Merhjul

Saynshand den 7 juli 2011, kl 14:00. GMT +8

Jag tog en natt till här och gjorde några små ärenden. Till posten för att skicka hem saker jag inte behöver i packningen längre. Fodret till Gorotex-stället, kartbok över Ryssland, samt guidebok över Ryssland och lite annat smått. Packningen vart 4,8 kilo lättare enligt Mongoliska postverket och jag vart 46.300 tugrik fattigare.

Kanske mitt i stan, hur som helst så är det centrum med posten bara 50 meter bakåt från min position…

Processen gick till så här. Jag frågar efter posten i hotellreceptionen, hon, ägarinnan följer mig ut på gatan och stoppar en taxi. Säger åt mig att det är för långt att gå. Kan så vara. Jag hoppar in i den skralltiga bilen som verkar vara utan stötdämpare. I den sitter, som tydligen är brukligt här, redan två passagerare. I framsätet sitter en äldre dam och i baksätet en ung mamma med sin, kanske 5-årige son. Jag hoppar in i baksätet och så säger hotellägarinnan att jag ska till posten. De e bara till å åk…

På posten är dom kultiverade. Dom säljer Jack London böcker på Mongoliska…

Först ska den gamla damen (säkert inte en dag äldre än mig) av inne bland skjulen. Taxin skumpar fram i terrängen (ingen väg bara naturmark) bland diverse diken och annat. Här är det inte höger eller vänstertrafik, här är det komframtrafik. Förstår ni då vad jag menar? Alltså man kör där det passar. Möter man någon så försöker man ta det bästa spåret, till höger eller vänster om den mötande är inte så noga, bar man får bästa spåret i terrängen…

Här ska jag in och äta…

Mätt och belåten. Det var gott fast jag gärna hade valt att äta Thaimat, mer grönsaker alltså…

Tja, det funkar men det går inte fort. Sedan blir det den unga mammans tur. Han kör henne till ”huvudgatan” och samtidigt pekar han snett bakåt och säger till mig ”shuudan” som alltså betyder post. Jag betalar 500 tugrik och kliver också av och går mot det jag förmodar att han pekade på. Då ser jag på en fasad en MobiCom skylt. MobiCom är mongoliets ledande teleoperatör som även jag har SIM-kort till och som behöver en påfyllning för att ni ska kunna läsa det här. Går in genom porten. Står helt plötsligt i ett trapphus. Läser på dörrarna om jag kan hitta någon skylt med MobiCom på. Inte på nedre planet, tar trappan en våning upp och möter en kille som ser ut som han sett spöken (det har han, han har sett mig…).

Orienterings karta över stan…

Kan det här vara en orienteringskarta över järnvägsnätet i stan?!

Jag visar telefonen och säger refill. Han far runt och snackar med folk innan för lite olika dörrar. Tillslut kommer en något äldre herre ut och säger att det är på andra sidan gatan och så säger han åt en ung kille att lotsa mig till MobiCom affären. Den ligger ett kvarter bort så det är ingen långpromenad. Han följer mig in i MobiCom affären och förklarar för den som är där att jag vill ha refill till mitt SIM-kort. Min lots ska ge sig iväg så jag tar honom i hand och tackar artigt. Sedan blir jag erbjuden en stol och får samtidigt frågan hur mycket jag vill fylla på med. Jag pekar på miniräknaren och får den. Slår fram 5.000 (alltså tugrik) och ger honom pengarna och han tar telefonen och tar fram ett kort som han skrapar fram en kod på och sedan knappar han in det i telefonen. Den ger en ljudsignal för inkommande SMS och i det står det att jag har 5.000 tugrik att ringa för.

En gatuvy, man ska se upp för hålen i gatan. Ni ser att stenen ligger vid sidan av hålet den borde täcka. Bra när det är mörkt…  😉

Tackar och går tillbaka till huvudgatan, frågar efter ”shuudan” och några pekar på ett grått hus. Jag går dit, går in genom porten. Där är det flera små butiker. Frågar i en av dom och expediten följer mig ut på gatan och tecknar att jag ska runt hörnet. Jag tackar som vanligt och rundar hörnet. En port. Måste vara innan för den. Kliver in i ett nytt trapphus men direkt till höger ser jag en symbol som ser ut som ett kuvert. Där måste det vara. In genom dörren och hälsar på expediten. Försöker förklara att jag vill köpa en kartong för att skicka hem saker till Sverige. Oj vilken kakafoni det blir där inne det börjar springa runt expediter och ingen verkar fatta någon ting. Till slut kommer en äldre dam och lägger sig i. Efter två minuter har jag ett skylt ex av en kartong i passande storlek. Frågar efter blanketten att skriva på och en sådan kommer fram också. Nu är det tillbaka till hotellet. Vet ju inte vad det heter men att det ligger på andra sidan åsen. Stoppa en taxi gör man genom att vinka som om någon kör för fort. Alla bilar verkar vara taxibilar. Jag vinkar och första bilen stannar. Tecknar åt honom att jag ska till andra sidan åsen. Han nickar och vi är på väg. På vägen vinkar en annan och han stannar och plockar upp honom också. På vägen mot åsen ligger skjulen på både höger och vänster hand, den här killen skulle in bland skjulen på vänster hand. Det blir skjulen först och sedan tillbaka ut på vägen och upp över åsen. Där tecknar jag att han kan stanna vid en liten affär. 500 tugrik fattigare igen, här går det undan. Jag var inne i den igår och kollade vad dom hade, då såg jag paket tejp. Nu inhandlar jag en rulle och går till hotellet som är granne med affären.

River runt i packningen och tar bort det jag redan har räknat upp tidigare i texten. Kartongen blir välfylld och det är bra, inget som skramlar runt i den. Tejpar den flera varv och sedan blir det snöre runt den och så fyller jag i blanketten med min dotter Li som mottagare.

