på alla fem och hittade tre på InterNet, dom fick en förfrågan på transport av en Yamaha XT600E med alla data på höjd, längd och bredd samt vikt. Får se om dom svarar. Tyckte det var enklare än att springa runt på måndag, staden är stor och svår att hitta i. Och jag vill nog få det här överstökat så fort som möjligt. Börjar ledsna på Mongoliet, svårt att göra sig förstådd. När jag skriver att jag pratar med någon så är det så att jag kan nog prata svenska, fast det gör jag ju inte så klart, och dom svarar så klart på mongoliska. Men har vi bara löst vad samtalet handlar om så blir det konstigt nog hyfsad förståelse från båda håll. Men man frågar inte efter skruvar eller fjädrar direkt, då ska man se sakerna och peka på dom så går det säkert att hitta rätt dimension…   😉

Ulaanbaatar den 15 juli 2011. Kl 05:30, GMT +8.

Hejsan mina vänner. Ska man få något gjort så får man inte sova bort dagarna.    😉

Det är svårt att sova när man har miljoner tankar som snurrar i skallen. Det är transport av motorcykeln men också andra lösningar. Igår kväll låg jag och läste i min Mongoliska guidebok att det går att förlänga visumet med 30 dagar. Nya möjligheter öppnades upp, därför sömnstörningarna. Helt plötsligt så finns det tid.

Tidigare på kvällen satt jag och Googlade på transporter från Ulaanbaatar och hittade några olika fraktfirmor som jag tänkte kontakta för att få ett pris på transporten av motorcykeln till Sverige. Det fortsätter jag med. Här jobbar man på bredfront, många bollar i luften…    😉

Ska också skicka en förfrågan till Handelskammaren angående ATA-carnet dokumentet, den möjligheten till lösning tackar jag Johan Ö för. Går det så är jag nog skyldig honom en öl eller två. Eller kanske en helkväll i staden Baotou i Kina, han får välja själv…   😉

En morgon bild från mitt fönster. Det är häftig horisont från hela staden. Bergen tornar upp sig som mjuka kullar…

En kvälls bild med samma adress. Vad är det som händer där nere?

Å, familjen har en grillkväll. Mysigt!

Om jag åker vidare så vill jag i alla fall hitta nya däck till hojen, det börjar bli lite akut. Det innebär att jag bör hitta en välsorterad motorcykelfirma här i UB. Det måste finnas för det finns faktiskt andra hojar än dom Kinestillverkade man ser ute i öknen. Föresten såg jag en splitter ny Kinesmotor för runt 280.000 tugrik stående på en bänk i ena motorcykelaffären i Saynshand, det är runt 1.500 kronor för en sprilans ny 4-taktsmotor. Kommer inte ihåg om den var på 150 eller 200 cc, men priset är rätt eller hur. Jag kan faktiskt intyga att dom cyklarna går bra och låter friska när man ser och hör dom. Det är inga racercyklar, det är helt klart men misstänker att man ska jämföra dom med ”Briggs&Straton-motorer” som bara går och går.

Senare igår kväll testade jag den kraftiga innerslangen. Läckan var vid infästningen till ventilen (som jag förmodade) och lagningen håller inte tätt. Ska se om jag kan fixa till det under dagen. Försöka köpa en nagelfil för att rugga upp gummit lite och sedan använda den guckan jag fick av däckverkstan. Ja, ska jag vidare så måste jag hitta både slang och däck även om min slang går att laga med lite pyssel och list. Skulle vilja ha en tung rund metallskiva att placera över ventilen som tyngd när jag har limmat dit en stor lapp runt hela ventilinfästningen. Det var önskan, men får nog nöja mig med att limma den sidan som har släppt och försöka ha en ordentlig lapp som täcker en större yta. Improvisera på alla plan, så kan man sammanfatta min vardag under resans gång. Rättså trevligt faktiskt! Det blir som vanligt aldrig som man planerat men det blir…   😉

IKEA i Ulaanbaatar?! IKEA verkar för följa mig på resan…

Nu ska jag koka en kopp te till och sedan förflytta datorn till hotellrumsdörren där jag når bredbandet och kan sända epostförfrågan till Handelskammaren och Googla på motorcykelfirmor i UB.

En blomma vi alla känner igen. Fast den här snackar nog mongoliska och har nog utvandrat för länge sedan eller är den oxå bara på genomresa?!

Kl 17:00 dagen har delvis gått som planerat. Jag var på DHL och lyssnade på transportpriset för motorcykeln till Stockholm. Den frakten skulle kosta nästan 11.000 kronor och så skulle den vara framme på 3 – 5 arbetsdagar. Jag frågade om dom inte hade något långsammare och billigare alternativ för oss fattiga motorcyklister. Det är ju trots allt inte ens en halv bil vi har haft råd att köpa. En halv bil har både tak och golv, vi motorcyklister får sitta ute i alla väder och bli både nedstänkta och skitiga uppifrån, nerifrån och framifrån. Man kanske skulle kolla IQ:et, det är troligen väldigt lågt.

