Merhjul

Det har varit bråda tider, både vad gäller den brunna datorn och all papersexercis som behövs för vår planerade motorcykelresa till Nepal. Två dagar till Bangkok. Först upp och söka visum till Nepal och efter besöket på den nepalesiska ambassaden lite ”shoping” för hojresan. Edvin sökte packväskor till motorcykeln och jag tittade efter bra saker att ha med på resan. Några motorcykelväskor hittade vi inte och vi har helt klart konstaterat att köpa motorcykeltillbehör är oerhört mycket billigare i, i alla fall från min sida sett, att köpa i Sverige. Allt var skit dyrt rent ut sagt. Men det klart, grabbarna som åker stora hojar i det här landet har troligen en farsa med en Ferrari i garaget, alltså rikemanssöner. Vi vanliga dödliga åker vanligt vis på dom trimmade mopparna som håller sig mellan 110 till 150cc. Dom hade en utställning på Market Village för två år sedan, det är ett shopingcentrum här i Hua-Hin, där det stod en KTM Super Adventure på 1.290cc till en kostnad av dryga 1.300.000 Bth. Det är något att bita i…

Har inget med vår resa att göra men jag tycker att det är rörmockarns bästa. Kamraten som har denna vatteninstallation har huvudbry…  😉

Nåja, vi vanliga får hålla oss till dom mindre cyklarna. Både jag och Edvin har Honda CRF250 för cirka 100.000 Bth och det får stanna på dom summorna. Dessutom så tror jag att man har problem om man kör fast en stor cykel i något dike. Den väger nog en hel del kilon i jämförelse med våra små cyklar. Jag tyckte min Yamaha XT600 var tung när jag gick om kull i Gobiöknen, men jag var ensam och fick hur som helst upp den själv. Hade jag åkt på KTM:s stora äventyrscykel så hade jag nog fortfarande stått där och väntat på bärgningshjälp. Det var mjuk sand så det var svårt att ta spjärn även vid resningen av 600:an.

Shopingcentrummet som är stort rörigt och väldigt dyrt. Jag har svårt att hitta både in och ut. Om man kommer från denna framsida så är det lätt att hitta ingången, men kommer man på moppe…

Nästa dag så var det Indiska ambassaden som normalt har ett företag som fixar alla visumansökningar, jag hade ringt och då sa personen jag talade med att det var en hel del papper som behövdes som komplement till våra personliga visum. Det är inte vi människor som är problemet vid gränsövergångar, det är fordonen vi färdas på, så är det. Alltså blev dag två en hämtning av visumen på Nepals ambassad för att sedan åka till Indiska. Efter lite trixande så får vi fylla i en ansökan om att beträda en ”restricted area”, vad nu det betyder. Man får hoppas att det inte är en farlig yta vi ska passera i Indien. Äventyrare kan jag vara men det ska ju inte vara med livet som insats, då kan man ju köra rysk roulett, säkert väldigt spännande oxå…

Nu har vi delgett den Indiska ambassaden en färdväg, det ville dom ha. Konstigt har det blivit i världen, det är svårare och svårare att komma in i länder, bortsett från Sverige och Europa som inte verkar har någon gränskontroll alls som det verkar. Kanske det vore en idé för våra politiker att försöka åka annat än regeringsplanet, alltså bara landa som ”mr/mrs nobody” i något land för att få en ”aha-upplevelse” på hur övriga världen gör när någon kommer till deras gräns.

Här får dom grönt ljus i Bangkok. Det är smidigt med moppe helt enkelt, tycker dock synd om tjejen som inte hann över gatan…

Edvin har en kontakt med rötter i Mayanmar som vart lite småsur när han hörde att vi fick passera gränsen till Indien vid Moreh. Den ska tydligen vara helt stängd om man har annan en vår nationalitet, i alla fall för människor från Mayanmar. Varför vet vi inte men det är kanske det som gör att vi fick fylla i en blankett för ”restricted area”, vad vet jag?!

Bangkok har mer än en bil som synes. Åt andra hållet har dom fortfarande rött ljus så det ser bra ut i den riktningen, men vänta bara…  😉

Här i Hua-Hin har jag oxå försökt köpa underställ, sådana som håller huden torr. Jag bad min dotter skicka dom jag hade hemma i Tyresö men det blev vanliga långkallsingar och rätt tröjor. Här är dom dyra, långkallsingar av den modellen kostar 5.000 Bth. Lätt att få hjärtflimmer ibland. Nåja, det är bara att bita i det sura äpplet. Måste nästan ha något som håller huden torr. Det är ett varmt klimat en stor del av vägen och jag tänkte klä mig lite bättre än när jag åker här i Hua-Hin. Här är det kortbrallor och T-tröja vid hojåkningen. Ja, ja, jag vet, det är dumt att åka så! Men vid temperatur på 32 grader så är det inte roligt vid rött lyse i skinnställ. Jag köpte i Sverige kevlarjeans till mig och Ning samt varsin hojjacka med skydd i. Det var klokt när jag nu har sett prislapparna här i landet. Nästa resa till Sverige så tar jag med knäskydd och skyddsvästen som ligger och skräpar i någon garderob. Där gör den inge nytta i alla fall. Den här informationen får räcka för idag…

Ja, ja, vad säger man. Här var det ett kraftigt åskväder, vilket inte är helt ovanligt. Datorn brann. Därför blev det och är fortfarande en paus i bloggen.

Samtidigt håller en norsk vänn och jag på att planera en motorcykelresa. Det är tänkt, om det fungerar, att vi ska åka genom Burma/Mayanmar, Indien för att komma upp till Nepal. Först siktade vi på Bhutan men det är inte ekonomiskt försvarbart.

Har just varit och fixat Internationellt körkort som jag tänker använda även i Sverige. Blir jag stoppad i Sverige ska jag säga att det var för svårt att ta körkort i Sverige så jag tog körkort i Thailand iställtet och skaffade sedan det Internationella för att köra lagligt i Sverige. Vet inte om det är så men det kan vara roligt att försöka…Se vilken fin ”pannier” på motorcykeln. Gjorda i Pranburi av en firma som gör grindar och staket. Har låtit göra till Yamaha’n oxå då det bara får plats en tandborste under sadeln…

Denna helg började redan på lördagskvällen. Klockan 22:30 blir vi upplockade av en minibuss som Ning’s syster Vee har chartrat. Hon sysslar med allt som ger någon form av inkomst, och att anordna resor till olika saker är en av hennes inkomstbringare. Nu går det till en het källa som heter Hin Dat Hot Spring och som vi varit många gånger och badat i. Det är min favorit badplats när det gäller heta källor här i Thailand, ännu så länge. Det kan vara så att det finns en ännu trevligare som jag inte har hittat än. Vi anländer till Hin Dat Hot Spring någon gång vid 03:00 till 04:00-tiden, har inte någon vidare koll på när faktiskt. Jag sov så gott jag kunde och när så bussen stannade så blev sömnen ännu djupare. Hur som helst så vaknar jag när fåglarna börjar sjunga sin morgonserenad, strax före 06:00 och även Ning får då upp sina bruna ögon. Vi är de enda som är kvar i minibussen så vi byter om till badkläder i bussen. När vi lämnar den ser vi chauffören ligga och sova i bagageutrymmet innanför bakdörren, bra att vara thailändare, man är kort och kan nästan sträcka ut sig var som helst. En annan sover som en säck potatis i bussarna när vi åker runt på Vee’s charter resor. Det är inte så ofta jag och Ning hänger med då flertalet resor går till olika tempel. Tempel är något jag har sett i så stora mängder att jag nästan blir spyfärdig bara vid tanken på något besök. Dom är vackra och så gott som helt förgyllda. Det är något att sätta i jämförelse med skolorna i småbyar som ser ut som rivningsobjekt ibland.