Bra längd på fordonet…

En MC-affär innanför den blå dörren! Den måste besökas. Ska kolla om dom har lite bättre däck till min hoj. Men nix, det hade dom inte…

Går ut på gatan och en bil stannar och ser frågande på mig samtidigt som han säger ”shuudan”, jag nickar och frågar om han är taxi. Han nickar och jag hoppar in i framsätet. Så skumpar vi iväg. Kommer till ”shuudan” och går in med mitt välpaketerade paket. Blir om möjligt ännu mer kaos när jag vill skicka det. Efter 40 minuter och en mängd samtal och annat stohej så säger dom att jag ska åka taxi med en av postkassörskorna. Varför vet jag inte men visst jag gör vad som krävs. Vi går ut och hon stoppar en taxi och sedan åker vi till andra sidan stan. Jag får så klart betala kalaset, alltså taxiresan för oss båda, 1.000 tugrik. När vi går in i byggnaden ser jag att det är Mongoliska tullverket. Där inne tar en kvinnlig tullare och sprättar upp mitt paket och kollar innehållet sedan stämplar hon lite här och där på diverse papper och även på min ifyllda tallong. Nu får vi skjuts av en tullare tillbaka till centrum och posten med ett öppnat paket. Inne på posten får jag en rulle tejp och äran att slå ihop paketet igen. Sagt och gjort.

Lite fågelperspektiv över Saynshand. Från åsen som jag åker över för att komma till centrum…

Det är den här jag skulle göra resan med nu när jag har huvudskydd och allt för fordonstypen…    😉

Visst ser den kraftfull ut. Man skulle inte behöva veja för någon och vad lätt att ta sig fram i terrängen…

Där nere ligger mitt hotell. Det är oxå därifrån jag kom, bara rakt där bortifrån ingenstans…

Det har tagit 4 timmar att få iväg paketet från start till mål så att säga. Sedan promenerar jag tillbaka till hotellet med ett stopp för mat på en restaurang. Efter maten fortsätter promenaden förbi en MC-affär och vidare till åsens topp och en tanks samt lite fotografering. Jag skulle ha poserat med min fina pansarhjälm/huvudskydd här vid pansarvagnen, det skulle ha blivit en bra bild…    😉

Sedan åter till hotellet. Imorgon går färden mot Dzamïn-Üüd och gränsen mot Kina. Lite mindre packning, både viktmässigt och volymmässigt.

Det vart tre publiceringar på en dag. Tiden att ladda upp allt det här är lite mer än tre timmar. Inget bredband här inte och ett jäkla tålamod när det bara trillar ner hela tiden. Men mina vänner njut av det ni ser och ha det bra. Bra har jag det på något sätt…   🙂

Saynshand den 6 juli 2011, kl 19:00 GMT +8. (Sverige är GMT +2 under sommaren).

Imorse frågade min värdinna (fast konversationen är mongoliska och svar på engelska/svenska, spelar ju ingen roll då dom ändå inte förstår).

-Har du ingen mat?!

-Nä, jag har ingen mat. Tänkte söka upp en restaurang eller kafé att äta på svarade jag.

Hon tittar bekymrat på mig och säger:

-Det finns inget matställe.

Och så går hon. Efter c:a 20 minuter kommer hon med någon form av pannbiffar sallad och kokt vete. Te är deras dryck, så det kom en stor kopp sådant också. Detta av ren och skär omsorg. Jag la 5.000 tugrik under tallriken. Tyckte hon kunde få bra betalt för vänligheten och omtanken. Normalt på en restaurang brukar det gå loss på 3.000 till 4.000 tugrik för en måltid. 1.000 tugrik är c:a 5 kronor.

Ett enkelt rum men det är tak över huvudet och det känns skönt efter strapatserna…

Verkar vara kalla vintrar här, tänker på väggtjockleken…

Långsmalt rum…

Mina rena kläder är inte rena längre. Vilken skit…

Nu vet jag var jag spännderade natten. Ayrag heter samhället. Det blev känt när jag korsade ett järnvägsspår, då gick det att hitta på kartan. Något jag inte förstår är avstånden längre, det är mycket mer än dom 80 kilometer jag sa att jag kört. C:a 300 kilometer om jag har åkt ”den stora vägen” men va faan, det finns ju inga vägar bara en massa spår på steppen. Vad som är väg avgör man själv, alltså man kör där det ser bra ut och sedan kommer andra och kanske kör i samma spår och så blir det en väg…    😉

Smutsig som sin ägare…

Nu vet jag i alla fall hur långt jag har kvar. 327 km till gränsen…

Det här tror jag dom kallar ”stupa”, inte helt säker…

Det kan gå tio bredvid varandra det är bara att välja väg, he, he, he…

Alla är lika dåliga i alla fall!!!

Se hur han siktar in sig på mitt spår, den vita jeepen alltså…

Här är en av infarterna till staden Saynshand. En långtradare kör ett annat spår…

Mitt hotell, ser lite så där ut på utsidan. Helt OK inne…

Visst är det OK?!  Jag tycker det i alla fall…

Sedan är det tyvärr så att alla ska ju inte till samma plats vilket gör myllret av vägar med annan destination lite komplicerad, som sagt kompassriktning, sol eller mekanisk är egalt.

Idag var det inte via solen då den har gömt sig den mesta tiden. Sedan får man hålla lite koll på järnvägen, den ska synas någonstans till höger om mig. Då är spåret rätt så rätt. Roligt är att helt plötsligt ute på stäppen står en avståndsskylt, men det förutsätter att du åker i just det spåret!? Får mig att tänka på ”Det våras för sherifen” då alla rider in genom ”entren” till staden som ligger mitt ute på prärien. Det här är faktiskt samma sak. När man sen kommer till en stad så är det ett myller av spår/stigar/vägar eller vad man nu vill kalla dom som går in över allt. Men först står det en skylt mitt ute i ingenstans och säger att man kommit till Saynshand, men vart faan är stan?!

Ja, som ni förstår så är det lite annorlunda än hemma i Sverige.

Nu har jag tyvärr en bedrövlig uppkoppling igen. Fick inte upp gårdagens bilder men ska göra ett nytt försök. Har dessvärre en massa bilder för dagen också…

Må solen skina på alla som inte har regnkläder…

Någonstans utan för Ulaanbaatar den 5 juli 2011, kl 21:40 GMT +8.