Nej, oss fattiga riddare hade dom inte tänkt på. Allt skulle som vanligt gå väldigt fort. Jag framförde artigt att jag skulle tänka över saken och gick därifrån. Nu kom det sig så att när jag gick till DHL så passerade jag ”Mongolian Department for Trade and Foreign Affairs”, dom fraktar så klart inte motorcyklar till Sverige men dom borde känna till fraktfirmor. Alltså går jag dit och ringer på besöksklockan. Ut kommer en vakt och frågar vad jag vill. Jag drar min historia i korta drag och säger att jag söker ett företag som transporterar internationellt. Han ber mig vänta, går in i byggnaden och stänger dörren. Jag vääääntar…

Wow, jag börjar känna mig hemma! Äntligen lite käk som jag verkligen uppskattar…

Efter en stund öppnar han dörren och ber mig komma in och vänta i entrén. Jag sätter mig i en skin fåtölj, och där blir jag sittande max 4 minuter så kommer en man emot mig. Jag reser mig upp och hälsar artigt (det gör jag alltid, öppnar många dörrar…), drar min storry igen och han ler och undrar lite grann om jag inte är rädd att åka ensam. Nej det är jag inte svarar jag och han berättar om en grupp som var på idrottsbesök som vart rånade på vägen. Ja, rånad kan jag bli i Stockholm också svarar jag. Nu ler han ännu mer och så börjar han prata om fraktfirmor.

Han räknar upp fem stycken firmor som håller på med internationell frakt, så börjar han ringa på interntelefonen och skriver upp firmornas namn och deras telefonnummer. Tuushin, Amando, BLC, Land X och Material Inpex, det är firmorna i storleksordning tillägger han. Han säger också att Tuushin ligger högst en kilometer ifrån departementet. Jag får en vägbeskrivning och sedan tackar jag artigt och säger att han har varit till ovärderlig hjälp för mig. Ut och iväg till Tuushin. Det var lätt att hitta, en stor marmorerad byggnad. Man kanske skulle ge sig in i fraktbranschen?!

In genom porten och fram till vakten, vakter är obligatoriskt över allt. Även varuhusen har vakter, ja över allt även mitt hotell har en vakt sittande i entrén dygnet runt. Drar min story ytterligare en gång, funderar på att spela in den och så spela upp den vid nästa behov eller ser det oartigt ut?! Han ringer till någon och jag får telefonen efter en kort introduktion av vakten. Gissa vad jag gör!? Jag drar storyn igen, ni ser. Nu funderar jag på att även kopiera meningen så jag bara kan kopiera in den även här i min blogg. Nu blir jag skickad till rum 405, som ett hotell, fjärde våningen rum 405. Kommer ur hissen på fjärde våningen och i korridoren finns rum från nummer 401 till 406 men 405 fattas?! Går jag vidare rakt fram i korridoren kommer jag ut i ett trapphus igen men på andra sidan trapphuset är det tydligen ett större kontorslandskap. Jag går dit och frågar en ung tjej som står närmast entrén som jag kommer in ifrån vart rum 405 är. Det är här säger hon. Det konstiga är att det var en man i telefonen när jag talade i entrén hos vakten, här var det bara kvinnor i kontorslandskapet. Också var det en repris på storyn, hon säger att chefen är upptagen, det är fredag och han är inte tillbaka förrän tidigast på måndag. Ja, ja, man vet ju hur det är med den saken även i Sverige eller hur. Fredagar är halvdagar, så och här. Pratar runt lite och det här låter lovande. Jag ska tillbaka på måndag och se om jag kan få ett pris som ligger inom min smärt gräns, max 6.000 kronor vill jag betala. Annars korsar jag den kinesiska gränsen i öknen…   😉

Blir det den här adressen jag ska besöka på måndag?!

Ut på stan igen. Jag såg en Thairestaurang också när jag gick till DHL, nu sökte jag upp den och fick en rödcurry soppa med kyckling och ris. Stark var den faktiskt också, det trodde jag inte. Det var gott, lite grönsaker och god smak, glass som efterrätt. Mums, mums och 13.000 tugrik fattigare. Ut och upp på en buss för att förflytta mig tillbaka mot hotellet. Ser en hojaffärsskylt och hoppar av bussen går tillbaka och söker. Ser ingen hojaffär, frågar en bilmekaniker som håller på att byta generator på en bil. Han pekar in i en jättebyggnad som jag tog för att vara en bank, vilket det delvis också var. När jag kommer in så frågar vakten vad jag söker. En hojaffär svarar jag och han gör tecken att dom sover, visar på en almanacka att dom är tillbaka på måndag. Nu ger jag upp, dagen har varit lång. Bussen tillbaka till hotellet och här är jag nu…

Kl 20:30 fick svar från Svenska Handelskammaren, det var inte positivt. ATA-carnet är till för utställningsföremål och mässföremål. Inget för privat bruk. Det blir nog någon form av landtransport av motorcykeln till Stockholm och flygtransport av min gängliga lekamen till Thailand. Som sagt, tillslut så vet jag vad jag behöver och då blir det om inte annat en repris nästa år, helt klart. Man blir både äldre och visare med tiden eller hur. Tänk vad klok man ska vara när man är 100 bast…     😉

Rubriken står för att jag känner mig överkörd, igen…

Ulaanbaatar den 14 juli 2011, kl 20:30. GMT +8.