Ser väl trevligt ut…

Och tittar man åt andra hållet så ser man varifrån vattnet kommer…

Det här är lisa för själen…

Bredvid poolerna vid Hin Dat flyter en flod som man svalkar sig i. Det är som att bada bastu att sitta i den heta poolen, man blir trött och dåsig efter ett tag, då är det underbart att rulla över kanten och glida ner i floden. Härligt uppvaknande. Floden är så klart kallvatten i, men i det här landet finns egentligen inte något ”kallt” vatten någonstans. Floden ingår i den normaltempererade mängden av saker i landet men svalkar trotts allt i jämförelse med den heta källan. Alltså man piggnar till och kan ta en ny runda i den heta bassängen efter ett tag i floden…

Ning ser ut så här när hon har badat i timmar…

Vid promenaden så hamnar vi i det som troligen har inspirerat till alla kabeldragningar i landet…

Det kan vara svårt att ta sig fram här och där på grund av växtligheten…

När vi badat så länge att vi blivit skrynklig om fingrarna, så som man blev som barn i badkaret så känns det som att det är dax att se om man kan få någon form av förtäring. Ingen frukost ännu och klockan är nog närmare 12 så det blir frukostlunch, brunch. En ris rätt så klart och sedan en promenad i eftersvettningarnas tecken. Det är en vacker omgivning med lite djungelkänsla.

Samtliga baddjävlar, tror jag, är samlade bakom och vid sidan av bussen…

På väg från värmekällan så stannar vi vid ett av alla dessa fruktstånd som finns efter vägen…

Det formligen kryllar av sådana här ”affärer” när man åker i Thailand…

Till slut så har hela sällskapet fått nog av Hin Dat och vi påbörjar färden mot ett filminspelningsmuseum, eller ska man kalla det studio?! Det är som allt i detta landet, utomhus och det finns både hyddor och palats för att kunna göra filmer med thaikultur. Museet var intressant att besöka men det är bara in eller utsida på byggnaderna som är fina, det är alltså en typ av kulisser man går runt och tittar på. Ett gigantiska område är det. Det finns både borgar och skepp samt en mängd olika andra byggnader. Kanoner och portaler, ja allt som behövs helt enkelt. Det blir en härlig bildkavalkad från filmernas värld som jag lägger sist på dagens bloggsida. Det går ett antal timmar för att sedan börja återfärden till hemmet i Hua-Hin. Här kommer bilderna:Filmstadens entré…

Skall det bli en kopia på ”Pirates of the Caribbean”…

Hat trick, eller vad ska man kalla det…

Det var de välbärgades boningar…

Oxå de förslavades boningar…

En kärra som troligen har dragits av bufflar men på den här bilden har en av bufflarna flyttat från förgrunden och hamnat bakom kameran. Fråga Ning som gladeligen bekräftar att det var så…

Sedan kommer palatsen innanför murar…

Ståtliga bostäder för härskarna…

Ser ut som vilken Djursholmsvilla som helst, fast i bättre klimat…

Är det här dörrklockan?!

Systrarna på torget…

Oj, vad rött och vad mycket guld det finns i dekorationerna…

Det här ser nästan ut som portalen i Kambodja, den som står precis innanför gränsen när man kommer från Thailand…

Större palats med små damer vid entrén…

Det fanns även ett Kinainspirerat hus och i det fanns denna vackra dörr…

En fontän att bada i…

Så var det vagnar för härskarfolket och för bondefolket…

Och allt det här har jag lagt upp med vår nya digitala kabel som håller på att installeras på den här bilden…

2016-09-11-from-hua-hin-to-hin-dat-hot-spring-and-back

Det är en ny söndag och det ska blir en rundåkning på motorcykeln som vanligt. Vi börjar färden med frukost på bageriet ”Baguette” där det blir en smörgås var på deras färska bröd med tillhörande kaffe/te. Jag tar en baguette med brieost och Ning tar baguette med tonfisk. De är ordentliga mackor så man blir mätt. Den här gången ska vi norr ut, mot Tha Yang och ett par statyer som står en bit ut i havet. Vi har varit där förut men Ning vill åka dit igen. Det blir små vägar efter kusten och det blir en hel del jordbruksbyar som vi åker genom. Det slingrar fram mellan risfält som är vackra att se. Kanske inte så roligt om man är risbonde. Tio timmar på ett sådant här fält gav min förra flickvän 110 Bth, vilket motsvarar ungefär 30 svenska kronor. Nu tillhörde hon det förljugna folket så man ska kanske ta siffran med en nypa salt. Men mycket mer fick hon nog inte.

Jätten i havet. Troligen från någon thailändsk mytologi…

Den här står, eller rättare sagt sitter på en liten kobbe bredvid och spelar som synes flöjt för jätten. Ska det kanske bli en present till spelmannen (eller är det en kvinna)…

Det är en karg strand, knappast bad bar…

Foto-stopp och Ning som är Facebook beroende tar tillfället i akt. Alltså hon gör inte sina behov även om det ser ut så…

Vackra vyer efter en byväg…

Det är ögonfröjd tycker jag. Vet inte om jag har någon inbyggd relation till vyerna men dom får mig att må väldigt bra…

Farmarens lott. När jag bodde med förra tjejen som kom från fattiga Esan så gick farmaren efter ”traktorn”…

Så här får risfälten vatten från de olika kanalsystemen som går som ett mönster genom hela Thailand…

Enkel men fungerande pump…

2016-08-28 – Till Tha Yang

På måndagen åker vi upp till svärmor, som bor efter vägen till ”Black Mountain”. Black Mountain är en till viss del en svenskägd golfbana. Kanske den finaste i Thailand, vad vet jag som inte spelar golf. Väl framme hos svärmor så ser jag hur hon har klippt ner alla träd så det ser väldigt kalt och konstigt ut. Jag frågar varför och får som svar att hon inte vill att träden ska bli för höga och att det går att klippa ner ordentligt nu, för det ska börja regna. Det är alltså regnperioden som är i antågande, vilket innebär att det kommer mycket vatten uppifrån när det väl kommer. Här i Hua-Hin som är det regnfattigaste delen av Thailand får hur som helst sin beskärda del av nederbörden. Det gör att allt växer med lätthet här då förutsättningarna är tillgodosedda, mycket sol, varmt och så regndropparna som gör det hela till en grön oas. Jag har sett ställen där man har tryckt ner stängselstolpar som har börjat skjuta skott! Helt otroligt. I Sverige får man kämpa för att få något att växa och här är alla växter som ogräs. Kanske det är därför det så lätt blir till djungel på osanerade ytor?!

Ordentligt nerklippt trädgård…

Har aldrig riktigt förstått varför man har växter i krukor då allt uppför sig som ogräs i landet. Men det är kanske för att krukorna är billiga…

Någon dag i veckan efter månadsskiftet så ska Ning åka runt och inkassera pengar till lånecirkeln som svärmor administrerar. Man avsätter en summa varje månad i en förbestämd tid, till exempel två år. Efter två år så betalas pengarna ut till en person per månad och dom som inte är bland dom första får någon form av ränta på sina pengar genom att de som har fått utbetalningen betalar fortsatt något mindre belopp. Jag har inte satt mig in i systemet helt och hållet men det är inget fuffens i det. Det är bara så att dom inte själva kan spara. Ning har frågat om jag vill vara med men jag har sagt att jag klarar av att spara mina pengar i banksystemet så det känns inte meningsfullt för mig.