Ja, vilken dag. Checkar ut vid 10:30 surrar packning som är nytvättad och är alldeles ren och fin. Till och med packremmarna är tvättade och så jag förstås både kropp och klädsel. Ut ur Ulaanbaatar är inte det lättaste, dom har nämligen inga vägskyltar så det är till att försöka köra på solkompassen, alltså hur skuggan faller. Det tar två timmar att köra genom stan, snacka om trafik kaos. Det är ett evinnerligt filbytande och tutande alltså riktigt kaosigt. Sedan måste jag ju stanna några gånger och fråga om det är vägen till Choyr som är nästa ”stad” eller vad man nu ska kalla det. Tillslut ligger asfalten framför mig och kaoset bakom mig, inget ont kan hända. Jag bara sitter och njuter av framfarten och vyerna. Ser att det är kolsvart himmel bakom mig men blått och fint framför. Alltså åker jag åt rätt håll. Stannar och tar lite kort på några blommor efter vägkanten, ser ut som svenska modellen. Det kanske kommer ett expertutlåtande på det.

Den här såg spännande ut, tror inte jag sett den i Sverige…

Så här ser den ut när man tittar närmare. Ser nästan ut som chili men är inte det…

Vi kör väll blått och…

Gult…      😉

Hög svenskt eller hur?!

Hoppar på och gasar iväg igen. Så tar asfalten slut och det blir ett gytter av körda stigar, huller om buller. Vart ska jag åka??? Får syn på några människor och åker fram till dom och visar upp min ”roadbook” altså orterna på både svenska och mongoliska. Pekar på ”Choyr” och sedan även på ”Saynshand”. Dom snattrar på med sin mongoliska men jag förstår att jag ska följa järnvägen som finns på min högra sida.

Följ järnvägen! Ja, jag gör väl det…

Tror att det bara är 10 kilometer någonting som är väglöst. Efter 30 kilometer så börjar det regna också, vad mer ont kan hända mig?! Kör i regn på en ny motocrossbana till ackompajemanget av åskans dån och fantastiska blixtar. Jag är inte rädd för åska och blixt men att åka motorcykel ute på stäppen och alltså sticka upp lika fint som man gör på sjön är ingen rolig känsla. Sedan blir det halt som bara den. Önskar att jag hade bytt däck till lite mer crossbetonade saker. Åker om kull så det bara tjoar om det i en lerpöl. Försöker resa hojen med packningen på, det är rökt minst sagt. Bara att stå där i leran och börja ta av en riktigt lerig packning. Gissa mina tankar…

Usch!!! Ser inte roligt ut…

Det drar ihop sig för mig oxå…

Vad mörkt och fint det ser ut. Vägen torr ännu…

En slank han hit o en slank han dit…

Packningen är bärgad, nu ska allså hojen upp i halkan…

En packväska fick sig en redig kyss och det saknas ett spänne. Jag har reserv med mig byter imorgon. Får upp cykeln och kör den till lite mindre leriga domäner och där börjar jag hänga på packningen och rikta till handtag och backspeglar. Kunde varit värre…

Hojen rest och bärgad efter vurpa nr 2…

Tid att tvätta fötterna i stövlarna. Spännande överfarter utan bro det tycker jag om…

Fortsätter på crossbanan och helt plötsligt blir det en flod som jag måste forcera. Nä, nä, den gubben går jag inte på. Kör jag omkull där då är det nog slut på det mesta skulle jag tro. Står och kollar in bilarna men dom stannar lite här och var men ingen försöker ta sig över. Jag åker tillbaka och försöker hitta något annat ställe och hittar en väg under konstruktion. Åker upp på den och kör mot floden. Men tji var det. Där fanns inget annat än flodens framfart. Ska jag vänta tills den har sinat?! Det står bilar lite här och var och alla bara väntar. Det blir nog ett halvt dygn om det ska sina i den floden. Jag bestämmer mig för att vada över och känna om det är lera och hur djupt det är. Det är i alla fall där dom håller på och konstruerar vägen så det borde vara en bra botten är mitt resonemang. Sagt och gjort ner i vattnet och det klart att det går över stövelskaften, alltså fyllda dojor och redigt strömt. Kul, kul, kul, tur det inte är vinter. Men det är hårt underlag hela vägen genom floden, om än stenigt på botten. Märker ut upp och nerfarterna som verkar bra för en någorlunda trygg överfart. Tillbaka till hojen och så är det bara att gasa. Galant!!! Jag är över!!! Vinkar till några bilar som står längre bort och väntar, tror dom fick blodad tand och försöker komma fram till min position för att göra egna försök.

Åker på vägkonstruktionen så länge det går men man måste av och åka i leran igen. Det går kanske ett par timmar i helvetet och så slår jag runt igen, inte så fort den här gången. När jag håller på att lossa packningen kommer tre damer på en motorcykel och går omkull alldeles bredvid mig. Hon som kör är i övre tonåren sedan har hon en lillasyster på kanske tio år som ser livrädd ut för mig och sedan är det en minsting på 5 år kanske. Tonåringen och jag byter kommentarer även om det är på olika språk. Hon får upp cykeln, 150 kubikaren, och alla sätter sig på. Jag vinkar glatt för deras avfärd tonåringen nickar tillbaka och lillasyrran ser mest lättad ut för att komma bort från det stora farliga monstret, mig alltså.

Hojen är bärgad. Börjar bli jobbigt det här och så tar det tid att lossa och sätta på allt igen…

Okej! Inget mer omkullkörande bestämmer jag mig för. Fotbromsen behöver riktas men det blir morgondagens mekande. Backspegeln pekar åt fanders, sliter den till rätta. Och så blir det vidare åkning i paradiset…

Mitt ute på steppen ligger en bensinmack!? Jag åker dit för att fråga om jag är på rätt ”väg” eller vad man nu ska kalla det. Rätt spår kanske passar bättre. Ut kommer en ung grabb på kanske 17 år från huset som alltså även är bensinmacken. Följ järnvägen får jag till svar, fast på mongoliska. Då kommer pojkens mamma ut och frågar om jag vill ha en kopp te på mongoliska. Det är några av dom ord jag lärt mig, alltså te. Jag visar på mina leriga kläder och säger att det blir nog svårt. Hon bara skakar på handen, inga problem med att jag är lerig. Och det är väl i och för sig kanske inte så konstigt med tanke på att hela omgivningen är en stor leråker. Kan tro att hon har sett lera i hela sitt liv. Sagt och gjort, jag accepterar inbjudan till denna, faktiskt vackra kvinna som troligen är i min ålder. Får en stor kopp te och en kaka. Smakade faktiskt underbart i allt blött och lerigt och regnigt elände. Tackar och bockar djupt. Känns nästan vemodigt att lämna deras enkla hydda när man blivit så väl mottagen men resan måste gå vidare. Kör i detta inferno tills jag ser något som ser ut som ett litet större samhälle. Åker in för att försöka hitta ett hotell. Frågar runt och tillslut så blir jag lotsad till detta enkla pang. Ingen dusch men det är mörkt ute så det får bli så här. Alternativet skulle vara tältet och det är sämre. Kvinna som har det blir jätteglad över mig och hjälper mig till rätta med tofflor, tar mina hojstövlar för att torka dom. Ja, jag blir helt enkelt ompysslad. Det får vara allt för idag…

Morgonen den 6 juli 2011.