Dagen har varit enkel, det var asfalt hela vägen. Nästan tråkigt nu när man började få blodad tand på terängkörning. Gårdagen hade nog kunnat se annorlunda ut om jag inte kört fel med tiotals kilometer. Som tur var dök det upp två grabbar på en MC och pekade mig tillbaka. Först visste jag inte om jag kunde lita på dom men jag vände och åkte efter dom tills jag såg ett nomadläger där några stod och skruvade med sin ryska jeep. Jag lämnade dom två grabbarna för att få en konfirmation om att jag hade varit på felspår. Visst dom pekade också tillbaka och menade på att jag sedan skulle svänga till höger tills jag kom till järnvägen.

Det här är en förstad till Ulaanbaatar, men man ser lite hur det ser ut spårmässigt. Man kör där det passar en och så är det över allt. Skit svårt att veta när man åker rätt…

Svänga till höger, vart då. Det är spår över allt, gäller att hitta ett som är ordentligt uppkört och alltså ser ut som ett huvudspår. Jag kör vidare och grabbarna ligger före mig en bit sedan ska dom vika av åt annat håll. Jag stannar och tackar dom, vart hade jag annars hamnat?!

Dom säger att det är tre kilometer sedan ska jag svänga till höger. Visst jag kollar på mätarn så jag har en aning om när det är runt tre kilometer. Det vart nog nästan fyra och en halv så ser jag ett spår som ser ordentligt uppkört ut. Jag tar det och det är dessutom ganska plant så jag står på i 70-80 kilometer i timmen. Men det var långt till järnvägen, den saken är klar.

Samma ställe men jag har vridit mig till vänster. Husbilen som kommer uppför backen var tyskregistrerad. Den gula lastbilen är rättså trött, orkar knappt uppför backen…

Sedan vart det ett felspår till men inte så långt, hamnade vid någon grind. Undrar om det inte var någon form av gruvdrift där innanför. Vakten kommer ut och säger att jag ska tillbaka tre kilometer sedan kan jag svänga höger över järnvägen men sen ändrar han sig och säger att jag ska svänga vänster för det är bättre. Sagt och gjort, tillbaka tre kilometer. Där är en järnvägsövergång och ett spår till vänster. Spåret till vänster ser litet ut men jag litar på vakten och tar det spåret. Spåret växer till sig som jag sett så många gånger förut, det blir ett stort och klart huvudspår!? Bara att gasa men här var det både kärrigt, gropigt och stenigt. Vassa stenar men jag kör hårt ändå och tänker på att nu är det nog snart punka i solnedgången. Skulle det ha hänt så hade jag nog bara rullat ut sovsäcken och lagt mig ner och sovit på plats. Vad annars! Köra på steppen/öknen i mörker, knappast.

Nådde i sinom tid till Choyr. Skönt med kalldusch igen, skitkall!!!

Sådana här små krabater kutar över vägen lite här och där. Undrar vad det är för något?! I öknen var det ett annat djur som kutade över stigarna men det var så rasande snabbt så jag hann bara se att stjärten pekade rakt upp på dom när de korsade spåret.

Imorse så var det bara att gränsla järnhästen och köra 202 kilometer på asfalt, hur kul var det!? Det gick så klart både fort och lätt. Nu sitter jag på Luxoil hotell i Ulaanbaatar och har haft min första varma dusch på massor med dagar, underbart. Nu ska jag försöka lokalisera Tullmyndigheten för att på det sättet hitta ett företag som kör transporter på utlandet. ska även prata med DHL men vill ha en konkurents prisuppgift att jämföra med.

Varnande exempel finns lite här och där. Det här är bara en så ni ska få se hur det kan gå om man är vårdslös…

Rubriken är sann. Större och mer hål är svårt att få någon stans. Är det någon som är specialist på hjulupphängningar så tror jag han kan göra sig en förmögenhet här. Bilarna skakar och skramlar sönder helt enkelt. Garanterat inte 8 kvadratmeter jämn  asfalt någon stans…

Det får vara nog för idag. Är faktiskt trött…

Saynshand den 13 juli 2011, kl 08:30. GMT +8.

Ja så har en ny dag startat. Vad ska man göra idag då?!    😉

Usch, mörkt och duggregnar. Vad blir det av den här dagen?!

Det här blir lite småreflektioner. Varje gång jag äter sallader här i landet så blir jag smalare, alltså rena tarmtömningar. Kan det vara så att man är hygienisk och sköljer grönsakerna i kranvatten?! Nåja, någon liten vitamin hann nog ut i kroppen också. Sedan måste jag säga att det smakade alldeles förträffligt efter två dagar på bulldiet. När jag satt på restaurang Sidney så språkade jag lite med tjejen som serverade, bland annat frågade jag om ”hoj-affären”, den blå dörren ni vet, har öppet som idag. Tänkte på festivalen ”Naadam” som stängde hela Dzamïn-Üüd, fortfarande stänger allt. Hon visste inte hur det var med den blå dörren men tillägger att det är en hoj-affär under restaurangen.