Här är vi i en gränd i centrala Hua-Hin för att Ning ska inkassera pengarna till cirkeln.

En soffa till salu. Är det en soffa eller vad. Den ser ut att vara karvad ur en stor trädstam, vilket jag inte riktigt tror på. 30.000 Bth är priset men den är stor…

Många motorcyklar har jag, men den här är inte min. Vacker är den i alla fall…

Nu har det blivit en ny söndag, vet inte riktigt var veckorna tar vägen. Det går undan, man får hålla sig borta från speglar och annat otyg som påminner en om tidens hastighet. Denna söndag ska vi åka till sjukhuset i ”Nakhon Phantom” och hälsa på Nings pappa. Han har genomgått en ny operation. Dom har bytt ut hans plastslang i halsen. Det får mig att tänka på Karolinska Institutet i Stockholm. Hur som helst så överlevde han inopereringen och den genomfördes med lokalbedövning. Måste göra för djävligt ont så här efter åt. Ning var orolig att hon inte skulle hinna se honom levande i vecka som var och vart så klart stressad av att höra ryktesvägen i hur dåligt skick han var.

En bekvänlighetsinrättning på en bensinstation…

Luktfritt då det är utomhus. Ja, i alla fall utan väggar. Det är onödig lyx då det aldrig blir minusgrader…

När vi kommer till sjukhuset får vi besked att han har åkt hem. Vi åker då till hans familj, som jag skrivit om förut. När vi kommer till deras hus så ligger han i sin säng. Han är strong, men ack så tunn. Det kan inte vara många dagar kvar för honom innan han får träffa Buddha eller vem det nu blir som tar sig ann honom. Det är ett kärt men sorgligt möte då alla på något sätt är medvetna om situationen, troligen även han.

Thai style! Plasten är kvar. Det är nästan så med möblerna hemma och på restauranger att man inte tar av plasten. Det får tidens tand göra…

Ska dom möjligen åka och handla…

På floderna i landet flyter det nästan alltid stora ”växt-öar”. Det är fascinerande att se dom flyta fram. Ibland med fågel liv på…

Gammal dam på väg mot strömmen. Grönt och vackert är det i alla fall…

Efter besöket så blir det en flytande marknad och Ning har förberett med en Ikea kasse. Ning tycker om shopping, som kanske de flesta damer gör. Jag är less på att armbåga mig fram i gyttret av folk så jag sätter mig i en ”sala” som flyter på floden. Där sitter jag och studerar thailändarna, fiskarna och folket som passerar på floden. Floden är ofta en transportväg i det här landet. Det är inga hinder på floden och det är ingen ting som behöver röjas på floden som på land med den enorma växtlighet som råder. Åt ena hållet går det lätt att förflytta sig och åt andra får man strömmen emot sig, men det är som med backar, det tar ut varandra så att säga. Efter någon timme har Ning shoppat klart. Mycket mat som hon påstår bara finns just där. Det är inget jag tror på men vi ska hur som helst handla mat och om hon har lust att släpa runt maten från fjärran destinationer i landet, istället för att köpa den på den lokala marknaden är upp till henne. Tillbaka i Hua-Hin vid 18-tiden denna söndag. Ytterligare en vecka till ända…

2016-09-04 – Till Nakhon Phatom

Dag 1…

Ning har köpt loss bilen. En liten Honda och nu ska hon stå för ägandet. Det innebär, precis som i Sverige att hon får flytta över ägandet från finansbolaget till sig själv. Här gör man det genom att åka till Transportmyndigheten och den ligger i Prachuap Khiri Khan, cirka 120 kilometer från Hua-Hin. Fordonen i Thailand är registrerade i sin ”hemlänet”, vilket inte innebär att man måste stanna inom regionen så klart, men fordonen blir märkta på nummerplåten med hemmahörande län/provins. I Nings fall var finansbolaget registrerat i Bangkok och nu skulle det bli registrerat i vår region som är Prachuap Khiri Khan. Det blir nytt registreringsnummer med ny nummerskylt. På Transportmyndigheten ska dom läsa av motor och chassi nummer för att förhindra bilstölder. I det här landet är dom specialister på att bygga om fordonen från stulna till fordon med ny identitet, många gånger för export. Man bygger om dom från högerstyrda till vänsterstyrda och kör dom över gränserna för försäljning eller så plockar man ner dom till reservdelar. En av Nings kunder kom in för något år sedan med en Honda Phantom som han köpt i Phuket under tiden han bodde där. När hon skulle flytta över den till Prachuap Khiri Khan, som var hans nya hemregion, så visade det sig att den var stulen. I härvan för att få till giltiga papper så var en polischef inblandad. Det vart en härlig soppa men dom som sålt motorcykeln köpte tillbaka den för att så att säga slippa bli lagförda. Det vart ett avdrag på köpeskillingen men han hade trotts allt använt motorcykeln så jag föreslog att han skulle se det som hyra. Det kan vara farligt att få fiender inom polis och militärväsendet, även som västerlänning.

Så här ser den ut med Bangkokplåtar. Nu ska det bli en annan region, Prachuap Khiri Khan på nummer plåten istället…

En härlig byråkrati men det fungerar. Vi får det gjort på cirka en timme. Nummerskylten får hon dock vänta på. Den kan ta upp till två månader innan den kommer. I samband med att vi åker söder ut till Transportmyndigheten vill hon även se lite av Thailands västsida, Ranong, vilket gör att vi planerar in en tredagars rutt. Ranong är den regnigaste regionen i Thailand och det är regnsäsong så vi förväntar oss nederbörd. Första dagen avslutas i Chumphon som är cirka 310 kilometer från Hua-Hin.

2016-08-18 12.23.36 Dag

Dag två…

Idag söker vi upp en liten väg som korsar landet, väg nr 4139 som slingrar fram men är i bra skick. Den klättrar över några berg och det är djupa dalar och höga toppar som vi ska passera. Oerhört vacker väg. Rekommenderas starkt om man inte har bråttom vill säga.

Titta! Ett hål i berget! Kan det vara för de kinesiska drakarna ska kunna flyga igenom, precis som i byggnaderna i Kina, dom har vanligt vis ett hål för att drakarna ska kunna flyga igenom byggnaden. I det här fallet blir det en bergskedja dom ska flyga igenom…

Det blir stopp vid en varm källa, sådana finn lite över allt i landet och det är synd att man inte behöver ta tillvara värmen, utan den är snarare till en nackdel i det här klimatet. Dock är det skönt att krypa ner och bada i dessa källor. Alla är inte badbara men dom som är det ger lisa för själen. Den här var inte badbar utan man får bara gå runt och titta på några cementringar som är uppställda och man kan även bada fötterna. Men det är allt.