Jo, och så en sak till ni som ringer till mig kom ihåg att jag är alltså 6 timmar före er. Jag får samtalen mitt i natten och ids inte gå upp och svara. Den eller dom som ringer på ”riktiga” tider, låt det gå fram massor med signaler då telefonerna oftast är nere i någon ficka inlindade i plastpåsar eller annat elände. Det är inte som hemma man bara rycker upp den ur fickan inte. Sedan är det ju så att jag tillbringar mycket av tiden i sadeln på min järnhäst och då hör jag inte ens telefonerna. Sedan så är nummer presentatören konstig här i Mongoliet jag kan inte se vem som har ringt.

Gårdagens 12-timmars åkning kollade jag nu på morgonen den 6 juli har resulterat i att jag kommit 80 kilometer närmare gränsen till Kina. Det är från Ulaanbaatar till gränsen c:a 700 kilometer. Undrar om vägen är ”lika fin” hela sträckan?! Ja, det ska ni få rapporterat det lovar jag…

Ännu en dag i Ulaanbaatar och den har varit fullt sysselsatt med ambassadbesök. Jag har hört under resans gång att det inte går att köra in med eget fordon i Kina. Fernando berättade om en som åkte ut ur Mongoliet men vart stoppad vid Kinesiska gränsen. Han vart alltså fast i ingenmansland. Det redde upp sig men tog några dagar. Vet inte om jag ska sätta så där stor tilltro till berättelsen men jag vart lite orolig och tänkte kolla upp det hela. Alltså en dag till i Ulaanbaatar. Ringer svenska konsulatet i Beijing och frågar dom om hur det fungerar. Det kunde dom inte svara på utan tyckte jag skulle ta kontakt med en kinesisk ambassad, det finns en här i Ulaanbaatar. Där för vart jag kvar. Dom hade öppet på måndagar mellan 10:00 och 12:00 på visa avdelningen. Jag åker dit efter tipps vilken buss jag ska ta. Bussbiljetten kostar 400 tugrik, strax under 2:50 svenska surt förvärvade pengar…

Gammalt och nytt, sida vid sida. Det tycker jag om…

Här reser man ett nomadtält, så ser alltså stommen ut…

Och så här ser dom ut när dom är påklädda…

Det här tältet tillhör en bättre bemedlad familj så klart. Annars är dom odekorerade och ser därmed väldigt enkla ut. Dock vackra eller hur…

Väl vid ambassaden blir jag inte insläppt och vakten snackar bara mongol. Jag står kvar där och vi blir fler och fler som inte blir insläppta men det konstiga är att vissa som kommer får gå in. Konstigt!!!

Stor herre och så små soldater att offra…

En mongolisk mc-polis på sin 200 cubikare…

Jag har varit framsynt och sparat telefonnumret till ambassaden så jag ringer och säger att jag inte blir insläppt och att jag har visum men vill ställa några frågor. Han ber mig återkomma klockan 16:00. Tja, vad gör man. Inte mycket att sätta emot. Strular runt lite och hittar ett stort varuhus. Där har dom en häftig camping utställning. I nomadernas land, camping utställning den var intressant. Vilka häftiga grejer dom hade. Vissa saker var våra vanliga attiraljer men dom hade rätt mycket på kökssidan. En riktigt fin väska, liten och nätt, med tallrikar och bestick samt två vanliga glas och två vinglas. Ja, det fanns lite andra små grejer i den också.

Mongoliets symbol mot en regntung himmel idag igen…

Har sett något liknande i Sverige men den var klumpig och skulle väll vara lite lyxig. Det här var bara ren och skär camping men ändå väldigt förnämlig. C:a 150 kronor och den hade varit min. Problemet är vart jag ska ha den på hojen. Nä, tyvärr, jag reser vidare utan den…

Snabb mat hak, här borde dom ha…

Drycken som jag bojkottat. Nä, det är inte drycken jag bojkottat det är företaget och deras affärssystem. Men jag är rättså ensam så det märks nog inte i deras försäljnings statestik, eller…

Sedan gick jag in på en pizzeria som jag såg på vägen till Kinesiska ambassaden, vart sugen på en pizza. Fin restaurang och jättegod tomatsallad men pizzan var som i många andra länder, fyra kilo ost och fet som bara den. Tog en med tonfisk på så jag satt och petade ut det som var gott. Vatten och kaffe sedan notan. Jag brukar göra en enkel överslagsberäkning och hade kommit fram till runt 20.000 tugrik. Det dyraste jag ätit hittills. Notan kom och var på 34-tusen någonting. Kollade den och hittade något konstigt som inte hörde till mig. På kallar servitrisen och hon tar notan till kassörskan och efter ett tag kommer servitrisen tillbaka med den och en ursäkt. Nu var den på c:a 22-tusen tugrik, en hundralapp med andra ord. Helt OK någon gång då och då. Annars så brukar jag äta för c:a 25 kronor måltiden. Det var alltså lyx, det såg jag på inredningen också. Salladen får fem stjärnor i ”Guide DanneA” och pizzan får tyvärr en överkryssad stjärna. Så kan det bli…

Här börjar villa bebyggelsen…

Nationalister här som över allt i resten av världen. I bakgrunden lite mer av villabebyggelsen, den är gigantisk…

Hoppar på buss 27 för att hoppa av vid tvättinrättningen och kommer bara någon hållplats då bussen krockar med ett härligt brak för att inte säga hur alla for omkring i den. Ingen skadad bara skador på bussen. Ut och vänta på nästa buss. Chaufförerna var inte riktigt ense om vad som egentligen hade hänt så dom stod kvar där och tjafsade när jag åkte med näst kommande 27:a. Tvätten klar och ut vänta på 27:an igen och så till hotellet för att lämna tvätten och sedan vända för att komma till ambassaden 16:00. Tiden går fort när man har roligt…    😉