I det här landet verkar allt jag ska till, ligga en våning upp, så också restaurangen. Förvirrande som bara den, man kommer in i ett trapphus med en massa dörrar. Sedan måste i alla fall jag gå och känna på dom och titta in för att se vad som finns bakom den stängda dörren. Och på andra våningen där låg restaurangen. Nu är det så att jag sett mongolernas oblyga sätt i just det fallet. Dom bara öppnar dörrar och kliver på, så även min hotellvärd i, tror jag Ayrag, hon bara kom in. Inget knackande eller så. Jag vart lite full i skratt, vad hade hänt om hon öppnat dörren när man står och ska börja ”maskeraden” till motorcyklist. Alltså hel näck?! Hade hon fortsatt sin entré in i rummet?!

Plötsligt började steppen/öknen blomma. Många små gula blommor…

Det är vackert med blommor och framför allt i en sån steril miljö som steppen/öknen utgör…

Så här ser dom tillslut ut när man går närmare…

Tillbaks till ämnet. Det är nämligen så att jag inte gärna vill fortsätta utan en reservslang till hojen. Känns otryggt att sticka ut på stäppen och få en punka där utan reservslang. Inget vatten att kolla den trasiga i och så tappade jag en ventil vid första punkteringen. Det var ju tryck i den slangen, lite i alla fall och när jag skruvade ut ventilen så ”poffade” den iväg. Det var jag självklart beredd på men den gled ur min hand och som så mycket annat så bara försvann den i gruset. Behöver en ventil. Den här extra tjocka slangen som jag fick gårdagens punka på, den imponerade föga kan man säga. Men dyr var den! Skulle vilja kolla vad som har hänt med den. Är det en vanlig punka så är det OK, men det ser skumt ut vid ventilen. Det ser ut som att ventilen har lossnat eller i alla fall så är gummit som håller den på plats lös på ena sidan. Jävligt dåligt i så fall.

Behöver ingen presentation får jag hoppas…

Ja, så medans jag väntar på att affärerna ska öppna tänkte jag alltså sätt lite ord på pränt.

Jo, så är det också så att när man åker i öknen och på stäppen står bilar, små och stora, lite här och var. Det stod en när jag var på väg till Dzamïn-Üüd som hade en rullstol stående utanför sig. Jag tänkte att det kanske behövdes assistans så jag vek av från mitt spår och åkte fram till den för att se om jag kunde vara till hjälp. Det var en handikappad äldre dam i passagerarsätet och kanske hennes dotter vid ratten. Dottern kom ut och förklarade att dom väntade på ett hjul. Någon hade redan varit och hämtat ena hjulet för transport till någon gummiverkstad. Lite annat roligt är att hälften av bilarna i landet är högerstyrda och den andra hälften vänsterstyrda. Hur kan det komma sig?! Dom har högertrafik på vägarna det är bara i öknen och steppen som det är lite huller om buller.

Det var allt från morgonrapporteringen…

Jo, en till liten reflektion! Så här kan man alltså förstöra en månads semester, jag har varit ”resanden” i en månad idag. Borde firas på något sätt, man kanske skulle göra något roligt, som att ta en sväng på hojen…    😉

Choyr kl 20:30

Ny duschad i kallvatten. Om man inte vaknat tidigare så vaknar man av en kall dusch, helt klart. Men efter en dag som började med regn, jag var orolig att det skulle bli en repris, punka igår och två omkullkörningar i regn idag. Men så vart det inte. Dagen vart till slut fin, solsken och värme.

Det första jag gjorde i morse var att åka till två olika motorcykelfirmor i Saynshand för att köpa ny innerslang. Det sket sig. Dom har inte 21 tums hjul i Mongoliet. Något att tänka på för nästa år. Behöver kanske två framhjulsslangar. Det jag köpte var två ventiler, två ventilhattar i metall med uttag så man kan skruva ur ventilen. Sedan köpte jag även en liten ventilskruvmejsel, skit smart liten konstruktion som nyckelring. Det var från den första affären, sedan skickade hon mig till den andra för att dom kanske skulle ha 21 tums innerslang. Nix pix, men jag drog fram min tjocka slang och visade dom. Han tog först fram en lös ventil och sa att den kan man skruva dit istället för originalventilen. Den köptes också. Sedan såg han lite lurig ut och tog fram något och limmade helt enkel ihop slangen med något lim som var tunnflytande. Han hällde det bara i den lösa fliken vid ventilen och det satt som bara faan. Den lilla flaskan fick jag av honom, undrar om det är någon typ av ”super lim”. Verkade så när jag ser konsistensen, som vatten. Sen kom dom ut och beundrade motorcykeln. Väldigt fascinerade av en så stor en cylidrig maskin. Efter det så vart det grusvägsrace. Idag körde jag fort, trodde jag skulle hinna ända till Ulaanbaatar. Så vart det inte, fast nu tror jag att det är asfalt resten av vägen till Ulaanbaatar. Det är i alla fall inte någon lång sträcka i sand och grus kvar, det är jag nästan säker på. Har blivit rättså duktig på både sand och grusvägsåka om jag får säga det själv. Jag dundrade fram så fort jag vågade, får ju bara inte stå på näsan. Det kan bli kostsamt för min kropp och även för XT:ens funktioner. Sedan är det väldigt lite bilar i rörelse på stäppen, blir man liggande så kanske man hinner ruttna…    😉

Här kan man nog bli liggande ett tag om man skulle köra omkull…

Nu är det 202 kilometer kvar till Ulaanbaatar, lätt fixat imorgon. Sedan börjar pysslet med att hitta en transportör för hojen. DHL finns i UB, kanske skulle åka förbi dom och lyssna eller ska man försöka hitta någon annan?!