Det är minst sagt grönt i regionen…

Många bilder ser ut som man tagit dom i ångbastun…

Otroligt vilken luftfuktighet det är på sina platser. Här är det en het källa som står för ångan…

Vänder mig bort från de heta utloppen och bilden blir aningen bättre…

Här är namnet på den heta källan. OBS! man får inte köra enduro i den här nationalparken som skylten klart och tydlige visar…

Våra vänner Affe och Däng ansluter till oss i Ranong strax efter lunch. Vi har bestämt träff vid ett litet hotell som Affe rekommenderade. Det var ett litet trevligt ställe för runt 500 Bth men tyvärr utan frukost. Efter incheckning så åker vi till Ranong Canyon som är ett naturreservat. Det är trevligt att bara titta på omgivningarna men det är inget särskilt där. Det blir en form av picknick som vi fixar till vid Ranong Canyon parken. Efter det så är det retur till hotellet och tid för kvällsmat på stan. Det är trevligt att gå runt och titta på stadslivet i dessa städer. Väldigt aktivt. Nu är dagen slut och Ning och jag våldgästar Affe och Däng på rummet med en flaska vin. Det blir ett litet glas var och mycket snack. Kvällen blir tidig, klockan 22.00 sover jag.

Picknick i Ranong Canyon…

2016-08-19 08.58.49 Dag

Dag tre…

På morgonen får Ning och jag traska ut och äta frukosten på någon av dessa hundratals matserveringar, Affe gör oss sällskap medans Däng vaktar TV:en. Ris rätter finns det i överflöd så klart. Efter det så åker vi till en varm källa med namnet Raksa Warin, för att bada. Det visar sig att huvudpoolen är väldigt varm så jag lyckas inte ta mig ner i den, eller rent ut sagt, jag kan inte doppa mig i vattnet utan att bli ”kokt”. Det fanns fler pooler på området så vi gick till en annan mindre pool som inte var så het. I den poolen vart vi sittande och pratande även när det började regna. Vi satt i varmt vatten och det regnar, regnvattnet är dessutom varmt vatten i det här landet. Bekvämt var det. När regnet avtog och vi ledsnat på ”rekreationen” så var det upp och duscha av sig, och på med kläderna och iväg till nästa ”sevärdhet”.

Här växer det ovan jord…

I fjärran ser man gräskullarna som är ”berömda”. Kanske dom är berömda för att dom inte har blivit övervuxna av alla djungelväxter, som brukligt är…

Nästa stopp var Ngao Waterfall, ett vattenfall i en nationalpark. Nationalparker är det gott om. Nationalparkerna är trevliga att besöka men det har tyvärr blivit kutym att ta extra betalt av oss västerlänningar. Förr gick det att hiva upp sitt thailändska körkort för att komma in på thaipriset, det funkar inte längre. Jag ska föreslå för svenska regeringen att när utlänningar kommer till Skansen eller något museum så ska man tre eller fyrdubbla taxan. Bara att ge tillbaka med samma mynt. Nåja, man blir inte helt utfattig. Vattefallspriset var 100 Bth, cirka 25 svenska surt förvärvade kronor. Varma källan var samma pris, så på några timmar hade jag gjort av med 50 spänn. För jävligt vad pengarna rinner iväg fort…

På vägen upp till det stora vattenfallet finns det några mindre badbara pooler. Vi hade inte badkläderna med oss tyvärr…

Fotsvett försvinner lätt…

Det ser ut som det är ett hål högt uppe i det här berget oxå, men det är det inte. Det är där vattnet forsar fram. Kan det vara ur ett hål eller hur ser det ut där uppe?

Nu var Ranong avverkad. Det hade varit på tal att vi skulle åka till piren som alla ”visa-run” går till/från. Där åker man över till ett kasino i Mayanmar/Burma för att komma ur Thailand och sedan åka tillbaka för att på det sättet få de nya 3 månaderna på sitt turistvisum. Krångligt, men dom vill ha järnkoll på alla främlingar i landet. Bara att inrätta sig i reglerna. Det vart ingen tur till piren utan vi åkte mot väg nummer 4006 som skulle ta oss tillbaka till östkusten. Vägen var ”större” och inte lika trevlig som den vi åkte till Ranong på men man måste åka olika vägar för att kunna veta vad man tycker om de olika vägsträckningarna. Man kan inget veta innan vägen har åkts. Nästan som med mat, har man inte ätit maträtten så vet man inte om man kommer att älska den eller avsky den, eller hur?! Man måste prova saker och ting för att känna till.

Vattenfallet heter Ngao om ni vill klättra upp för att se hur det ser ut där vattnet kommer fram…

Väl på östsidan åker vi efter kusten för att hitta en resort att ta in på men det känns väldigt fattigt och är bara skjul i fiskebyar. Inga resort på sträckan upp till Chumphon så vi hamnar i stan igen. Alltså tillbaka i Chumphon och ett nytt hotell som Affe rekommenderade. Såg väldig flott ut i receptionen men var av enklare standard än det vi hade första natten i Chumphon. Det vi hade första natten var 40 Bth dyrare och vi fick frukost i priset, och det för två personer. Det hotellet vi hade på nervägen blir vårt första val vid nästa besök i Chumphon. Mycket trevlig att gå ner och äta frukost på hotellet istället för att behöva löpa runt på stan. Kvällen blir en vandring till en gata med marknad och matstånd. Mycket att välja på och det blir padthai med räkor för mig. Sedan en liten promenad och en glass till efterrätt och tillbaka till hotellet. Samma procedur en gång till, en flaska vin i Affe och Dängs rum med tilltugg av typen jordnötter. Däng och Ning äter medtagen mat, mat i plastpåse. Inget jag tycker om, alltså att köpa mat i plastpåse. Ning får springa på muggen under natten, fem gånger säger hon till mig. Jag sov min vanliga Törnrosa sömn, ostörd sömn.

Tänk om man hade kunnat chartra helikoptern för en rundflygning över vattenfallet och gräskullarna…

2016-08-20 09.22.35 Dag

Dag fyra – hemresedagen…

Morgonen blir kaffe och några kakor i receptionen och sedan åker vi iväg efter kusten. Det blir snirkligt värre men till slut så hamnar vi i Bang Boet Beach och en restaurang med mat från havet. I Bang Boet har vi ett tidigare år firat nyårsafton hos en svensk kille och hans thaifru. Dom hade en trevlig liten resort i slutet på ”beachroad” söder ut. Tog bra betalt men det var värt varenda Bth då det var en suverän frukost och mycket trevligt boende.

Det var inte alltid vi höll oss på motorvägen…

Vilket resulterade i denna underbara plats. Inga människor i närheten men en ”sala” (paviljong) att sitta och vila i med havet som utsikt…

Storslagen vy…

Hur som helst, det blir vår sena lunch som avnjuts på en av alla otaliga restauranger efter beachroad. Efter lunch/middagen så delar vi upp oss, vi åker var och en för sig. Nings och mitt sikte är en familj som tog en av våra valpar, med namnet Puppi. Dom bor i utkanten på Prachuap Khiri Khan så han möter upp oss vid stora vägen och guidar oss in i småkvarteren. En trevlig familj som just har byggt klart sitt hus. Efter besöket så är det ut på stora vägen som är under ombyggnad så vi tar små vägar efter kusten hem till Hua-Hin. Snirkligt men det rullar hela tiden och det är dessutom mycket vackrare än att åka stora vägen, Phetkhasem, eller väg nummer 4 som den oxå heter.

Kärt återseende! En av våra fem valpar hos sin nya värdfamilj…

Junior i familjen tycker mycket om valpen som har fått ha kvar namnet ”Puppie”…

Borta bra men hemma bäst…

2016-08-21 08.54.12 Dag

Jag fick lära mig hur man kan misstolka en artikel, det var en artikel som kom via e-post till mig och som jag läste för att sedan vidarebefordra den till vänner och bekanta. Artikeln handlade om ett rånförsök som slutade med att rånaren vart ordentligt misshandlad. Det var väl lite överdrivna skador på rånaren i artikeln, men jag såg i alla fall någon form av rättfärdigande i misshandeln då rånaren hade haft en kniv som vapen. Den gick vidare utan att jag gjorde några större reflektioner runt den. En vän skriver tillbaka och säger att artikeln inte är sann och ställer frågan om jag läst den om Anna Kinberg-Batra.