Är inte det här en turkisk symbol eller är det så att turkiets symbol härstammar från tiden då mongolerna regerade…

27:an igen och snart så var jag vid ambassaden. Inga problem att komma in. Går och pratar med en person som står och delar ut ansökningsblanketter och han börjar rådfråga en kollega om hur det fungerar i mitt fall. Jag får självklart åka in i Kina, men motorcykeln, det kunde dom inte svara på. Det bestämmer tullaren. Ja, ja, det får vara hur som helst. Jag åker imorgon och tror att jag har två eller tre resdagar till gränsen. Det är inte så långt men jag vill komma på förmiddagen eller senast middagen till gränsen. Vis av tidigare gränsövergångar så vill jag ha tid. Sedan vill jag ha tid på andra sidan gränsen också. Inte kul och komma in i Kina mitt i natten och börja fara runt efter ett hotell. Min kinesiska är mycket, mycket bristfällig…

Se så dom bygger. Först gjuter man våningsplan, sedan murar man igen allt utom fönsteröppningarna, sedan klär man in huskroppen med friggolit som sedan putsas...

Tillbaka till hotellet med buss 27. Konduktören kände igen mig och fixade en sittplats på bussen. Hon tyckte nog att jag varit i farten tillräckligt. Hoppar av vid ändhållplatsen, nära hotellet och hoppar in i ett Super Market. Handlar disktrasor, ett ölglas till kvällens två köpta öl, bananer två stycken och en glass. Det vart också dyrt, strax under 50-lappen. Nu är det kväll på hotellet. Klockan är 19:00 när jag har skrivit klart det här. Nu ska det bara publiceras och bildsättas…

Ulaanbaatar den 3 juli 2011, kl 10:30, GMT +8 (är riktigt!!!)

Stod så i en guidebok som jag hade i hela en och en halv timme. Nu på morgonen åkte mina nya vänner från Spanien. Dom ska utforska Mongoliets ödemark och åker alltså väster ut för att ta sig till Kasakstan och vidare hem till Spanien. Jag är inte den enda token som far runt på motorcykel. Förutom Fernando & Veronika har jag sett rätt så många hojåkare, mestadels BMW cyklar men även tre stycken HD-åkare, dom mötte jag vid Bajkalsjöns östra sida. Sedan har jag sett en massa racer hojar, men det har troligen varit välbeställda ryssar som åker i sin näromgivning. Jag gick upp på rummet och fortsatte tvätta alla packningsattiraljer såsom sidoväskor, stora korven eller vad man nu ska kalla den, samt alla packremmar. Nu ska allt vara rent och jag blir som en ny globetrotter.

Åka hoj är ett härligt bärande på packning. Dom bodde oxå på 4:an och hade minst två vändor med bärande…

På väg ur garaget…

Så skiljs våra vägar. Kanske vi möts igen någon stans…

Ning lyckades inte hitta delar till min Yamaha XT600E därför att man har andra reservdelsnummer till den i Thailand. Troligen i hela Asien. Jag ska fladdra runt lite på InterNet och se om jag kan hitta någon sida i Malaysia eller kanske rent av i Thailand. Jag tror att E:et står för Europa och kanske även övriga västvärlden. XT:en är nästan identisk med TT600 och det är en endurohoj som jag tror det gått rättså bra för i tävlingssammanhang.

Sedan ner till motorcykeln i garaget och plockade ner den för att kolla avgasventilen. Spelet var stort men den var fortfarande fixerad i sidled. Det är viktigast! Justerade ventilspelet på den ventilen och fick hjälp av ägaren till hotellet som assisterade med att hålla ficklampan och även lossa vissa skruvar. En trevlig stor herre. Drog även om bensinledningarna då dom troligen har ställt till problem med någon form av luftficka. Tror att det är problemet med hackningar och annat elände, orsaken till varvtalsbegränsningen. Vi får se!!!

Hittade en japansk killes hemsida med priser och reservdelsnummer till XT:en. Priserna var väldigt bra så jag skrev ett mail till honom och frågade vart man kunde beställa delarna. Det gör jag av försiktighetsskäl i Nings namn och hennes motagaradress för dom tycker nog inte att vi rika västerlänningar ska köpa för bråkdelen av deras reservdelspriser…    😉

Vi får se om han svarar!?

Så här bygger man i Mongoliet. Tjock yttervägg och sedan frigolit och en ännu tjockare innervägg. Klimatet tror jag är bistert på vintern…

Landet med den blå himmelen har förändrats. Himmelen är blygrå och fuktigheten är väldigt hög. När jag gick för att hämta tvätten jag lämnat in, (som inte var klar, allt skiter sig…) så började det blåsa riktigt ordentligt och sedan började regnet. Som tur var   😉   fanns en pub inom räddningsavstånd, så två mörka mongoliska öl för det facila priset 2.000 tugrik per styck. Kan nämnas att ett kilo apelsiner eller om det nu är mandariner kostar 2.200 tugrik.

När jag var gående till tvätthämtningen lyckades jag även hitta affären till mannen som visade mig tvättinlämningen så jag var inne och skakade hand med honom, tackade och bockade väldigt artigt. Om dom säljer apelsiner i morgon när jag hämtar tvätten så ska jag köpa ett kilo till honom, mest som en gest.

I övrigt inget nytt under himmelen. Nu ska jag förtära sista biten av melonen samt äta några apelsiner och kolla på dummburken. Få se om man blir dum, det kan ni avgöra när ni läser morgondagens inlägg

Ulaanbaatar den 2 juli 2011.

Det har varit en lång, lång dag. Mycket fotvandring. Men i morse när jag skulle ut och söka både efter frukost och en tvättinrättning så möter jag ett par som bor på samma hotell som mig. Dom kom på motorcykel igår kväll vid 22-tiden. Vi slog följe till en hotellrestaurang för att förtära en frukost, i mitt fall blev det en mongolisk soppa på fårkött och pannkakor samt en kopp te. Vi vart sittande och talade med varandra rättså länge. Dom skulle byta bakdäck på sin motorcykel, dom åker två på en BMW.