Vi får se, tror det blir i övermorgon som transportfrågan dyker upp. Sedan blir det en massa paket till Li, all min utrustning för både hojen och för camping. Den tar jag inte med mig till Thailand.

Ingen öppen restaurang i Choyr, det vart en ny påse bullar men här hade dom äpplen också, vilken hitt!!!

Saynshand den 12 juli 2011, kl 21:30. GMT +8

Det är lite ”scary” att köra ut i öknen. När jag körde från Ulaanbaatar så smög sig öknen på mig. Men när man åker ut från Dzamïn-Üüd som är en ökenstad så är det rätt ut i sandlådan. Vet inte om jag körde samma väg men hela returen var som att backa filmen. En ny punka på ungefär samma ställe!? Som tur var så hittade jag en däckfirma precis innan jag lämnade Dzamïn-Üüd och killarna där gav mig en stor burk med vulkklister från Michelin och 3 lappar att laga med. Vilken jävla tur. Jag försökte betala dom för vulkklistret och lapparna men dom bara skakade på huvudena. Dom ville inte ha något för det. Hade jag åkt utan vulkklistret och lapparna då hade jag haft 100 kilometer åt båda hållen ungefär. Skit kul vandring eller hur!?

Den här stackarn hade tappat bakaxlarna. Jag hade inte hjärta att stanna och ta kort vid bilen. Han blir nog sittande där ett tag skulle jag tro…

Tomma hjul är det gott om i Gobiöknen, här är min andra punka på nästan samma ställe. Kollade däcket noga och det satt väldigt små men vassa kaktustaggar i däcket. Tror inte det är orsaken till punkan men ändå…

Nåja, nu är jag som sagt, backad film, i Saynshand igen. Checkade in på samma hotell men fick betala 30.000 tugrik den här gången men då har jag också 3 sängar att sova i. De ni!!!

Nu delar jag alltså in natten i tre lika delar också byter jag säng tre gånger i natt så har jag fått valuta för pengarna…

En oas! Det är dit man skulle ha åkt och satt sig att läsa i skuggan av ett av träden. Undrar hur det ser ut på plats…

Mobbning! Vad har den här stackarn gjort som inte får stå tillsammans med polarna…

Bär in packningen på hotellet och duschar länge och väl. Har inte haft vatten på alla dagar i Dzamïn-Üüd. Kände mig rättså ofräsch om man säger så. Men jag ville inte stå intvålad och så gurglar det bara i duschmunstycket. Tog det säkra före det osäkra och körde med ”raggardusch” när det fanns vatten. Det är bara kallvatten, så det så. Både i Dzamïn-Üüd och här i Saynshand men oj vad skönt det var att duscha av sig ändå. Tog hojen till en restaurang som heter Sidney. Bara av en slump såg jag den när jag körde in i stan. Väldigt god mat. Har ju inte ätit något vettigt på två dagar då Dzamïn-Üüd har varit hel stängt. Har levt som vilken fånge som helst på bröd och vatten. Brödet i form av bullar, rätt så trött på bullar, men måste erkänna att dom var goda i öknen vid punkan…     😉

Nu fick jag en jätte god sallad och kykling med något konstigt namn. Kyklingen var med ris och någon form av vegetarisk massa. Nästan som syltad sallad. Gott, gott, och 13.000 tugrik för svann där men då fick jag två öl på köpet så att säga.

Inga bilder idag, nåja några ska ni få! Det är oerhört vackert i öknen men det gör sig inte på bild. Bergen jag åkte över i öknen är jätte vackra, obeskrivligt vackra. Dom ser ut som dom är slipade, mjuka konturer. Nåja, nu är Gobiöknen bakom mig och jag har bara tomhet att åka genom, inte något roligare direkt. Hoppas bara att det är torrt den här gången, vill inte ha en total film backning så att säga. Få se om jag klarar hela vägen till Ulaanbaatar eller om det blir stopp i Ayrag eller Choyr imorgon kväll. Börjar längta till Thailand och Ning. Nu går det åt fel håll och det känns lite hopplöst.

Ja, ja, en dag i taget…

Det var allt för idag…

Dzamïn-Üüd den 11 juli 2011, kl 12:00. GMT +8.