Gent emot dessa har jag och Ning inte någon auktoritet. Dom gör precis som dom vill…

Det är söndag och den enda lediga dagen i veckan som Ning har. Vi har planerat att äta lunch med några vänner som ringer och säger att dom tyvärr får besök från Bangkok och alltså lämnar återbud på lunchen. Jag känner mig inte riktigt Tarzan, med andra ord lite dålig, halvfart eller vad man ska kalla det, och tycker att återbudet var skönt då jag inte riktigt kände för att sitta och umgås runt ett matbord om än med aldrig så trevliga vänner. Det får bli den vanliga typen av utflykt via motorcykel till någon destination runt Hua-Hin. Ning tycker att resan ska gå mot Sam Roi Yot nationalpark. Vägarna vi åker är små, smala och slingriga, ibland är det snarare stigar än vägar och det är kuststräckningen vi åker. Inte alltid med havet inom synfält men vi följer kusten söder ut. När vi kommit förbi Pak Nam Pran ringer det i min mobiltelefon. Jag stannar och tar fram telefonen och ser att det är min son som ringer. Det är tidig morgon i Sverige och jag får en oroskänsla att något har hänt. Jag säger i telefonen att jag ska ta av mig hjälmen och när det är gjort och jag tar telefonen till örat så är det en osande svada i den. Jag missade inledningen till samtalet men förstår ändå vad det handlar om. Min son är fly förbannad på mig och säger att han som slog ner rånaren hade flera domar på sig för misshandel och att han, som ”rånoffer” även hade dementerat artikeln. Han fortsatte och sa att rånaren inte var en rånare utan en som blivit oskyldigt nedslagen/misshandlad av amerikansk polis. Rånaren var ”svart” vilket gjorde min son förbannad på mig för att han presenterades som ”neger” i artikeln. Är man färgad så kan man komma från alla möjliga ställen utom norra halvklotet som är solbefriat, så om man ska kalla någon för neger må ju vara fel även om jag inte ser det som något skälsord. Jag har lärt mig att skälsordet är ”nigger”. ”Rånaren” kunde lika gärna ha kommit från det soliga Thailand där jag bor. Dom är svarta här oxå, i alla fall farmarna som jobbar på risfälten eller i jordbruket. Dom kan vara riktigt svarta i huden vilket jag skrivit om tidigare. Hur som helst så läste han artikeln som att det var rashat, neger, inte att det var en ”rånare”. I och för sig så ändras ju karaktären på artikeln om jag hade gjort lite efterforskningar runt artikeln. När jag började kontrollera varifrån artikeln kom, så visades den kom från en minst sagt tvivelaktig och skruvad sida där historien om Anna Kinberg-Batra oxå fanns. Jag kan så här i efterhand förstå hans ilska över artikeln men han kanske skulle ha ställt en fråga varifrån jag fått artikeln och om jag hade någon bakgrund till den. Så vart det inte nu. Jag har nog varit stämplad som rasist av mina barn i alla år, trots att jag levde en lång period med människor från Mozambique, flyktingar undan inbördeskriget på 70-talet. En spanjor fanns oxå i vänskapskretsen som flytt från Franco och så var det en Brasilianare som var av indianskt ursprung och som hade det tufft i Brasilien på grund av sitt ursprung. Fast det var ju långt innan mina barn fanns och det är väl inte något jag har berättat om i någon större utsträckning. Vänner kommer och går i livet, nya dyker upp och några försvinner in i skuggorna utan någon egentlig anledning. Det bara blir så att man tappar kontakten, det kan finnas en massa anledningar till det. Sedan är jag ju gift med en thailändska, så det där med rasism vill jag nog inte känna igen, inte själv i alla fall. Att jag inte tycker att hela Sverige ska överbefolkas med människor som ska leva på vårat surt förvärvade och gemensamt uppbyggda samhällssystem, är en annan sak. Dom som kommer till Sverige och börjar jobba har jag aldrig haft något emot, dom bidrar till vår gemensamma välfärd. Men dom ska oxå följa våra lagar, regler och värderingar, så som synen på kvinnan som en jämbördig varelse som ska visas samma respekt som man själv förväntar sig själv. Gör dom det så tror jag att majoriteten av ”ursprungssvenskarna” skulle välkomnar dom. Det kom en hel drös invandrare på 50 och 60-talet som man har svårt att hitta i Sverige idag. Det går att hitta dom på deras namn men inte på något annat sätt, dom är så att säga integrerade i samhället och har alltså blivit ”osynliga”.

Här har det blivit 6 till som ska utmana oss…

Tillbaka till ”negern” som blev oskyldigt nedslagen av polisen, jag tycker nog att den amerikanska polisen får skärpa sig om det är så att dom springer runt på stan och slår medborgare utan anledning. Det får mig att tänka på Stanley Kubricks film ”A Clockwork Orange” där det finns mycket oprovocerat våld, fast inte från poliskåren. Men där går dom oxå runt och spöar folk lite kors och tvärs. Har möjligen amerikanska polisen låtit sig inspireras av filmen? Att amerikansk polis går runt och slår folk oprovocerat, det är faktiskt inte något jag tror på. Oskyldig, det är nog ett eget påstående eller närmaste kamratkretsens vittnesmål. Black Lives Matter rasar över att man skjuter en svart gangster som drar vapen mot polisen. Om jag var polis så skulle inte jag heller bara stå och vänta på kulan, utan oxå försvara mig, även om det är sorgligt att någon ska dö. Framför allt är det ungdomar som har sin vilda tid i ungdomsåren som med en hel del våld och annat otyg i sinnet drabbas av sin egen framfart. Om dom inte beväpnade sig skulle dom inte heller bli skjutna. Det är kanske är så att den psykiska ohälsan utvecklas i vår tid på grund av att man skruvar åt åsiktskorridoren så dagens ungdomar knappt kan andas utan måste gå någon form av balansgång för att bli accepterade av ”gemenskapen”. Jag tror det skapar en oerhörd stress. Jag växte upp med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i bokhyllan vars far, förfasa er nu, var negerkung. Alltså var Astrid Lindgren en väldigt rasistisk person som dom borde ha censurerat, kanske till och med att hon hade blivit överfallen och misshandlad för att hon tycker fel. Det kanske hade gått så långt att hon blivit inlåst såsom dissident om hon levt idag . Att hon var rasist är inget jag tror en sekund på. Det är tiden som har förändrat människornas sätt att läsa gammal litteratur på, ett citat som min far alltid drog, ”så läser djävulen Bibeln” när det var en konstig tolkning på något skrivet. Alltså en tolkningsfråga. Som vuxen tonåring så vart jag väldigt förtjust i TinTin och har samtliga album av hans äventyr. TinTin i Kongo har oxå varit utsatt för påhopp vad gäller dess innehåll. Den som vet något om George Remi, alias Hergé vet oxå att han fick kritik för den när den kom ut på 30-talet. Det ledde till att han började göra mer research runt länder, kultur och karaktärer till kommande äventyr. Jag har verkligen uppskattat TinTins äventyr så ock TinTin i Kongo. Det känns som vi närmar oss bokbålens tid och jag tror att även Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” ligger jävligt illa till. ”Hela världen” förfäras över att man sprängde några Buddha statyer, är det inte lika illa att förstöra gammal litteratur?! Att den blir censurerad och inlåst i något oåtkomligt rum på något bibliotek må vara OK, men att förstöra, förvränga och skriva om…

Ännu så länge så är det vi som bestämmer men det är snart över…

Dessa ärvda skuldkänslor för saker som våra förfäder har gjort ska grävas upp och skuldtynga dagens individer, det är helt förkastligt. Vi svenskar kanske ska börja hata danskarna för att dom ställde till med blodbad under Christian II’s tid som regent. Det dödades en massa svenskar i det som i historieböckerna kallas ”Stockholms blodbad”. Alltså tycker jag att vi skickar Sveriges utrikesminister till Danmark så hon får skälla ut Danmarks regering och skuldbelägga folket. Vi borde avkräva danskarna någon form av kompensation för allt dödandet. Nä, historia är saker som ligger bakom dagens individer. Grymheter i det förgångna är passerat och har inget med dagens samhälle att göra. Det behöver inte innebära att det ska glömmas och förringas men det är inget som skall skuldtynga nästkommande generationer.