Vid frukostbordet på ett annat hotell…

Efter kanske en och en halv timme så skiljs vi åt för våra olika uppdrag. Jag frågade killen i receptionen om han visste var jag kunde få mina kläder tvättade. Hans första reaktion var att han inte visste någon tvättinrättning, men när jag hade gått ut kom han springande efter mig och sa att han kände till en. Han bad mig komma med in igen och där ritade han en karta.

Den oersättliga kartan. Till mycket hjälp i sökandet…   😉

Jag vandrar stan, huvudgatan i stort sett till slutet, och tillbaka ett par gånger letande efter ”Metro Express Wash”. Frågar folk som pekar åt höger jag går åt höger och när jag börjar ge upp och frågar nästa pekar dom åt vänster. Så håller det på i stort sett hela dagen. Jag går in och frågar i butiker, samma resultat ibland åt höger och ibland åt vänster. Kan det vara den berömda Thai-mentaliteten, man ska inte förlora ansiktet och därför pekar åt något håll istället för att erkänna sin okunskap. Det är lite buddistiska drag här i landet, inte på långa vägar så utpräglat som i Thailand så klart. Men jag har sett någon form av litet tempel på en bergs topp och lite dekorations band på träden som exempel.

Barn tycker om vatten över allt i hela världen…

Vid busstation är det minst sagt liv och rörelse.

Busstation i en annan vinkel. Spännande eller hur…

Hur som, tillbaka till storyn. Kommer in i en sko och väskaffär, mannen som har den börjar frenetiskt ringa runt och till slut så låser han affären och lotsar mig till ett, som dom kallar det, ”Super Market”. Där börjar han fladdra runt lite konstigt och pratar med expediter både hit och dit. Jag trodde han hade förlorat spåret så att säga. Till slut tar han ut mig och säger åt mig att sätta mig och vänta på en mur utanför. Han visar på sin klocka att vi pratar 15 minuter och sa drar han sin väg. Jag kan inte sitta stilla så jag vandrar runt i ingången till ”Super Market” eller som jag skulle vilja säga ”livsmedelsbutiken” och helt plötsligt ser jag att det står ”Metro Express Wash” på ett litet stånd i butiken. Jag går dit men det finns ingen på plats så jag ställer mig där och väntar. Vad händer, mannen kommer infarande och ger mig en flaska vatten sedan försvinner han igen!? Han pratar bara mongoliska och därför fungerar inte våran kommunikation.

Så här ser ingången till ”Super Market” ut. Att det ska finnas en inlämning för tvätt är mycket svårt att se…

Detta är ”Metro Express Wash”. Svårt att hitta är bara förnamnet men trägen vinner…     😉

Nåja, efter kanske 15 minuter dyker en flicka upp och öppnar ståndet. Vi pratar lite priser och tid. Sedan frågar jag hur länge hon  har öppet. Till klockan 20:00 är hennes svar. Inga problem, klockan är 16:00 och jag har tre kilometer till hotellet för att duscha och hämta alla kläderna. 17:30 är jag tillbaka och lämnar in byken. Det blir ytterligare en natt då tvätten är klar i morgon kväll vid 18-tiden. Det gör inget, jag går in i Super Market som jag tycker är en välsorterad matvaruaffär. Köper en svamp att tvätta packväskorna med och en lite kraftigare borste så man kan borsta av motorcykelstället. För nu ser man ut som flugornas herre med inälvor och vingar spridda över hela jackan och delar av byxorna. Det blev en påse bröd, två mongoliska öl (en mörk och en ljus) samt en kvarts melon och tepåsar. Vattenkokare på rummet.

Villa kvarteren breder oxå ut sig…

När man är ung duger inte bron som jag går på. Man måste söka utmaningar och spänning i livet…

Det är ju så att när man börjar dagen med nytvättat visir och har bra sikt så nog faan kommer någon jätteinsekt farande och hamnar mitt i synfältet, splashh. Tänk att sådant kan hända mig nästan varenda dag. När han eller om det nu är en hon har förpestat sikten för mig, då är det som att det inte finns fler. Inga fler den dagen i alla fall. Hur kan det vara så?!

Så här kan småbutikerna se ut. Allt skrivet på mongoliska vilket är helt oläsligt för mig. Sökandet efter tvättstället var in och ut i massor av sådana här små butiker…

Ska försöka nå mina spanska vänner för en middag på tre…

Detta publiceras senare i kväll…

Mina spanska vänner, Fernando och Veronika fick jag inte tag på och tjejen i receptionen fattar inte ett dugg. Nåja, vad är det man säger, bra man reder sig själv (så tycker jag nog inte riktigt…). Jag drar ut på stan, tänkte hitta ett ställe där mongolerna käkar. Springer in på bakgatorna utan större resultat annat än dessa så kallade ”Super Market”, alltså livsmedelsaffärer. Dom finns över allt, det är inflation på sådana. Något det är gott om också är hotell. Massor av hotell!? Kan det verkligen vara någon beläggning över huvud taget eller är dom nöjda med 5% på årsbasis?! Som tur var inte mina problem…   😉

Litet mysigt hotell! Hur många rum kan det få plats i den här byggnaden?!     😉

Vid buss stationen, där hittar jag ett matställe. Tittar in och det sitter bara mongoler. Jag går in och fram till tjejen vid kassan och börjar min teater. Tar en meny, blundar och pekar på något. Hon blir förlägen, men jag frågar OK? Hon nickar jakande och sedan vill jag ha sallad, det förstår dom. Inga problem, hon pekar på en sallad, den dyraste och jag accepterar den också. Dricka fixade sig inte riktigt, jag var sugen på vatten men det vart iste från Coca-cola Company. Brukar försöka välja bort allt som det står Coca-cola Company på men ibland får man ge sig. Potatissallad och någon kötträtt med ris och stekt ägg ovanpå med mongolisk smak, gott, mycket gott. Blir en retur imorgon kväll men en ny rätt. Hela kalaset gick på skrämmande 4.800 tugrik, tror att det blir runt 25 spänn. Prisvärt…   🙂

En av bakgatorna. Eller i alla fall inte huvudgatan så att säga. Hela staden verkar vara under konstruktion på något sätt…   😉

Slutrapporterat för idag…

Ulaanbaatar den 1 juli 2011, kl 22:30 GMT +6.