Tror jag gör på följande sätt. Jag åker tillbaka till Ulaanbaatar troligen på motorcykeln eller om jag kan sätta den på tåget. Det sista alternativet tror jag inte riktigt på, då dom inte fattar ett smack. Man kan säga att jag backar filmen, men utan omkullkörningar…    😉

En som fyndar…

En annan som oxå fyndar…

När jag är i Ulaanbaatar så försöker jag hitta en firma som kan skicka den tillbaka till Stockholm, Sverige och så gör jag ett nytt försök nästa år med ett carnet-dokument i min ägo. Detta för att cykeln är så välutrustad så skulle jag börja om är det mycket pengar i kringutrustning. Bara att sätta kick på den är en dyr historia plus all tid det tar att göra i ordning den. Min XT behöver bara lite grejor till bakre bromsoket och sedan en ny avgasventil så är den i ett ypperligt skick faktiskt. Sedan kan man alltid putsa till den lite. Kanske försöka hitta någon form av motorbågar till den så man kan ramla i leran igen utan skador. Nu har jag en förvriden fotbromspedal, enda skadan efter omkullkörningarna. Det hände i den andra vurpan. Inga problem, går ändå att använda fast man får göra som i en bil, flytta foten till den. Men frågan är vem jag ska skicka den till i Sverige då jag troligen inte är på plats när den kommer dit. Kan ju inte gärna sätta dottern Li som mottagare, tror inte det funkar. Kanske det nobla Karlskoga Hotel kan vara mottagare och den kan stå som avskräckande exempel i receptionen…     😉

En lekplats i sandlådan, praktiskt eller hur. Se killen i gungan…

Här ser man lite av smyg budismen. Väldekorerat träd…

Fernando lärde mig lite om GPS:er/navigatorer. Jag har köpt fel, svårt att erkänna men så är det. Det ska vara en som är kopplad till elsystemet och alltså kan gå med skärmen påslagen hela tiden och sedan ska man använda sig av programvarorna från open source sidan ”Open Maps”. Där finns alla världens länder och alla länder är väldokumenterade av andra resenärer. Det är utmärkta bensinstationer, bankomater och hotell. Finns säkert andra saker också men det är dom som är viktiga. Sedan vill jag ha en bra ”road book-hållare”, där man kan stoppa in standard A5 papper och vrida fram vartefter man förflyttar sig. Under den här resan har jag min ”road book” i höger byxficka, en väldigt bra lösning också. Den är dessutom oslagbart billig. Det den gör, att man stannar vid vägskyltar och studerar dom samt att man frågar och pratar med folk efter vägen. Blir i alla fall lite social kontakt människor emellan.

Det var nog här jag skulle ha bott. Ser mycket bättre ut. Idag när jag skulle duscha så fanns inget vatten, ska tydligen vara vanligt här…

Är det förberedelser för skyltfönster och dörrar…

Nu ska jag kolla min punkterade slang. Det konstiga var att den hade lufttryck när jag ryckte ut den. Väldigt underligt. Men mycket av trycket hade försvunnit så det gick inte att åka på däcket. Nu kan jag pumpa upp och kolla i handfatet, kanske bara ventilen som har fått sig en törn av allt skumpande och stötande, alltså lufttrycksförändringar av snabb karaktär.

Finns det älgar här?! För visst är det en älg eller är det någon form av stor hjort?! Någon som vet…

Tillbaka till tangentbordet kl 18:00…

Nä, det var ett litet klämhål på slangen, alltså en riktig punktering. Skicka hojen på tåget gick inte så imorgon börjar jag köra tillbaka till Ulaanbaatar om inte sandstormen som rasar nu på går imorgon också. Det är mycket sand i luften, den är alldeles gul. Om det händer när man är ute och åker, vad gör man då?! Stanna är nog en god idé, men va faan sitta där ute i ingenstans och vänta på bättre väder. Det går ju inte. Nu har man visir så det är nog OK på det sättet men sikten är begränsad. Var går stigen/spåret. Det kanske till och med sopas bort så man står i en nykrattad sandlåda av gigantiska mått. Vis av skadan så blir det en stor flaska vatten och ett gäng bullar som får åka med. Den packningen kan man ju alltid lätta på…   😉

Men så klantade jag till det hemma i Stockholm. Köpte solution och lagningssats som jag måste ha glömt. Nu har jag ingen reservslang till framhjulet, inte så bra. Ska försöka hitta en däckfirma imorgon och köpa solution så det går att lappa den slangen som jag har. Sedan får jag besöka hojaffären Saynshand. Hon har säkert en slang eller i värsta fall en reparationssats. Slangen som sitter i nu är mycket tjock så det ska mycket till innan den punkteras men det finns stora vassa saker där ute.

Det kanske tar några dagar tills jag får möjlighet att publicera återresan, vi får se…

Dzamïn-Üüd den 10 juli 2011. Kl 09:30

Det gröna på bland annat taken är krossade flaskor. Man slår sönder dom lite över allt. Hela landet är skräp och glassplitter…

Nu har jag lugnat ner mig. Vart både arg, ledsen och besviken igår när dom nobbade min motorcykel vid Kinesiska gränsen. Jag tror att det tullaren ville ha är en så kallad ”carnet”, en typ av garanti att den inte blir kvar i landet.