Det är en bit kvar till 1.200 cc, fast den går bra i stadstrafik…

Något annat är oxå denna överdrivna känslighet som har dykt upp i samhället och som jag tycker motverkar demokratin. När jag var liten så lät mina föräldrar en tecknare på Gröna Lund rita en karikatyr av mig och min syster. Det är väl kanske inte det porträtt jag uppskattar mest, men att gå till fysiskt angrepp på tecknaren för att han tecknar mig på ett så ”negativt” sätt, tycker jag är en överdriven känsloyttring. All heder åt Ingvar Carlsson som stod ut med att man tecknade honom som en skosula. Han varken bannlyste eller censurerade pressen för det. Tror han tog det med jämnmod. Han kanske inte uppskattade teckningarna men han var man nog att se humorn i dom och log troligen åt det hela.

Det är grönt och frodigt då det är regnsäsong…

Nä, jag efterlyser återgången till demokrati där alla får tycka vad dom vill utan att tycka fel, utan att bli utsatt för våld eller utan att få glåpord kastade på sig. Tycker man inte lika så behöver man inte söka upp vederbörande utan låta honom få ha sina åsikter ifred. Det har helt försvunnit i dagens samhälle.

Jaha ja, då får man dra ifrån ett levnadsår igen. Fyller alltså ett år till…

Vidare tycker jag att man ska stävja all förstörelse som sker. Sveriges vissa förorter, benämnda ”no go zoner” börjar se ut som bilderna från mellanöstern. Det ska inte vara så, det ska inte tolereras. Riktigt vad man gör för att stävja det vet inte jag, men det beror inte på att dessa ungdomar saknar en ungdomsgård utan det är nog andra saker som skaver. Kanske det saknas auktoritet i samhället i sin helhet. Den som försvann efter min generation. Vilken respekt man hade för lärare, polis och även vuxna. Idag blir den som säger till vid ett missförhållande, misshandlad och den som utför misshandeln får nästan ett diplom. Det var klart bättre förr…

Det har vi inte här i Thailand, här är det bara bomber. Granaterna verkar finnas i Sverige. Kanske dax att införa en granatlag, precis som våran knivlag. Det verkar som lagarna fungerar som dom ska, eller…

Svärmors sax under service. Den var misshandlad av svågern här…

Sådär ja, nu blir svärmor glad…

BomberMan var ett spel på Amigan när mina barn var små. Mycket roligt spel som man kunde spela själv eller mot någon. Jag brukade spela mot Jesper eller Jenny och vart så exalterad så jag bröt av två stycken joystickar. Dom låg nästan dubbelvikta i skrattkonvulsioner när jag bröt sönder joystickarna. Den ena, en dag och så vart det ut och köpa en ny joystick som jag några dagar senare, åter igen bröt sönder i min spelupphetsning, till deras enormt stora glädje. Ja, vad gör man inte för att glädja sina barn…

Vår nya granne. Vet inte vad det är för fågel men den ger rovfågelkänsla…

Den bor som en svensk rovfågel, i toppen på ett träd. Fast den är mycket mindre…

Visst är det rovfågelkänsla över den?!

Hur som helst så var det bomber här på torsdagskvällen nere i barkvarteren med en uppföljande bomb på fredagsförmiddagen här i Hua-Hin. Två stycken som kom till himlen eller vart dom nu tog vägen, en thai och en ”farang”, alltså utlänning. Ning var orolig för mig som var gräsänkling medans hon var hos sin mamma, det var morsdag eftersom drottningen fyllde år. Traditionellt så firas det med en massa munkar som sitter och messar medans barnen, i det här fallet vuxna, är samlad runt modern. Jag går inte på sådant längre. Tycker lika illa om tiggarmunkarna som om präster och imamer. Det är sagor dom bygger sina liv på. Blir bara bekymrad då templen är helförgyllda medans skolorna ser ut som skjul på många håll. Templen, kungliga palatsen (dom är många) och militäranläggningarna är det som är vackert, för i dom kretsarna hamnar pengarna.

Till skillnad från bland annat munkarna så finns det samhällsbyggande och arbetande varelser…

Hur som helst så hade jag och Affe bestämt att vi skulle söka rätt på en damm som är under konstruktion och som jag har passerat några gånger men inte riktigt har koll på var den ligger. Vi åkte alltså ut från stan, åt väster mot Burma/Mayanmar och bort från oroligheterna. Som vanligt så lyser solen och det är varmt och skönt att åka motorcykel, i kortbyxor och T-tröja, precis som det föreskrivs. Svårt att klä sig annorlunda här i värmen, mellan 32-35 grader varje dag, och med så korta MC-turer så fungerar den klädseln. Hastigheten är upp till 80 kilometer i timmen så skulle man vurpa så ligger man risigt till, helt klart. Fast det är nog så att snittfarten är betydligt lägre och marschfarten är nog kanske bara 50 till 60 kilometer i timmen. Dammen hittade vi efter lite snirklande och sedan fortsatte vi upp mot vingården. Den var stängd, i alla fall för oss. Tror att det kom lite prominenta gäster bakom oss som blev insläppta. Men det gör inget för där finns inget gott vin för något rimligt pris. Vi fortsatte mot Burma/Mayanmar och det blev blandad beläggning som det brukar bli här i landet. Man kör på grus/lerväg och så blir det 200 meter asfalt för att sedan blir samma grus/lerväg igen. Varför man asfalterar 200 meter mitt ute i ingenstans är svårt att förstå. Det är nog det som kallas thainess.

Är det Jurassic Park muren som går i bakgrunden?

Titta, här är ingången till parken. Måste kika in genom hålet till höger i porten…

Oj! Det var en vacker paviljong…

Jag gör egen yoghurt som jag äter varje morgon med en mängd havregryn i. Jätte gott tycker jag, det är dessutom lättlagat och enkelt. Efter yoghurten brukar jag ta två koppar kaffe. Nu har Nings grabb fått för sig att man blir vit i skinnet av att blanda kaffesump och yoghurt för att sedan smörja in kroppen med det man då har framställt, vilket resulterar i att jag får perkulatorn tömd automatiskt på kaffesumpen. Bekvämt! Fantastiskt tycker jag! Det thailändska folket slår mig med häpnad lite då och då. Tjejerna opererar näsan så dom ska se västerländska ut. Läppar och bröst förstoras om det behövs samtidigt som man är jättestolt över att vara thai!? Tjejerna som har plåster över näsroten ser i mina ögon, mycket konstiga ut när plåstret åker av. Dom är varken thai eller europé, bara någon konstig blandning. Att dom sedan ska vara vita i huden är väl som det var i Sverige på förra seklets start, för att visa att man inte jobbar på risfälten i det här fallet. Det kan ju vara en sak som är OK! Fast nog tycker jag att det ser fräschare ut med lite färg på skinnet.

