Merhjul

Och det i dubbel bemärkelse. Motorcykeln har fastnat i Kina. Den verkar inte komma någonstans annat än möjligen tillbaka till Ulaanbaatar i Mongoliet. Jag har fått den trevliga informationen att Kineserna ser den som riskgods för att den har en motor!? Brukar inte motorcyklar ha motor i Kina? Och till det så undrar jag hur man handskas med gods inne i landet. Man kan alltså inte skicka motorcykeln till Xingang i provinsen Tianjin, det tillåter inte tullen där!? Har man en tull inne i landet?! Ja, jag förstår mig inte på Kinesernas lagar och regler, det är helt klart…

Jag har börjat räkna på vad en ny XT600 skulle kosta mig i pengar. Själva köpet är c:a 25.000 surt förvärvade kronor. Till det kommer den utrustning som jag tycker den ska ha, så som pakethållare, centralstöd, stor tank, ställning för sidoväskor och motorskydd. Till det så vill jag nog att den har en kick om elstarten skulle få för sig att lägga av. Det är nämligen inte lätt att rulla igång en encylindrig 600. Är man då dessutom ute i Gobiöknen så tror jag det är omöjligt. Min hade dessutom rostfritt avgassystem och ljuddämpare. Vad jag skulle vilja sätta på den om den kommer tillbaka är en bättre och bekvämare sadel. Nåja, det är ungefär lika mycket pengar som motorcykeln i sig, till det kommer arbetstiden. Det ligger många timmar bakom skruvandet. Med en ny hoj så vill jag nog kolla igenom lite lager dessutom.

Det känns som att ett andra försök håller på att gå upp i rök…

Men min vän Börje sa att han kunde tänka sig att åka och hämta den, undrar om han menar allvar?! Det skulle kunna vara en lösning och han skulle dessutom få en trevlig resa på välordnade vägar genom det som är kvar i Mongoliet och vidare genom Ryssland. Om det skulle bli så så tror jag att jag skickar reservdelar till ”min” mekanikervän i Kurgan. Mr Alexander skulle då kunna byta avgasventilen på vägen tillbaka och Börje får lite tid att kolla in en Rysk stad lite bättre.

Det andra mörkret är det som sänker sig över Sverige med sjunkande temperaturer och för mig även sjunkande humör. Det känns så rackarns dystert när det är mörkt och kallt. Man drar in huvudet och halsen i jackan så gott det går och ser nästan ingenting. Som att åka motorcykel i regn…

Jag var förbi Motormännens butik och dryftade mina problem med motorcykeln. Dom skulle undersöka om det finns någon hjälp att få. Om inte det går så vet jag inte vad jag ska göra…

Hjälp…

Nu har det hänt! Motorcykeln åker tillbaka till Dzamïn-Üüd i Mongoliet för att få någon form av tullhandlingar. När dom är klara så ska den gå tillbaka till Beijing i Kina och där ifrån till Xingang oxå i Kina. Xingang är hamnstaden i provinsen Tianjin. Tänk att den är i Dzamïn-Üüd igen. Det var där jag fick vända om efter att ha nekats inträde i Kina. Från centrum i Dzamïn-Üüd till kinesiska gränsen är det cirka 1 kilometer. En liten stad i Gobiöknens sandhav. Om det inte skulle gå den här gången så kan ni mina kära vänner få hyra min motorcykel när ni reser till Mongoliet. Flygfrakt är hotfulla $3000 och uppåt. Inte speciellt intressant för någon annan än flygbolaget…    😉

Hemma igen. Fattigt och eländigt! Men hur gör man för att få pengar?! Jo, jag som är en ärlig människa får tyvärr valkar i händerna och ont i ryggen när jag ska tjäna dom. Fast jag sover gott på nätterna…

Nu ska det alltså jobbas i c:a tre månader för att sedan åka tillbaka till Thailand och Ning för att rymma från dom kallaste månaderna. Sedan blir det åter igen en retur för att tjäna mera och sedan försöka mig på en ny hojresa till Thailand. För hoppningsvis så ska jag veta vad jag behöver i dokumentväg och framför allt att motorcykeln har kommit till Sverige för en omplåstring.

Har dessutom blivit varnad för att det kan vara lika svårt att komma in i Laos. Det är något jag ska ta tag i oxå. Skall kontakta ambassaden, eller rättare sagt konsulatet, på Stora Essinge och höra vad dom vill ha för papper på min tvåhjuling.

Det kanske är så ofritt i världen så att det inte är möjligt att genomföra en sådan här resa? Vi är ju bara på 2000-talet och utvecklingen går i snigelfart. Samtidigt så känns det som att oroshärdarna  i världen bara blir fler och fler. Stackars mina barn, dom kanske bara kan resa till något av våra grannländer när dom blir äldre. Skamm den som ger sig, jag ska i alla fall försöka att genomföra den här planerade resvägen. Kanske det kan bidraga till en bättre och öppnare värld när dom ser att det inte är stök med resenärer.