Här var det hur mycket folk som helst för någon timme sedan, man kan nog säga att tåget gått…

Bara en byggnad med stadens namn ”Dzamïn-Üüd”…

Jag ska under dagen kolla om det går att, snöpligt men ändå, sända hojen med järnväg till Bangkok. Nästa alternativ är att sälja den på plats och bara åka själv. Kan jag få 4.000.000 tugrik för den?! Det är c:a 20.000 svenska, en stor förlust affär, men så måste jag tänka att det är lite pyssel på hojen också. Tror att bara reservdelarna skulle kosta minst 4.000 svenska kronor och så har jag kvar nöjet att sätta dom på plats.

Lite stenöken. Här har det sjudit av liv var eviga dag utom idag…

Till järnvägsstationen. Rapport kommer…

Kl 17:30…

På järnvägsstationen råder kaos idag. Det är en storhelg här och alla ska tydligen åka till Ulaanbaatar med tåg. Mötte några utlänningar (som mig alltså) som försökte köpa biljett till UB men fick informationen att det var fullt på tågen.

Är den rysk eller kinesisk. Motorbågar har alla hojar här. Kanske något för nästa resa…

Vandrade runt lite och hittade Mongoliska Tullmyndigheten. Jag gick in där och frågade om transport av motorcykel till Thailand. Hon sa att ta den genom Kina så vill dom ha en carnet, då är det alltså det dokumentet tullarn pratade om, visste han inte vad det hette?! Sedan sa hon att bästa möjligheten är att åka tillbaka till Ulaanbaatar för där finns det fler möjligheter även inom transportsektorn. Jag överväger en returresa, kanske kan ta hojen på tåget till UB annars är det ingen jättelång sträcka i kilometer bara i dagar. Kanske tre eller fyra dagar för att ta sig till UB. Det hänger på vädret så klart, är det torrt på stigarna så är det inte så halt bara skumpigt. Fick även en bra kontakt vid deras gränskontroll, över väger att ringa henne för att kolla möjligheten att sälja hojen här i Dzamïn-Üüd fast det blir nog bättre betalt i UB skulle jag tro. Vi får se hur jag gör. Är fort farande lite deppig, satt och räknade kilometrarna genom Kina till Laos gräns. Det är inte så långt, bara 4.175 kilometer, tio dagar i sadeln. Vad är det för en hårdhuding (i ändan i alla fall…).   😉

Mitt i allt skräp och förfall så finns det väldigt vackra detaljer, konstigt…

Nu ska jag ut och äta, det blir väl kött som vanligt. Svårt att få grönsaker eller frukt här.

Kl 23:00…

Jag åt en kebab rulle alá Mongoliet, den var god och tillagades i en skåpbil, typ van, eller vad man nu ska kalla dom. Det fanns lite grönsaker i den. Sedan gick jag runt men tror att helgen är som våran jul, väldigt folktomt på torget. Man hade till och med täckt över biljardborden som står där, tre stycken står på torget och normalt så är det mycket folk runt dom. Nu kändes det som torget i Karlskoga en solig sommardag. Kanske inte får skriva så?! Nåja, så är det i alla fall. Restaurangerna var stängda och dom människor som fanns kvar stuvade in sig så gott det gick i dom ryska jeeparna, som inte redan lämnat stan, för att åka någonstans utan för staden och fira med brottning och annat. Dom kan vara ända upp till 15 personer i en sådan liten Jeep. Ibland lyckas dom inte stänga dörrarna utan någon håller bara igen den så den inte far upp vid till exempel en inbromsning, jag har sett några sådana händelser när dörrarna far upp. Dom är inte ovanliga. Sen såg jag en rolig sak, en liten Toyota svänger in på torget, när han svänger så börjar det rinna sand under bilen, det vart ett riktigt sandspår efter honom. Kan han ha varit ute i sandlådan och lekt?! Nåja, jag är inte på festhumör så jag blir kvar i stan, fortfarande lite deppig. Funderar mycket på lösningar, vi får se vad jag gör…

Mer vackra detaljer, om man ser sig omkring lite grann så kan dom finnas lite här och var. Här är ingången genom grinden till den där super krogen som jag åt på…

Går tillbaka till hotellet och lyssnar på musik, det är plåster på trasig själ och psyke. Läser lite sedan kollar jag på filmen ”Inception” på datorn. Fixade ett ölglas genom att skära en ”pet-flaska” i två delar så jag kunde njuta av kvällen två mörka öl till filmen. Man kan inte halsa mörk öl ur flaska, det är helgerån. Den ska skummas för att bli riktigt god.

Den klart vanligaste bilen är den här ryska jeepen. Den finns i tusentals och är ibland i bedrövligt skick men rullar. Här med öppen motorhuv, inte heller helt ovanligt…    😉

Jo, ensak till! Jag har gjort en förfrågan om ”carnet-dokument” hos SMC. Jag hoppa på det så jag kan åka vidare. Vi får se, det är vardag imorgon så kanske jag får någon form av information från dom. Tror det kan ta upp till tio dagar att ordna sådana dokument men då får jag väl stanna här under tiden. Det blir långtråkigt, men jag måste leva på hoppet…    😉

Nu är det slut för idag! Det tog tre timmar att få upp det här, alltså bara uppladdningen på nätet…

Dzamïn-Üüd den 9 juli 2011, kl 21:00.