Kommer inte ihåg om det är Aloe Vera som växer här eller om det är Ananas…

Stoppskylt för korsande grus/lerväg. Lite annorlunda…

Ortens restaurang som jag tror att svenska hälsovårdsmyndigheten skulle ha några nedslag på. Maten var god och riklig…

Ananas så långt ögat ser. Tänk att börja dagen med att skära av en uppe i vänstra hörnet för att sedan jobba sig fram till platsen där vi står. Det är en på varje planta…

Sedan finns ju helt omgjorda män, det är dom som ser ut som klippt och skurna ur Playboy, ”katoyer” som dom kallas. Det kan nog få de flesta riktiga kvinnorna att känna sig underlägsna, oerhört snygga enligt min och många andras syn. Så är man turist i landet, sexturist, som så många är får man se upp så det inte blir fel när det blir dax för närmandet. Kan bli som i Cornelis Vreeswijks fall. Fel apparat vid syning. Fast de flesta har jag hört ryktesvägen är helt omgjorda så det kanske inte upptäcks.

2016-08-12 09.48.03 Dag

Det får vara allt från landet långt borta med en annorlunda demokrati…

Thailands regering basunerar ut budskapet att man är världens lyckligaste folk och att allt är mycket mycket bra i landet. Tidningarna är försatta med förbud att skriva något om politik eller ha någon form av politisk åsikt om det inte är samma som militären har. Nu är det snart en folkomröstning om en ny konstitution och dom som inte vill godkänna den eller har synpunkter på den jagas och fängslas. Alla får tycka vad dom vill bara dom inte säger det eller gör det offentligt. Den inofficiella nejsidan får besök både privat och föreningsmässigt av både militär och polis som ser om det finns någon negativ propaganda som då resulterar i omhändertagande och åsiktsjustering på obestämd tid. Lyckas man binda dom till kungligt förtal, vilket man gärna gör, så slutar dom med upp till 15 år i fängelse. Generalen som styr landet skriver egna sångtexter som handlar om hur bra alla thailändare har det och hur lyckliga dom ska bli under hans styre. Kan landet vara på väg mot det gamla Burmastyret?

Läckande slang till vår duschvärmare…

Nåja, det var inte det jag skulle ta upp, det var bara en parentes. Våra slangar till duschvärmaren är stålomspunna och har ett och ett halvt år bakom sig. Den ena började läcka och jag skruvar ner den och ser att den har en etikett som säger att det är tre års garanti. Nu vet inte jag var byggaren har köpt den och det är inga stora pengar, alltså beslutar Ning och jag oss för att köpa två nya även om det bara är den ena som har börjat läcka. Jag tar en dag och åker runt, har ju inte så mycket att göra och det är skönt att åka ”moppe”, det fläktar skönt i värmen. Slangarna kostar allt mellan 65 Bath och 300 Bath, vilket omräknat till svenska pengar ligger inom spannet 15-80 kronor. När Ning slutat jobbet så åker vi till det stora varuhuset Market Vilage och äter middag i bottenvåningen för att sedan ta oss upp till andra våningen och HomePro för att köpa ersättningsslangarna. På plats finns en mängd olika fabrikat. De dyraste står att det är amerikansk kvalitet och loggor gör att dom försöker se amerikanska ut. Vid en närmare granskning såg dessa, så kallade amerikatillverkade ut att vara av undermålig kvalitet och fick hänga kvar. Jag föll till slut för en som såg ut att vara ordentligt pressad i kopplingen och med tio års garanti för 190 Bth. Fantastiskt, vi tar två av dom sa jag till Ning och plockar ner två stålomspunna slangar varvid vi stollpar till kassan med våra nyförvärv. Vid kassan skämtar jag och säger att vi kommer tillbaka med dom efter nio år och får nya. Kassörskan skrattar och säger då att det inte går. Garantin gäller inte om man har använt slangarna. Det är en garanti som innebär att man kan köpa dom hänga dom i en garderob och på så sätt ha garantin giltig. Alltså att det är som i Sverige att det går att få nya när dom går sönder efter ett år fungerar inte i detta landet.

Den här har alltså garantin kvar, och det på hela tio år…

Här har jag brutit garantin som nog ska kallas för runthörnet garanti…

Helan landet är en ”copy cat” och allt dom ser i västvärlden ska finnas här oxå men det fungerar inte i verkligheten.

Så här ser duscharna ut som avlivar folk då och då. Allt enligt nazisttidens system men med el istället för med gas. Man får kolla så det inte läcker någonstans…

I Bangkok gjorde polisen ett tillslag mot en butik/tillverkare av sprit. Inte vilken sprit som helst utan här tillverkade man kopior på bland annat Jonny Walker som såldes som äkta. Mycket av spriten gick till barer med västerländska turister men troligen till en massa andra ställen. Rättsväsendet hade känt till tillverkaren i över tio år utan att ingripa! Tio år utan att göra något, det är inte direkt någon rättsstat och inte direkt något fungerande rättssystem. Sedan kan man fundera på intelligensen när man går ut i det offentliga rummet och säger att man känt till affären/fabriken i tio år utan att göra något. Man ser mellan fingrarna med det mesta eller så betalas det mutor för att förkorta rättsprocessen. En vän med nytaget körkort och köpt begagnad ”moppe” blir stoppad på stora vägen i en polisspärr, dom är vanliga i slutet på månaden då det närmar sig amorteringstid. Polisen säger till honom att han har lyset på och det kostar 200 Bth. Men till saken hör att alla moppar har lyset på så fort dom är startade. Han betalade utan att argumentera och självklart utan att få något kvitto på bötesbeloppet. Det brukar skämtas om att om man behöver en ny hjärna, då ska man välja en hjärna från en thailändare för den är helt oanvänd och alltså att beteckna som ny. Ja, så är det här i Thailand, men jag trivs här…

Söndagen den 18 juli blir det en familjeresa upp till Nakornphatom och Nings pappas 4:de familj. Pappan är canceropererad och bor med sin fjärde och yngsta fru. Nings mamma är fru nr 3 och har levt ensam i en herrans massa år men han har kommit då och då på besök. Man kan säga att han har varit rörlig hela sitt liv då alla syskonen Theppruksa är födda i december. Det har kanske varit årstidsvandring mellan familjerna. Ning finner det lustigt att hon, syster och broder alla är decemberbarn. Pappan är en trevlig herre som har krympt ihop ansenlig sedan sjukdomen ansatte honom. Fru nummer fyra är oxå trevlig och dom har tre barn i den familjen oxå, ungefär i samma ålder som barnen Theppruksa, vilket jag kan tycka är lite besynnerligt, men jag är ju inte Thai.

Ning med sina yngre syskon…

Nings bror kom på söndagsmorgonen med sin pickup för vi var så många som skulle med, man kan fylla flaket även med folk i det här landet. Praktiskt, eller hur. Fast jag har faktiskt åkt några resor till Göteborg i unga år på pickupflak med ett gäng andra för att ifrån Göteborg köra upp lite amerikanska hårt begagnade bilar som var importerade från en skrot i Holland eller om det var Belgien, kommer faktiskt inte ihåg. Det var betydligt sämre, då klimatet i Sverige inte lämpar sig för att åka på flak. Jag vet att jag låg och frös i sovsäck en av gångerna, men här är det åt andra hållet. Väldigt varmt att åka på pickupflak vilket jag tycker är betydligt bättre. Hur som helst så var det en CarryBoy kåpa över flaket med AC-munstycken så det sprutade lite kall luft och vidare var flakgolvet täckt med sittdynor så det var hyfsat komfortabelt för rumpan.