Från mitt hotellrumsfönster i Gusinoozersk, sista natten i Ryssland. Detta är alltså centrum…

Jippi, jag har tjänat en timme! Morgonen var som alla andra mornar. Ett jäkla släpande på packningen. Det är tre tunga kollin plus ryggsäck och hjälm. Jag har oturen att alltid få rummen högst upp, någon hiss har jag inte sett sen jag klev av båten i Helsingfors.

I Ryssland, om den här visar på hotell…

Är då det här hotell för oss med ont i ryggen och ändan, eller är det hotell för människor med ont i huvudet eller man kanske rent av måste ha migrän…

Men man får se det som lite rörelseträning efter att ha suttit både stilla och obekvämt en hel dag. Kan man få sittsår?! Finns det eller är det bara när man ligger man får sår, liggsår?! Ja hur som helst så fick jag allt på hojen och drog iväg som vanligt. Tankade rubel i en bankomat för framtida växling till tugrik som är Mongoliets valuta. Vet ju inte var det finns bankomater i Mongoliet, i Ulaanbaatar finns det men jag behöver bensin på vägen. Hittar ett kafé efter cirka 60 kilometer och alltså bara 40 från gränsen. Liten trevlig stockbyggnad som låg utslängd på slätten. Den såg rättså ny uppsatt ut och var dessutom det billigaste och bästa stället hitintills på resan. 100 rubel för stor soppa och två brödbitar samt en kopp te. Dom vart väldigt intresserade av mig och min resa. Tog fram en gästbok som jag fick skriva i, som tredje person.

Mycket vackert på insidan. Där tog jag tyvärr ingen bild. Rättså tomt runt om som synes…

Ägarinnan fick bråttom ut när hon såg att jag fotade byggnaden. En lins lus med andra ord…

Sedan var det raka vägen till gränsen och allt pappersarbete. Vilken härlig byråkrati det finns. Sex timmar så åker jag in i Mongoliet. Pusst!!!

Lite öde mark i olika väderstreck. Man ser dom trädbevuxna topparna. Vackert eller hur…

Oerhört gott om plats för den som känner för att bli nybyggare, eller kanske jordbrukare…

Det sägs att det är landet med blå himmel, stämmer rättså bra när man ser på bilderna, eller hur…Lätt att köra om. Man har bra sikt så att säga…    😉

Rundar en väg krök och där finns både bank och telefonförsäljning. Det blir penningväxling, 8.430 rubel ger mig 370.920 tugrik. Svårt att få något grepp om sådana här monopolpengar tycker jag. Sedan gick jag in i dörren bredvid och skaffade ett SIM-kort till mobilen. För information så sa han att det kostar 100 tugrik per minut att koppla upp sig mot InterNet. Jag tankade för 70 minuters surfning, borde räcka.

Kameler!? Hade faktiskt inte en aning om att dom fanns i Mongoliet oxå…       😉

Sedan bar det iväg mot Ulaanbaatar, drygt 320 kilometer. Man kan väl säga som så att Norrbotten är tätbefolkat. Vilka enorma vidder. Nästan bara gräs. Det här måste vara paradiset för hästintresserade. Slätt gräsbevuxet och oändligt. Lokalbefolkningen rider, även inne i byarna. I övrigt så springer det hästar, kameler, kor och får lite över allt. Skor man hästarna i ett sådant här land?! Kan ju inte behövas, det är ju mjukt underlag över allt. När jag kommer in i Ulaanbaatar blir jag full i skratt. Åter igen en motocrossbana, kanske 10 kilometer lång med fordon i båda riktningarna och huller om buller. Alltså inte vänster eller högertrafik utan man vejar och kör som man tycker. Det är säkert 100 meter brett så det är en sabla röra av fordon som kör åt samma håll och även som man möter, rörigt är bara förnamnet. Sedan dammar det så jävligt så det var svårt att se något emellanåt. Det är en ståndsmässig entré till en stad eller hur!? Kör några kilometer med asfalt (självklart med jätte hål i) under hjulen och där får jag se ett hotell som såg bra ut, det är här jag bor i två nätter till att börja med. Ska försöka hitta något ställe att tvätta kläder på imorgon. Ska bli fin till Kina…   😉

Gusinoozersk den 30 juni 2011, kl 22:15 GMT +7 (tror jag).

Fin plats för lite service och uppsnyggning. Tvätta packväskor och remmar samt lite av min personliga utrustning…

Avklädd…Lite renare, men man blir faktiskt fortfarande smutsig om händerna när man tar i dom…

Dax att dra vidare…

C:a 100 kilometer till Mongoliet. Här är det upp och ner vända Sverige, det är gräs nedanför berget och på toppen är det träd. Med andra ord omvänd trädgräns. Tror det börjar bli stepp här. Fick ett fint rum för kanon pris tack vare att jag frågade några poliser i en bil vart det fanns ett hotell. För andra gången under resan så lotsar dom mig, i det här fallet bara 250 meter, men en då. Jag går in i receptionen och försöker förklara att jag vill ha ett enkelrum. Hon skriver 600 på en lapp + 100 för motorcykeln. Är det dusch på rummet frågar jag genom min vanliga teater. Då åkte priset upp till 2.000 rubel. Får jag se rummet är nästa pantomim. Visst hon skickar upp mig med en städerska och det är två rum, hall och stort badrum, det är OK för c:a 500 svenska kronor. Rummet ligger på 4:de våningen utan hiss så på vägen ner bestämmer jag mig för att pruta bort 100 rubel för motorcykeln. Döm om min förvåning när jag kommer ner och poliserna står i receptionen och receptionisten säger till mig att rummet kostar bara 1.000 rubel och motorcykeln är gratis…   😉

Tack polisen!!!

Vad står det på berget?

Jaha, klart som korvspad, eller hur…

Jag ska publicera gårdagens skriverier och tisdagens bilder men dom hamnar på en egen sida.

Torget jag går över för att komma till affären. Detta är centrum i Gusinoozersk. Pråligt eller hur…    😉

Sedan får vis se hur jag gör i Mongoliet. Stannar jag i Ulaanbaatar så blir det SIM-kort till telefonen och rapporter. Om jag inte stannar i Ulaanbaatar utan gasar på med min tickande bomb till Kina så får ni vänta tills jag är inne där och har lärt mig så mycket kinesiska att jag har ett SIM-kort där. Det blir lite hipp som happ kanske…

Till Ning! Det är samma sak i hela världen. En underbar idé för den som startade affärerna. Vad är det för fel på diskmedlet Yes till exempel…    😉

Och ett ord på vägen…

Om man inte gör det man vill göra, när ska man då göra det…  J      Den vise DanneÅ

Bajkal den 29 juni 2011, kl 23:30 troligen GMT +7.