Här tar resan ett snöpligt slut. Tullarn vid Kinesiska gränsen släpper inte in tvåhjuliga fordon. Hade jag kommit i bil hade det varit annorlunda, vill han på skina. Av vilken anledning är det nog ingen som förstår. Kanske maktmissbruk eller är han avundsjuk för att han inte kan göra en sådan här resa?!   😉

Gårdagens duschrum. Inget ovanför kranarna som synes…

Oxå har vi gör det själv duschen. Tyvärr är delarna trasiga så att sätta ihop den och duscha funkar inte…

Jag har tillbringat 6 timmar vid kinesiska gränsen i härlig sommarvärme i mina härliga varma sköna hojkläder. Det är salt ränder på T-tröjan. När jag sökte visumet till Kina i Stockholm så skulle det inte vara några problem. Men när jag träffade Fernando och Veronica i Ulaanbaatar, så hade dom mött någon som inte vart insläppt i Kina just på grund av att han/hon/dom åkte motorcykel. Jag tog det som nonsens men ringde svenska ambassaden i Beijing och försökte få någon form av information eller om dom kände till hur det var med den saken. Dom visste inget om reglerna men sa att jag borde kontakta Kinesiska ambassaden i Ulaanbaatar. Det var därför det vart några extra nätter där. Ni har antagligen redan läst om den cirkusen. Kontentan är att jag inte känner mig välkommen till Kina, eller rättare sagt min motorcykel är inte välkommen och jag är efter dessa kilometrar en förlängning av XT:en. Tror jag ska försöka passera genom eller runt Kina på något sätt. Det landet ska jag försöka undvika att besöka efter det här. Om tjänstemännen skapar sina egna regler och lagar då håller jag mig för god för buga och bocka. Kanske skulle ringa Kinas ambassad i Ulaanbaatar och prata med dom en gång till.

Jag ska sova på saken. Tog in på Dzamïn-Üüds lyx hotell, köpte tre nätter för 120.000 tugrik, c:a 600 kronor. Men då är det bara kallvatten i duschen, men den fungerar…

Det här blir inte publicerat idag, imorgon ska jag fylla mitt Mongoliska SIM-kort med pengar för fortsatt publicering…

Dzamïn-Üüd den 8 juli 2011. kl 23:00. GMT +8.

En hästflock på ”prärien” eller vad ska man säga. Vackert är det i alla fall. Jag har sett många hästflockar. Är det vildhästar?!

En närbild på dom ståtliga djuren…

Det var bar 227 kilometer till Dzamïn-Üüd och det trodde jag att jag skulle fixa på 4 timmar. Tjosan, vad jag bedrog mig. Det tog faktiskt 10 timmar att köra sträckan. Inga vägar utan bara vad jag skulle kalla öken. Sten och sand alltså. Inte mitt favoritunderlag med packning på cykeln, den är tung. Hade man följebil som bar packningen skulle det kunna vara roligt några timmar kanske. Nåja, ni som räknar får lägga in en framhjulspunka mitt ute i sanden. Det var i och för sig ett trevligt ställe. En kamelflock hade jag som granne och så hade jag köpt bullar och en liten flaska vatten. Felet med punkan var möjligen den lilla flaskan med vatten. Började nästan drömma om vatten innan jag nådde Dzamïn-Üüd. Nu ligger jag på mitt kanske sämsta hotell på hela resan. Rummet är rent men duschen är i delar och inget varmvatten. Men priset är fel på den standarden, så är det bara!!! Jag betalade 20.000 tugrik för rummet. Har legat på bra ställen för det priset. Det här vart fel, men jag har som sagt full campingutrustning. I den har jag något som kallas ”pocket-shower” fyller den med kallvatten och hänger upp i ”duschrummet”. Och helt plötsligt kan jag duscha…    😉

Och så finns det kamelflockar oxå, jag menar om man inte är nöjd med hästar.

Vi ska väl titta närmare på dom oxå, eller hur?! Vackra som de flesta djur. Kamelerna ser lite mer stolta ut än hästarna tycker nog jag. Någon form av aristokrati?!

Tog en sväng ner på torget, ända upplysta stället i stan tror jag. Gick runt och ville hitta en riktigt bra restaurang för att så att säga fira att jag kommer till Kinesiska gränsen imorgon.

Lite häftigt att laga punka med kameler i bakgrunden…   😉

Det vart faktiskt dyrare än hotellrummet, 21.000 tugrik. Men, wow, vilket käk. Grillade revbensspjäll från lamm med både grönsaker pomesfrittes och ris, till det tog jag en ”säsongens sallad” vilket var en stor och jätte god sallad. Allt detta sköljde jag ner med två mörka mongoliska öl, den enda ölen som jag tycker är god här i landet. I gengäld så är den ”skit god”, om man nu får säga så…   😉

En förort till Dzamïn-Üüd?!  Tänk o växa upp här…    😉

Nu ska jag sova och imorgon ska jag försöka ta mig in i Kina. Detta blir inte publicerat förrän jag har kommit in i Kina eller hur som helst inte i kväll. Har inga pengar kvar på mitt Mongoliska SIM-kort. God Natt!!!