Så här kan man åka om man har stor familj eller många vänner…

Alla är med utom jag som vanligt. Mamma Theppruksa och båda broderns barn…

Familj tre hälsar på hos familj fyra. Familj fyra har inte sina barn hemma…

När visiten var avklarad så gick färden till en marknad. Jag borde veta bättre än att ge mig in på dessa ställen. Fruktansvärt mycket folk att trängas med och olidligt varmt under plåttaken. En ren plåga som jag ska försöka att minnas, så jag inte går på det en gång till. Jag kan sätta mig utanför och se på när dom armbågar sig in i den kaotiska labyrinten och dess prång. Hur som helst så gick det en bit in i kaoset, att gå ner till en brygga och ta en båttur på floden. Det vart en bra smitpunkt att fly eländet genom, medans Ning shoppar vidare i trängseln. Nings mamma, hennes bror och hans två barn samt jag gör kaosrymningen. Det är en flodtur utan något egentligt mål, fram och tillbaka en sträcka på floden, det är allt. Men det är en bekväm rymning från kaoset.

Marknadseländet, både varmt och djävulskt trångt. Det mesta är socker som är format på olika sätt, alltså 80% godis, 20% grönsaker och mat. På bilden ser det ut som man kan röra sig, men det är inte så i verkligheten…

Flodbåten kommer för att plocka upp oss…

Fiskmatning, stora och fina är fiskarna…

Ingen missar tillfället att sälja något. Här kommer glassbåten…

Ning står vid floden och ser ut över den i väntan på brodern…

När båten vänder så säljer dom vitt bröd som man ska mata fiskarna med, väldigt thailändskt på två sätt. Först och främst får man sälja något och sedan ska man mata alla djur som finns. Vildhundarna som terroriserar i gränderna matar man, aporna som terroriserar kringboende människor så dom måste kringgärda husen med galler matar man och så vidare och så vidare. Allt ska matas, så är det bara, för det har Buddha sagt. På vägen hem blir det bara ett matstopp och så är vi åter hemma vid 20-tiden på kvällen. Lång dag!

Oj, en drake! Jag som alltid nu mer bär en T-tröja med drake på blir glad…

Här rensas det grönsaker som växer i floden. Gott i soppor bland annat…

Ser ut som en trevlig strandtomt med vackert hus och egen brygga…

Idag tisdag har jag försökt få på min inköpta Acerbis-tank på offroadhojen jag har här. Det är en liten Honda CRF250L då alla större cyklar har fantasipriser eller är rena racerhojar, vilket inte passar mig och inte heller vägarna anser jag. Vägarna kan ha väldigt stora hål och är allt annat än jämna så offroad eller till och med en ren cross cykel är alldeles utsökta fordon i landet. Det visar sig vara mycket pill för att få av originaltanken och när det är klart så visar det sig att man verkar ha vänt montageringen till bensinpumpen 180 grader fel på Acerbis tanken. Skit! Alltid något som ska strula. Det ger mig i alla fall tillfälle att gå upp till datorn och skriva en reklamation till Amazon och dess leverantör av tanken samt när jag ändå är vid datorn, skriva detta för bloggen.

Prototyp till väskhållare. Den är gjord i plaströr för att få måtten att bli rätt…

Här är min Honda CRF250L utan tank och en del kåpor. På ska Acerbis tanken som har större bensinkapacitet…

Här ser man hur rörigt det är i mitt garage…

Det verkar som man vänt montageringen på tanken 180 grader fel. Skruv hålen passar inte när man vänder bensinpumpen som den ska sitta. Skit oxå…

Jag har en vindruta beställd och även en USB-kontakt som ska på Hondan samt gjort en enklare prototyp till väskhållarna som en firma ska få göra i rostfritt. Väskorna är från min Yamaha XT600E som jag försökte köra till Thailand på. Det är fina Ortlieb-väskor som är både vatten och damm-täta. När allt är på plats så ska Ning och jag utforska Thailand tillsammans på MC. Det är alltid rätt temperatur även om det ibland kan vara oerhört hög luftfuktighet, även kallat regn. Det är ju bara bra då man spar in duschtiden och duschvattnet när man är hemma…

En reflektion som kanske inte den vanliga turisten gör är hur man i Thailandet värderar maten. När man träffas så är det ofta den vanliga hälsningen ”sawathdii krap”, för män, är det en kvinna så blir det ”sawathdii ka”, som då kanske skall översättas till ”hej” eller ”goddag”, för att sedan gå in på det allvarliga samtalsämnet. Det allvarliga samtalsämnet rör nästan alltid mat och nästa fras är nästan alltid den samma, ”gin khao leo ru yang”, ”har du ätit eller ska du”. Lever man med en nativ thailändare så är det ständigt ätande. Frukost, lunch och middag är bara mellan mål under dagens ätande. Det man äter är ingen tung mat utan väldigt mycket pinnar, kvistar och blad som äts med lite kött, kyckling, gris eller något från havet samt i många fall ris. Det finns en hel del ”dipp” som ibland kan innehålla allt, från grönt till olika insekter som är mortlade till en smet. Dippen ska man ibland doppa det gröna i eller om man vill ha det på till exempel fisken eller vad man nu äter, det är upp till en själv. Ris vill Ning ha minst en gång om dagen, där emellan så kan det vara någon av deras nudlar och många gånger i soppa.

Thailändskt Konsum där vi handlar all vår mat som vi lagar hemma…

Det är söndag eftermiddag så det är lugnt för tillfället. Blir kaotiskt om någon timme…

Om den förra marknaden var Konsum så kanske man kan säga att detta är Thailändskt ICA. Det är mitt på dagen och vi sitter och äter nudelsoppa på Nings lunch…

Frukter finns det hur mycket som helst, och dom är många gånger dagsfärska med en underbar smak. Jag har fått Ning att äta frukt i massor, bra eller dåligt vet jag inte men oerhört gott. Den färska ananasen är en ren smakupplevelse och kan inte jämföras med den man köper i Sverige. Den här är så saftig, mjuk och välsmakande till skillnad mot den svenska som är träig men i och för sig smakar ananas. En annan av mina favoriter är Mangosteen, även kallad drottningfrukt. Vilken smak, så god att det inte går att beskriva. Kanske därför namnet ”drottningfrukt”.

En av våra favoritrestauranger. Dom har en underbar nudelsoppa med allt från havet. Oerhört gott och även fräsch…

Inte ofta jag får vara med på bild. Står oftast bakom kameran. Här är en annan restaurang som har havsmat som sin specialitet oxå…

Så här kan en lunch se ut. Tallriksmodellen vet jag inte riktigt hur man får till men grönsaker finns det i alla fall. Blad och kvistar som tilltugg…

Sedan finns alla andra exotiska frukter på marknaderna under olika säsonger så klart, men många frukter finns dock året runt så det är bara att välja och vraka när man har hittat de man tycker passar ens smak. Priser är som i Sverige men i Bth, alltså en fjärdedel eller billigare. Stor vattenmelon brukar kosta runt 100 Bth, cirka 25 kronor. Det är njutbart och ätbart att leva här…