Jag åker hem den 15 september. Åker och åker, flyger gör jag så klart. Alltså lämnar jag den tvåhjuliga tillvaron för att sätta mig bakom bilratten igen. Helt plötsligt ska man köra med stödhjul! Inte nog med det, man ska börja köra på höger sida oxå. Gäller att tänka sig för dom första dagarna.

Mina senaste två hjul har varit min 130 cc Kawasaki. Inte riktigt samma sak som Yamahan. 60 kilometer är tröttsamt…

En av många vackert blommande träd…

Fällorna brukar vara när man kör ut i trafiken som från bensinstation eller parkering. Annars brukar jag nog kunna hålla mig på rätt sida. Konstigt nog så känns det lättare att gå över till vänstertrafik, hur det nu kommer sig.

Den ena av dom ”handgjorda” floating market som nu finns i Hua-Hin…

Hästar trivs vid vatten…

Dom här ”pinn hästarna” verkar kommersialiserade, eller…

Jag har sett lite roliga saker här i Thailand, bland annat en dag när jag gick på stranden så spolades en stor manet fram och tillbaka av strandvågorna. Den var cirka en halvmeter i diameter och härligt blå. Efter ett tag så lyckades den ta sig ut så pass bra att den kunde simma sin väg. Det var en imponerande syn att se den kämpa för sitt liv. Man får en känsla av att den har både hjärna och medvetande när man står så som jag gjorde och studerade dess desperata försök att komma ut på djupt vatten. Tyvärr så hade jag inte kameran med mig men sköt några bilder med mobilen. Fast på respektabelt avstånd…

Jag försökte på tala för vågorna att göra ett uppehåll så jag kunde ta en bra bild. Det sket dom i…

Upp och ner, men man ser den vackra blå färgen. Tråkigt att jag har blivit så slarvig med kameran. Har för många bilder från Thailand helt enkelt…

Det ska bli riktigt trevligt att träffa mina vänner hemma i Sverige efter denna tid…

I går var jag på resa med Honda ifrån Hua-Hin. Eller kanske man ska säga Nings arbetsplats. Ägaren med fru och barn samt fruns kusin samt hela personalen.

Honda i från Hua-Hin. En trevlig firma…

Det är fascinerande hur thailändarna kan känna av turismen. Resan gick till ett ställe som man kallar ”Schweiz”, ett landskap som kan tyckas på minna om landet Schweiz. Sedan hade man då startat en mängd resorter som hade fårfarmning som sin specialitet. Som lycklig turist kunde man mata fåren för några få bath, varför ska man som farmare betala för djurfodret?!

Det här var farmen vi besökte. Dom kör med inträde på dessa ställen…

Man får betala för att mata dom. Inga gratis grejer här inte…

Populärt nöje! Det var i alla fall rena och fina får, luktade nästan nyduschat…

Turismen på farmerna var till min stora glädje thailändare, troligen från storstäderna och, misstänker jag, från den största av dom, Bangkok.

Fin Suzuki 250 cc som fanns på en gigantisk ljusfabrik i närheten av fårfarmerna…

Oxå denna BSA med autentiska oljefläckar under…

Det var gott om ljus, även fåren var gjorda av ”stearin” om det nu var det man använde till ljustillverkningen…

Man kan misstänka att han hade varit i ”staterna”. Riktigt duktig på banjo var han dessutom. Här satte han sig ner mellan ”rusningarna” av ”turister”…

Resan fortsatte sedan via små intressanta vägar till en riktig ”floating market”, det är en ”floating market” i verkliga kanaler med gammal tradition. Som kontrast så har man i Hua-Hin byggt två stycken floating markets uppe på berget. Tja, kanske inte direkt på berget, men långt ovanför stan i alla fall. Känns väldigt surrealistiskt när man går runt där (tycker jag i alla fall).

En trevlig vy som är ”riktig” och inte turist-skapad…

Korsande vägar består av ett och annat parasoll. Skönt att gå under för att slippa solen. Det är varmt…

I skuggan under en bro…

I övrigt så måste jag säga att när man ser på skillnaden mellan Thailand och Sverige, så slår det mig hur ”bror duktig” man ska vara i Sverige. Tomgång på fordonen ”max 5 min”, här står dom på tomgång tills man ska till att åka. AC:en kräver alla. Alltså går motorerna i timmar om så krävs. Det är ju inte bara jämfört med Thailand vi har den tendensen, ser man på Ryssland så finns det lite saker att beakta också. Fast det klart, allt i Sverige är rent och fint, vattnet och luften. Inte ens kärnavfall har vi…

I Ryssland hade man kombinerat pick-nick med lite service på bilen…

På det här sättet kan man ju ha familjen med sig under tiden man gör sådana tråkiga saker som att krypa under och tömma ut den gamla oljan…

Vackrare service station får man leta efter, eller…

Var inne och kollade på mailen, det var negativt. Tsegy, min transportagent i Ulaanbaatar skrev att tullen i Xingang har avvisat vidare transport av motorcykeln. Hon skulle nu göra ett försök med en personlig kontakt i Xingang för att försöka få den att åka vidare från Beijing. Ja, annars så är det flygfrakt från Beijing alternativt att den skickas tillbaka till Ulaanbaatar. Roligt att ha en motorcykel i Ulaanbaatar, eller hur. Någon som vill hyra den?!