Mina kära vänner och alla som jag känner, det där med tiden i det här landet är galet. Varje kväll när jag checkar in någonstans så förlorar jag en timme. Sanslöst, hur går det till?!

Hmmm… Bilderna kom i lite fel ordning. Det här ska tillhöra texten längre ner…    Ja, ja, ja…

Yamaha Center i Irkutsk. Ett fantastiskt ställe, helt i klass med Yamaha Center i Haninge som gjorde så jag kom iväg på den här resan. Stort tack igen…

Här lyser flitens lampa och inga problem är olösliga…

Låt oss gå in och se vad dom gör med min motorcykel…

Här fattas det grejer, bromspads och glidbult är borta. Vad gör man då?!

Jo, rätt man kan klara vad som helst. Se bara här…

Med lite verktyg och fantasi så klarar man nästan vad som helst. Kolla in det här…      😉

Här tillverkas bromspads till XT:en från några bromspads till något annat fordon, vilket vet jag inte men dom kostar 2.200 rubel i alla fall…

Så ja, nu börjar det likna något. Ska bara ta lite till här…

Sitter som gjutet, som man säger. Fantastiskt eller hur…    😉   En eloge till snubben, jag stoppade 100 rubel i näven som han inte ville ta emot först, men…   Sedan gick jag upp på kontoret och betalade för allt, 2.900 rubel. Tackar och bockar! Ut på vägen igen…    😉

Nåja, det är bara att acceptera. Nu ligger jag två timmar före Ning. Ringde till henne och det är tidig kväll hos henne och här börjar nattklubbarna öppna…     😉

Påslakan av rysk modell. Vore något för Karlskoga Hotel. Tänk vilken tid det skulle ta att få in täcket i det där lilla hålet…

Skämt å sido. Bor på ett litet trevligt hotell som ligger på stranden till Bajkalsjön. Åt en utsökt måltid bestående av sallad och fisk med stekt potatis. Utsökt med utsikten! Självklart vart valet fisk med den jätte sjön utan för dörren. I morgon ska jag göra lite morgon toalett i sjön, tvätta ansiktet och händerna i sjön när jag vaknar. Häftigt att ha gjort det!

Min första blick över vattenspegeln i Baikalsjön…

Sitter och väntar på maten och ölen…

Det här är ”panget”, kanske inte det lyxigaste när man ser till standarden men en enastående placering…

Ingen dålig placering, fast lite vandrarhem över boendestandarden. Mycket god mat och jättetrevlig personal. Rekomenderas…    😉

Ning vart lite putt på mig när jag sa att jag kanske gör den här resan en gång till men med en bättre motorcykel. Hon påstår att jag lovat henne att det bara skulle bli den här gången, men när jag pratade vidare med henne så är mitt ord att det var bara den här gången jag skulle göra det ensam. Så finns det någon intresserad själ där ute som vill gör om det här med mig nästa år så tar jag emot intresse anmälningar, tror jag. Jag har inte passerat mer en ett land men det är trotts allt halva resan…

Dagen blev snabb förflyttning till Irkutsk för att grabbarna igår hade ringt och bokat reservdelar till min bakbroms (saknade den många gånger…). Delarna skulle finnas på Yamaha Center i Irkutsk på något som heter ”Traktoriagatan”, eller någonting liknande. Jag hittade inte till Traktoriagatan och folk pekade en hit och en dit.  Jäkla farande fram och tillbaka! Tillslut så såg jag en affär med motorcyklar av alla möjliga märken. Jag travar in och frågar tjejen som jobbar där om Yamaha Center. På dålig engelska så säger hon att den ligger på andra sidan stan. Pust!!! Hur gör man då?! Hon far ut ur affären och kommer tillbaka med en snubbe. Vi presenteras och han säger att han kan lotsa mig till Yamaha Center. Sagt och gjort, han och jag går ut, jag till min tickande Yamaha XT600 och han till sin senaste Victory hojen. Jag tycker inte den är vacker men visst väcker den uppseende, helt klart! Han lotsar mig ovetande om att jag saknar en broms. Det går undan mellan bilarna, men jag har inget val, bara hänga på. Jag var svettig när vi kom fram, helt klart!

På Yamaha Center hade dom inte hört eller fått något samtal från någon verkstad i förrgår (eller var det igår?!) Konstigt! Jag försöker förklara att det ska vara på Traktoriagatan utan någon framgång. Hur som helst så är det en äldre man på plats som tar sig ann uppgiften och gör ett par bromspads och fixar till en skruv också. Det är en kraftig U-balk som städ, vinkelslip, slägga och kraftig fil som utgör verkstadsarsenalen. Utgångsmaterialet är ett par större bromspads som ska anpassas till mitt bromsok. Snyggt! I Sverige så hade man sagt, tyvärr vi har inte den delen. Här tillverkar man den på plats!!! Honnör och applåder är bara förnamnet på vad jag skulle vilja ge dessa människor. Dom bara fixar det…

Det här blir inte publicerat idag. Kanske imorgon, det beror lite på hur resan utvecklas. När åker jag in i Mongoliet, imorgon eller i övermorgon. Vart ska jag bo första natten, Ulaanbaatar kanske. Vi får se, texten är i alla fall producerad…

Måste ju få med bilderna, det trasslade så mycket med uppladdningen eller om det är uppkopplingen till nätet. Vem vet, nytt försök…Inget speciellt, fälten röda av blomman som jag lärt mig namnet ”rallarros” på. Vackert med röda fält…

Dom tre grabbarna som hjälpte mig står runt hojen, sedan är det tre nyfikna mongoler till vänster. Han med mössan ville provsitta och lyfter benet rak upp i luften vänder runt och gränslar hojen. Häftigt vig…

Spexa tyckte dom om. Det dom gjorde var att skruva fast bromsoket bak så det inte låg och slog i alla gupp. Rätt nervöst och troligen hade det gått sönder av fortsatt motorcross…

Klart för avfärd och en grupp bild före den. Tack grabbar…   😉