Nä, det får inte bli så. Jag måste få hem motorcykeln eller åka dit och plocka bort det jag är intresserad av från den. Det är rättså många grejer som jag vill ta från den för att kunna bygga en lika dan motorcykel för nästa försök…

Ja, varför ska det bli som man har tänkt sig?!

Vad är det polarna brukar säga, Murphys lag…   😉

Hade kontakt med min transportagent mrs Tsegy i Ulaanbaatar. Hon sa att tullen i Beijing väntar på att tullen i Xingang ska godkänna att dom skickar motorcykeln vidare dit. Xingang är tydligen en hamnstad i provinsen Tianjin om jag har fattat allt rätt.

Hur som så skickade jag ett nödrop till den svenska ambassaden i Beijing. Det är nog inget som hjälper men det är det enda halmstrå jag kan greppa. Jag känner mig väldigt liten i den här situationen…

Det känns tungt att börja bygga en ny motorcykel för nästa försök. Det är i och för sig roligt att göra det, men delarna är dyra och svåra att få tag i och det tar dessutom en hel del tid. Det är väl tiden jag har minst av även om pengar alltid är en bristvara. Sedan bör man ju kolla en hel del andra saker på en nyköpt hoj. Och hittar man dåliga delar så är det nästan alltid en veckas leveranstid på behövda delar. Jag lät även specialtillverka en hel del små detaljer till hojen. Känns tungt att börja om med det oxå. Parallellt med det ska man stångas med alla ambassader och skaffa ”dokument” som man ännu inte vet vad dom heter…

Någon annan som känner hur tröttheten sakta sänker sig som ett mörkt skynke…

Min Yamaha XT600E är kvar i Beijing. Efter snart fyra veckor så har den inte rört sig en millimeter. Lite otroligt men faktiskt sant.

Talade med Tsegy. Hon efterfrågar mycket tålamod av mig då tydligen kineserna aldrig har gjort något sådant här förut!? Ja, så kan det ju faktiskt vara även om det låter otroligt. Varför ska man vara först…

Hua-Hin, Thailand den 13 augusti 2011, kl 15:00. GMT+7.

Jag går som en äggsjuk höna och väntar på besked. Ett besked i vilken riktning som helst, att den går vidare till hamnen eller att den går tillbaka till Ulaanbaatar. Det sista är det sista jag vill…   😉

Men det skulle kännas skönt att bara få nästa steg presenterat så man vet vad man ska och kan göra. Jag har inte velat beställa reservdelar till hojen. Vad ska jag med dom till om den ska skrotas i Mongoliet!? Det jag har gjort är att jag har beställt innerväskor för mina sidoväskor. Då slipper jag ta loss dom från hojen varje natt. Skulle vara skönt att bara lyfta upp en ren innerväska och ta med in på hotellet.

Nu ska vi se om det funkar att lägga upp en länk till mina GPX-filer om någon skulle vilja se vilken väg jag körde…

Mina kära vänner och alla som jag känner, det vart ingen länk här. Har sökt hjälp i WP:s forum så det kanske löser sig om en eller ett par dagar. Jag klarar inte det här utan extern hjälp…

Hua-Hin den 10 augusti 2011, kl 10:45. GMT +7.

Jo, jag har lagt upp alla mina GPX-filer så ni ska kunna se var jag har åkt. Nu är även ”plugin-programmet”, upplagt, men jag har inte fått det att fungera ännu. Ja, som ni har märkt så är jag rättså envis. Vill jag att det ska fungera så kan jag hålla på i dagar. Tillslut så brukar jag, inte alltid men nästan, segra.

Som sagt så ligger allt uppe på servern nu är det ”bara” att justera alla inställningar och troligen så måste jag lägga dom som någon form av bilder oxå. Jag har med andra ord lite pyssel framför mig. Ni får hålla utkik helt enkelt. Äsch, det behöver ni inte. Jag ska meddela när det är i gång.

Nu ska jag ringa min transportagent i Ulaanbaatar och höra hur det går med dom insnöade tullarna i Kina. Tror att dom kommer från någon högplatå och har väl fått någon skada av syrebristen…

Att avsluta med dom orden innebär att jag aldrig kommer att få något nytt visum till Kina eller så släpper dom in mig i landet men inte ut mig. Den som lever får se…

Hej mina vänner. Trodde att allt var över och att det var frid och fröjd så man skulle kunna vila. Så vart det inte. Hojen har åkt tåg till Beijing men där har den Kinesiska tulltjänstemannen fått försig att det ska importeras och sedan exporteras en motorcykel. Det verkar som att dom inte fattar att den ska rakt igenom landet för att hamna på ett fartyg.

Kanske den kommer tillbaka till Ulaanbaatar i Mongoliet. Jag tror jag åker dit i så fall och monterar av det jag vill ha och skrotar resten sedan. Det gör ont i hjärtat men vad finns det för val. Köra den tillbaka till Sverige är ett val, men då måste jag försöka få ett nytt visum till Ryssland och det är inte jättelätt inte…

Man kan få en infarkt för mindre…   😉